En dag Ett liv

Mitt liv, en dag i taget.

En vän med samma erfarenhet...

Kategori: Allmänt

Jag har en vän som jag egentligen bara känt ett par år. Vi gick i samma klass i gymnasiet men umgicks aldrig. Men så för två år sedan träffades vi på krogen och började prata. Jag lovade att jag skulle höra av mig via Facebook vilket jag också gjorde.
Sedan dess har det blivit många och långa fikastunder. Igår var en sådan.
Både hon och jag har varit väldigt överviktiga, tror vi vägde ungefär samma som mest. Nu väger vi nästan lika mycket. Det har varit kul att dela den här viktresan med henne och kunna följa hennes framsteg. Igår satt vi och pratade om saker vi har märkt som kanske inte är så positivt med att vara smal. När vi nu mera slår oss gör det plötsligt mycket ondare då det inte finns ett skyddande fettlager som tar emot och i vissa ligg/sittställningar gör det ont på grund av ben som inte riktigt fanns där förut. Det var roligt att se att det inte bara är jag som upplever dessa konstigheter. Jag berättade för henne att det känns så konstigt när jag kliar mig på ryggen och känner revbenen, hon skrattade och sa att hon känner precis likadant.
Nu är vi båda träningsnarkomaner och satsar på att bli rejält fita.

Hon har ganska nyligen träffat sitt livs stora kärlek och jag är så glad för hennes skull. Jag är verkligen det, även om det gör ont att jag nyss förlorat mitt. Hon fick mig att längta lite efter att få känna sådär igen. Vara galet kär och veta att känslorna är besvarade. Jag visste aldrig det med J. Jag var galet kär, älskade honom över allt annat men eftersom han är totalt oförmögen att visa känslor, ibland undrar jag till och med om han ens kan känna överhuvudtaget, var jag aldrig säker på vårat förhållande. Jag vill aldrig ha den där oron igen. På ett sätt är det väl kanske bra då att jag nu vet att han inte tycker om mig för jag behöver aldrig tänka tanken att det kanske finns hopp ändå. Men jag kan inte låta bli. I mina svagaste stunder låtsas jag att det finns hopp ändå.
Jag kanske borde hoppas på att träffa en ny den rätta istället, nån som tycker att jag också är den rätta. Men det är svårt. Så svårt...

Ett problem är ur vägen, men ändå har jorden gått under...

Kategori: Allmänt

Det har gått fem veckor. Jag kan inte riktigt smälta att det faktiskt gått så lång tid och att jag ändå inte mår ett dugg bättre. Alla människor som tjatat om att det blir bättre, "du ska se det blir bättre" "snart har du glömt honom", hur lång tid menade de att det skulle ta innan det blev någon förbättring överhuvudtaget? Det lät ju som att det skulle gå så jävla fort och jag ville tro på dem men innerst inne kunde jag inte. Jag känner mig själv för väl för att veta att detta är något jag bara kommer över hur som helst.

Jag var i skolan idag. Vi började igår egentligen men jag orkade inte gå dit. Jag orkade inte gå dit idag heller, somande inte förrän vid halv fyra-fyra inatt, men jag var tvungen. Vi skulle gå igenom schemat och de nya kurserna. Trodde att jag skulle orka. Trodde att jag kunde bita ihop. Men det gick inte. Istället satt jag inne hos lärarna och grät floder. Jag berättade inte om J utan bara om hur struligt det är med CSN och att jag inte sover. Skolans kurator sa att det såg ganska hopplöst ut är det gällde CSN men hon var villig att ringa dem och göra ett försök. På något sätt, jag har ingen aning om hur, så lyckades hon få prata med en chef som hon kunde övertala att låta mig få pengar trots att sommarkursen inte är klar. Hon var min räddande ängel! Jag vet att jag får pengar och det förhoppningsvis ganska snart. Ändå är jag inte glad...

Jag hatar att må så här. Allt jag vill är att sova men om det är något jag inte kan göra så är det just det. Jag skulle ge vad som helst för att få sova en hel natt, få somna in utan alla tankar som förföljer mig.

J finns i mina tankar hela tiden. Jag kan inte låta bli att undra vad han gör, hur han mår och om han någonsin tänker på mig. Jag tror faktiskt inte att han gör det, tänker på mig alltså. Den enda han tänker på är sig själv...

Jag orkar snart inte längre...

Glitter in the Air...

Kategori: Allmänt

Have you ever hated yourself for staring at the phone?
You're whole life waiting on the ring to prove you're not alone
Have you ever been touched so gently you had to cry?
Have you ever invited a stranger to come inside?

It's only half past the point of oblivion
The hourglass on the table
The walk before the run
The breath before the kiss
And the fear before the flames
Have you ever felt this way?


Have you ever wished for an endless night?
Lassoed the moon and the stars and pulled that rope tight?
Have you ever held your breath and asked yourself will it ever get better than tonight?
Tonight
/P!NK

Tomhet...

Kategori: Allmänt

Jag skickade in mitt arbete i sommarkursen för en liten stund sedan och plötsligt känns allt så tomt. Luften har totalt gått ur mig. Som jag kämpat...
Den här veckan har jag pluggat från morgon till sen kväll, till och med till midnatt vissa dagar. Nu är det över.
Gårdagen är även den förbi och jag överlevde utan en tår. Kanske mest för att jag var tvungen att ta mig samman så att jag kunde plugga. Men vad gör jag nu? Nu när jag har all tid i världen att bryta ihop, nu känns det försent. Jag vill inte gråta över spilld mjölk och nu när bröllopet har varit och chansen att vi ändå skulle hitta tillbaka till varandra och gå på det tillsammans är borta. Nu är det väl bara den där balen kvar som jag har att gräma mig över. Jag gick aldrig på min egen studentbal så det betydde så mycket att jag skulle få gå på hans avslutningsbal i november. Jag hade redan bestämt vilken klänning jag skulle ha och min kusin hade lovat att sy den åt mig. Men jag lär väl aldrig få gå på någon bal.

För bara en halvtimme sedan var jag hemma hos honom för att hämta lite grejer. Det slog mig just att vi inte längre har någon som helst anledning att ses. Vi behöver inte höras mer och jag ser väl ingen anledning till att vi skulle göra det heller. Men han vill att vi ska vara vänner och jag har sagt att han får höra av sig om han vill. Så det känns som att det är upp till honom nu. Jag som så gärna ville vara den som hade makten. Jag vill inte vänta och hoppas längre men kan inte låta bli. Känner mig så dum...

Imorgon börjar skolan igen men jag har bestämt mig för att inte gå dit. Jag väntar tills på tisdag så jag slipper höra om hur trevligt alla haft det i sommar. Jag känner mig inte redo än...

Förebilder...

Kategori: Allmänt

Jag har nog alltid haft förebilder. De har variterat mycket genom åren men det finns en som alltid funnits där, både som musikalisk förebild och som en bild av hur jag vill se ut och vara.
P!NK
Jag har alltid älskat hennes musik. Trots att det annars inte är sådan musik jag lyssnar på i vanliga fall är det något med den som gör att jag inte kan låta bli. Hennes texter och den ilska hon förmedlar har ofta hjälpt mig. Jag älskar hennes starka attityd och lite grabbiga stil samtidigt som hon är väldigt kvinnlig. För att inte tala om hur sjukt snygg hon är:
När det gäller kroppsideal är hon definitivt min förebild. Jag vet dock ganska väl att jag aldrig kan se ut som hon då vi inte alls har samma kroppstyp, men den fasta, muskulösa och oerhört snygga kropp hon har är något jag strävar efter.
Jag minns så väl när jag hörde henne första gången. Den attityden blev en drivkraft för mig. På den tiden hade hon knallrosa hår och eftersom jag alltid älskat rosa ville jag mer än allt annat också ha rosa hår. Det dröjde dock ganska många år innan det blev verklighet, och då bara rosa slingor. Saknar mitt rosa hår ibland...

Nä men det var ju plugga jag skulle göra! Fan!

Lågt BMI och låga tankar...

Kategori: Allmänt

Så idag är det då 1 månad sedan J berättade för mig. En månad sedan hela mitt liv vändes upp och ner.
Ingenting känns egentligen bättre. Den enda skillnaden nu är väl att jag inte gråter längre, även om jag vill. Jag håller tillbaka allt och försöker låtsas som att jag mår bra.
Men imorgon blir en svår dag. Imorgon är den dag som jag verkligen såg fram emot. En dag som jag trodde skulle betyda så mycket. Imorgon är den dag då vi skulle gå tillsammans på bröllop. Vi skulle stå där tillsammans, finklädda, han i sin uniform och jag i min nya fina sidenklänning.
Istället kommer han, vad jag vet, stå där ensam och gratulera brudparet och min klänning hänger kvar i garderoben oanvänd. Det som skulle bli en så fin stund...

Hur jag än försöker kan jag inte komma över sorgen och tomheten han lämnat. Men det värsta är nog att han fått mig att känna mig så totalt värdelös och icke älskvärd. Han har raserat så oerhört mycket i mitt liv och han vet inte ens om det.
Han betydde så mycket för mig, mer än han vet om, mer än jag någonsin kan berätta. Att berätta nu vore ganska meningslöst, jag skulle bara lämna ut en del av mig själv som ingen känner till, för vad? Till vilken nytta? Så att han kan trampa på mig ännu mer? Få mig att känna mig ännu mer värdelös? Nä... Jag stänger av istället, som jag gjort så många gånger förr.

BMI
Imorse kom jag på att det var väldigt länge sedan jag räknade ut mitt BMI. Senast låg jag på 27 nånting, från början var siffran 35! Så jag tyckte det var dags. Målet har alltid varit att få ett BMI som är normalt, alltså under 25. Så jag knappade in siffrorna i datorn och vips kom svaret: 24,7. Det var lite oväntat. Jag är numera "normalviktig". Kände ändå ingen större glädje på grund av omständigheterna och jag vill ändå ha större marginal upp till vad som räknas som övervikt. Helst skulle jag vilja ha ett BMI på närmare 20 så vi får väl se om det går. Mitt mål är att bli smal och då menar jag inte bara halvsmal eller typ normal, jag vill va smal!!! Det är det enda som driver mig just nu och då tänker jag hålla fast vid det oavsett vad andra säger.

Räserplugg och stenhård träning...

Kategori: Allmänt

Jag pluggar hela dagarna. Om en vecka ska arbetet vara inlämnat och klart. Jag satsar på att skicka in det senast söndag så jag måste ligga i. Det är inte det lättaste. Jag är trött som ett as på grund av alla sömntabletter jag måste ta för att överhuvudtaget få någon sömn. Jag vill inte äta och koncentrationen är som bortblåst. Men jag ligger i ändå. Skam den som ger sig!

Träna gör jag också. Jag har gjort upp ett hemmaträningspass bestående av: armhävningar, situps, rygglyft och jägarvila. Målet är att kunna köra 3x10 på allt utom jägarvilan, den ska jag klara i 5 minuter.
Dessutom var jag på gymmet igår för första gången sedan i juni. Jag körde Crosstrainer i 60 minuter och förbrände 680kcal. Vilket faktiskt är rekord för mig. Tror jag legat på 640kcal förut om jag kört riktigt hårt så nu körde jag ännu hårdare.
Jag känner att all den där ilskan jag hade för ett par veckor sedan börjar komma tillbaka och det bästa sättet att hantera den är att träna.
Imorgon blir det första passet BodyCombat sedan innan allt i mitt liv raserades. Jag längtar. Jag längtar efter att få slå ur mig all den ilska jag bär på. Jag längtar efter att komma in i rutiner igen...

Om en vecka börjar skolan. Det ska bli skönt, men samtidigt vet jag att jag har massor som släpar sedan i våras som jag skulle ha gjort under sommaren. Men tack vare J och allt som hände har jag inte funnit ork till det. Men singel som jag är har jag nu massa tid över till pluggande istället för att göra allt det där andra som jag gjorde med J.
Tur i oturen så att säga!

Nu måste livet börja...

Kategori: Allmänt

Jag är tillbaka i stan. Nu måste jag börja leva igen...
Från och med nu måste jag försöka skapa ett nytt liv utan J.
Men vad fyller man tomheten med?
Det känns som ett gift, en drog som jag måste vänja mig av med.

I fredags träffades vi en stund. Vi satt mest bara och pratade om väder och vind. Jag försökte vara som vanligt. Försökte vara mitt normala, icke sörjande jag. Men det fungerade bara en liten stund.
All sorg och smärta fanns där hela tiden och jag gjorde mitt bästa för att förtränga dem. Jag ville inte prata om det som varit. Jag ville inte att han skulle berätta varför han inte längre tycker om mig. Varför jag inte är värd hans känslor trots att jag kämpat så.
Det känns som att det är försent. Det har nästan gått 4 veckor sedan han berättade. 4 veckor av fruktansvärd smärta och ångest. Jag kan inte tillåta att allt rivs upp igen. Jag tror faktiskt det är bättre att jag inte förstår. Samtidigt kan vi nog aldrig riktigt vara vänner om jag alltid kommer undra vad som gick fel. Men jag är osäker på om jag vill vara hans vän. Efter att ha sårat mig så mycket som han gjort känns vänskap som ett slag i ansiktet. Men jag har inte gett upp än och jag kommer att fortsätta höra av mig till honom men kanske dröjer det innan jag vill ses igen.

Jag är så oerhört rädd för att han ska träffa någon ny. Förr eller senare kommer det att ske men jag vill inte behöva hantera det nu. Jag kan inte be honom vänta. Den rätta kanske står där redan imorgon. Men jag kommer att be honom vara ärlig. Jag vill välja själv om jag ska vara vän med honom eller inte när han träffat en ny. Tyvärr vet jag nu att ärlighet inte är hans starka sida så jag är inte ens säker på om jag kan lita på att han verkligen berättar.

Jag vet varken ut eller in...
Jag vet bara att livet måste börja nu, annars kanske det blir försent...

Life is but a dream...

Kategori: Allmänt

Jo ibland känns det som att de senaste två åren har varit en enda lång dröm faktiskt.
Jag flyttade till ny stad, fick en fin lägenhet, träffade J, kom in på utbildningen jag så gärna ville gå och dessutom började jag gå ner i vikt.

Men självklart vaknade jag som man gör ur alla drömmar.
Jag trivs inte längre i den här stan. Jag är trött på allt negativt som hänt vår stad de senaste åren. Våldtäktsvågen, styckmord, skadegörelse och allmän förstörelse.
Lägenheten som var så fin och som skulle bli så bra vill jag inget hellre än att flytta ifrån efter det som hände för snart två år sedan(en anställd hos hyresvärlden sextrackaserade mig) samt att grannen vägg i vägg med mig hade inbrott via sin balkong i våras. Jag känner mig otrygg hela tiden.
J var det bästa som hänt mig men han förlorade jag precis som allt annat bra som kommer in i mitt liv.
Utbildningen var definitit inte så bra som jag trott och hoppats på. En ren besvikelse faktiskt men jag vill ändå gå klart den.
Ja det enda som inte gått åt helvete är väl vikten då. Igår vägde jag 68,8kg. Det är en minskning på 26,6kg.
Sedan har vi ju det här med skytteklubben också som verkligen strött salt i mina sår. Det är en lång historia men kortfattad är det såhär:
Jag gick en skyttekurs i början av 2010 och sedan fortsatte jag skjuta i klubben ett tag. Skolan tog över så under vintern och våren hann jag inte skjuta något. Nu bestämde jag mig för att börja igen så jag bad kassören om ett inbetalningskort för medlemsskapet. Till svar fick jag att jag inte längre var medlem eftersom jag inte betalat kursavgiften så de hade valt att plocka bort mig. Ingen hörde av sig till mig för att berätta detta. Nu har jag i varje fall skickat ett kontoutdrag till kassören som bevisar att jag har betalat. Men deras agerande är under all kritik och framför allt kassörens bemötande. Hon fick mig att känna mig som en riktig brottsling vilket jag definitivt inte är. Så nåt mer pistolskytte blir det inte i den klubben och jag vet inte ens om jag har någon lust att skjuta mer överhuvudtaget.

Nu väntar jag bara på nästa uppvaknande. Undra vad det kommer bli?!

Ett skämt eller?

Kategori: Allmänt

Jag förstår att livet inte är en dans på rosor men detta är fan löjligt.
Varför kan problemen aldrig komma ensamma?
Varför måste de samla ihop sig och marschera in i mitt liv som en jävla armé av svek och lögner.
Jag är så arg att jag inte ens kan skriva om det...men vem bryr sig egentligen?

Jag trodde inte det kunde bli värre...

Kategori: Allmänt

Men det blev det!

Dumpad...
Inget CSN.
Utesluten ur skytteklubben.

Fattar inte varför jag inte bara lägger mig ner och dör...

Så svårt att förstå...

Kategori: Allmänt

Alla frågor som snurrar i mitt huvud. Alla frågetecken förblir obesvarade.
Inget blir bättre. Det känns som att jag är fast i ett evigt vakuum. 
Om jag ändå kunde vrida tiden tillbaka. Om allt ändå var en mardröm. Men jag vaknar varje morgon och inser att mardrömmen är mitt liv, jag befinner mig mitt i den.
Det tar aldrig slut...

Skithelg...

Kategori: Allmänt

Ilskan är som bortblåst. Nu är jag bara ledsen igen. Vill aldrig mer åka hem...

Tillbaka i stan en sväng...

Kategori: Allmänt

Lägenheten är tom. Katterna är kvar på landet. Igår underhöll min granne mig med att snacka skit, dricka öl och spela gura. Han lärde mig några nya grejer på gitarren. En riktigt trevlig kväll men samtidigt var det jobbigt att vara tillbaka.

Jag vet ju att J är hemma över helgen och det känns så sjukt jobbigt att veta att bara några meter bort finns mannen som krossat mitt hjärta. Det blir så skönt när han flyttat och jag vet att jag inte behöver oroa mig för att vi ska stöta på varandra. Men det är långt kvar. Jag vet ju inte ens när han tänker flytta. Om han väntar till slutet på oktober eller om han flyttar direkt när han fått lägenheten. Men det märker jag väl. Jag har ju inget annat val än att gå förbi när jag ska till affären så jag ser väl om det är tomt.

Idag har jag i varje fall varit duktig och sprungit. Körde intervallträning i ca 7 km. Det var kämpigt kan jag säga eftersom solen stekte på rätt bra och det fanns inte mycket skugga att fly till. Det blir skönt att återvända till landet imorgon igen, till skogen och den underbara luften och mina katter såklart.

Ska snart dra iväg för att träffa lite vänner. Öl och gemenskap i Karlaparken. Ska även träffa en nät-kompis som jag aldrig träffat. Det ska bli kul. Han har verkligen stöttat mig under sommaren. Men jag är nervös eftersom jag varit nära att bryta ihop så fort jag träffat människor. Jag har till och med suttit och gråtit på ett café i Kumla. Jag vill gärna inte skämma ut mig själv så jag håller tummarna för att jag kan koppla bort smärtan för ikväll. Gråta kan jag göra imorgon.

Imorgon har jag tänkt må pyton! Men jag ska försöka tvinga mig själv att städa lite. Det behövs eftersom jag bara stack ifrån allt, alla dammråttor ligger kvar och det är saker högt och lågt. 


Inbillad förbättring? och en komediserie som fick mig att gråta...

Kategori: Allmänt

Har just varit ute på en 50-minuters löprunda. Har aldrig sprungit så länge i sträck i hela mitt liv så jag jublar inombords. Dock blev det kanske inte så långt för jag springer inte fort. Men det viktiga just nu är att jag orkar springa konstant så pass länge.
Nu efteråt känns allt fantastisk. Jag är euforisk. Alldeles upprymd av lyckokänslor och det känns som att jag skulle kunna be J fara och flyga utan att bry mig. Men jag vet att det antagligen bara är endorfinerna efter löprundan. Senast i förmiddags så grät jag så det är väl egentligen inte bättre.

How I met your mother
På kvällarna försöker jag fördriva tiden med roliga serier och ovan nämnda är min favorit. Jag inbillar mig att de ska få mig på bättre humör men så gick jag på en riktig nit för ett par kvällar sedan.
Avsnittet handlade om när Lily dumpar Marshall för att leva livet i Frankrike. Hon vill uppfylla sina ungdomsdrömmar om att bli konstnär och bo i Paris. 
Marshall är helt förstörd och hans vänner gör allt för att få honom att glömma henne. De släpar med honom på fotboll, strippklubbar och diverse andra aktiviteter men inget hjälper. Istället vältrar han sig i sin självömkan och plågar sig själv genom att dofta på Lilys gamla parfym och gör andra patetiska saker som man gärna gör när man blivit dumpad. Jag led verkligen med honom i min egen missär. Jag kände hans sorg eftersom jag känner precis likadant. Men när programmet var slut kunde jag inte låta bli att bli riktigt jävla skitförbannad och tycka ännu mer synd om mig själv, för jag vet ju hur det slutar.
Lily kommer tillbaka, de blir tillsammans igen, så småningom gifter de sig och skaffar barn.
Om ändå jag kunde veta hur mitt liv slutar.
Jag vet i varje fall att jag inte vill vältra mig i självömkan lika länge som Marshall gör i serien. Det tar honom exakt 67 dagar innan han kan skratta igen, innan han kan se ljuset i tunneln och innan hans vänner har lyckats. Och då kommer Lilly tillbaka.

J kommer inte tillbaka. Det är bara att inse.

Fann inga egna ord...

Kategori: Allmänt

Hörde den här låten på radion idag och kände verkligen att den satte ord på mina känslor just nu:

Grenade- Bruno Mars

Easy come, easy go, that's just how you live 
Oh take, take, take it all, but you never give
Should've known you was trouble from the first kiss 
Had your eyes wide open
Why were they open? 

Gave you all I had and you tossed it in the trash
You tossed it in the trash, you did
To give me all your love is all I ever asked 
cause what you don't understand

Is I'd catch a grenade for you
Throw my head on a blade for you
I'd jump in front of a train for you
You know I'd do anything for you
Oh-oh I'd go through all this pain 
Take a bullet straight through my brain 
Yes I would die for ya baby, but you won't do the same..

Black, black, black and blue beat me till I'm numb 
Tell the devil I said hey when you get back to where you're from
Mad woman, bad woman that's just what you are, yeah 
You smile in my face then rip the brakes out my car


If my body was on fire 
Ooh you'd watch me burn down in flames
You said you loved me you're a liar 
Cause you never ever ever did baby

Dålig dag, för vilken gång i ordningen?

Kategori: Allmänt

Morgonen var jobbig. Jag var ensam då båda päronen var på jobbet. Kunde inte hålla tårarna borta. Jag grät hysteriskt en kort stund sedan snörade jag på mig joggingskorna för en promenad. Jag gick kanske 6-7 km och varje steg var en mardröm. Inte bara för att jag var ledsen utan för att jag har fruktansvärd träningsvärk i lår och höfter efter gårdagens runda.

När jag kom tillbaka satt både mor och far på trappen. Jag blev förvånad. De meddelade att nu skulle vi hitta på något roligt. Pappa hade tagit ledigt resten av dagen för min skull och mamma var klar med sitt arbete för dagen. Jag älskar mina föräldrar för att de verkligen försöker göra mig glad igen, även om de inte lyckas.
Vi åkte i varje fall till Skåle Klint och badade, eller jag badade i varje fall. Tyvärr glömde jag kameran typiskt nog. Det fanns massor av vackert att fotografera.
Väl hemma var det bara att byta om för då skulle pappa dra med mig på Speedway. Jag verkligen älskar Speedway och har gjort det så länge jag kan minnas. Men idag kändes inget roligt. Jag kände att gråten satt i halsen hela tiden och jag var nervös för att träffa på någon jag känner eftersom jag inte ville behöva svara på frågor om hur jag mår eller varför inte J är med. Jag hade tur! Såg några jag känner men de var aldrig i närheten så jag skapp frågor. Kunde istället sitta där i solstolen och bara tycka synd om mig själv. Den här gången hade jag i varje fall med mig kameran:


Till J

Kategori: Allmänt

Jag gick till vedboden idag för att hämta skottkärran som står där.
Fick då se björken som du tog näver ifrån när du skulle iväg på vinterutbildning i Älvdalen.
Jag minns att det var så grymt kallt när vi stod där och karvade. Jag kände mig orolig för att vi skulle skada trädet men du lugnade mig och sade att det inte var någon fara.
Det är alldeles brunt på det stället. Det gjorde ont i mig att se. 

Det sägs att tiden läker alla sår, men inte ens trädet har läkt där du gått fram.
När ska då jag läka?

Ilskan ger mig energi...

Kategori: Allmänt

Idag har jag varit skitförbannad. Jag har varit arg för att jag sover dåligt, för att det är för varmt, för att mitt liv inte blev som jag tänkt och framför allt har jag varit förbannad på J.
Detta resulterade i en väldigt lång promenad med inslag av löpning. Det var skönt. Jag tänkte massor och kom fram till stora saker. Men jag tänker inte tala om vad för då kanske det inte blir av.

Det finns en stig i skogen nära där mina föräldrar bor. För ett par år sedan när jag bodde här över sommaren i väntan på min nya lägenhet brukade jag gå den. Hemifrån dem och ett varv i skogen och sedan hem igen tog 1 timme. Idag gick jag 3 varv i skogen plus en runda runt byn och det tog två timmar. Jag skulle gissa att det är 13-15 kilometer ungefär. Vissa delar joggade jag, mest för att få ur mig lite ilska men också för att jag behöver träna konditionen rejält. Ikväll ville även mamma ut och gå en sväng så då hängde jag på. Vi gick till byns kyrka och tillbaka. En promenad som tog 1 timme och 15 minuter. Nu gick vi inte lika fort som jag gör när jag går själv men det är nog en promenad på i varje fall 6 km. Så idag har jag nog gått närmare 2 mil.

I övrigt har jag krattat upp alla äpplen i hela trägården och forslat bort dem med skottkärra. Jag tyckte det började lukta illa när de låg där och jäste i solen. Faktiskt riktigt bra träning för armarna det där med krattning. Jag har även lyckats läsa lite i solen så nu är jag solbränd, trött och har värk i hela kroppen.

Det känns bättre när jag kan byta ut sorgen mot ilska. Jag är bara rädd att så fort jag lägger mig i sängen och ska försöka sova tar sorgen över. Det är ganska svårt att somna skitförbannad!

Men jag har en plan för mitt liv nu. Den är ganska osäker än och jag har inte listat ut hur allt ska gå till, men jag ger mig inte i första taget. Jag tänker utföra den och jag tänker klara det ensam. Det betyder att jag inte tänker träffa någon annan på väääldigt länge. Nu är det jag själv som gäller i första hand!!