En dag Ett liv

Den här flytten tar kol på mig. Igårkväll drabbades jag av häftig hjärtklappning, fick nästan panik men lyckades lugna mig. Imorse började jag blöda näsblod. Precis det som alltid händer när jag känner mig för stressad. Jag har packat ner det mesta i vardagsrummet och sovrummet, håller på med köket men nu är kartongerna slut. Måste vänta tills imorgon då förhoppningsvis min mamma kan komma med fler. Jag tyckte att det kändes ganska bra igår på dagen. Det kändes som att jag hade koll, men så slog det mig plötsligt att jag har alldeles för mycket saker att packa ner och alldeles för mycket att hinna städa. Jag tror inte att jag kommer hinna i tid. Jag tror att det kommer bli stora problem. Om någon ändå ville hjälpa mig, om någon kunde komma hit och hjälpa mig packa eller städa, eller bara vara sällskap och muntra upp mig lite, men jag är alldeles ensam. Det känns verkligen som att jag gör allt detta ensam. Om jag hade haft körkort hade nog inte ens mina föräldrar hjälpt mig köra iväg allting. Då hade jag nog fått klara mig helt själv. En enda av mina vänner har hjälpt mig, en enda har ställt upp. En vän som jag inte ens känt särskilt länge. Det känns konstigt, men jag är så oerhört tacksam. Hon hjälpte mig att köra iväg fem sopsäckar med kläder till Myrorna. Det var skönt att få bort det. Imorgon och på lördag måste jag bli klar med all packning, i varje fall allt det som ska iväg till förrådet. På söndag har jag planerat att packa ner allt som ska med till Stockholm samt börja städa. Om jag tömmer köket och badrummet på allt kan jag städa det och bara ta vardagsrum/sovrum när allt är tömt. Det måste bli så annars hinner jag inte.

Igår hittade jag min kattborste i en låda. Den var full av hår från min tjocks. Jag bröt ihop och grät en stund. Det känns så svårt... Saknaden är enorm...