Jag borde ha massor att skriva om. Jag borde berätta om resan till Israel, om praktiken jag har just nu eller om allt annat roligt som händer.
Men jag har ingen lust...
Jag vill ingenting....
Jag känner mig död inombords just nu. Mörkret förtär mig, men när väl solen skiner vill jag inte gå ut.
Hur många gånger kan ett hjärta gå sönder och ändå läka? 
Nångång måste det ju ta slut?! Är det då man blir en galen psykopat som mördar den man inte kan få?
Det kanske inte är så långt kvar för mig. Jag kanske snart står där med köttyxan i högsta hugg.
Min förhoppning är att aldrig mer lita på en människa. Men det är så svårt, jag faller varenda gång och blir sårad varenda gång.

Jag undrar verkligen vad det är som gör mig till en så hemsk människa att man bara kan trampa på mig och strunta i mina känslor?
Det kan inte längre vara slumpen eller ödets nyck. Det måste vara något allvarligt fel på mig, statistiken talar för det!
Jag har verkligen försökt övertala mig själv om att ett liv i ensamhet kan vara nog så betydelsefullt. Att man inte måste vara två för att vara lycklig. Men i slutändan vet jag att jag inte vill leva ensam. Eftersom jag knappt har några vänner heller blir det ett liv i ensamhet i flera bemärkelser och jag vet att jag inte klarar av det.
Vet varken ut eller inte...
Vet inte vad jag ska göra längre...
Hur länge jag ska orka...