The great depression...
Kategori: Allmänt
Jag vill nog inte erkänna det för mig själv, men jag tror att jag håller på att trilla dit igen. Jag tror att depressionen kommer smygande och har snart tagit över min kropp.
Jag känner mig väldigt villrådig, vet inte vad jag ska göra. Sedan jag slutade med alla mediciner har jag inte varit deprimerad och jag vet att jag inte kan äta antideppresiv medicin eftersom den bara får mig att må sämre, så det är inget alternativ att börja med det igen. Dessutom, efter fyra års tid, är min terapi avslutad. Jag har under fyra år haft någon att prata med, någon som lyssnar och förstår men nu har jag inte det längre. Det känns otroligt tungt.
Ingen i min närhet orkar vara terapeut åt mig och det kan jag förstå. Jag är en ganska krävande patient.
Med allt som hänt den senaste tiden är jag överväldigad av negativitet. Jag försöker hålla huvudet ovanför ytan men det är svårt. Otroligt svårt.
Jag saknar min katt så att det gör ont. Varje dag gråter jag. Varje dag hoppas jag, men det verkar vara förgäves. En lokatt har härjat i bygden och grannen har blivit av med 6 av sina 10 katter så det är nog inte så svårt att räkna ut vad som hänt med min älskling. Ändå kan jag inte riktigt få in i min skalle att han skulle vara död.
Att få ett jobb verkar heller inte vara så lätt som jag trott. Jag har vid flera tillfällen gråtit för att ansökningarna är så svåra att fylla i. Jag får ångest och vet att jag fyller i fel hela tiden men vet inte vad jag ska göra. Imorgon ska jag träffa min handläggare på AF för första gången och jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan få hjälp med jobbsökandet. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Hade allt mitt hopp och min glädje satt på att jag skulle få beskedet att jag ska bli publicerad i en bok, Men tyvärr blir det inte så och ännu ett bakslag är ett faktum. Det var en tävling som utlystes för över ett år sedan. Hundra inspirerande berättelser skulle bli en bok. De fick in väldigt många bidrag men med jämna mellanrum har jag få besked om att jag fortfarande finns med i gallringen. I juni fick jag ett mail om att de var inne på sista gallringen, 150 berättelser skulle bli 100 och min var fortfarande med. I september skulle allt vara klart och beskedet skulle komma. Så nu i veckan fick jag åter ett mail. Min berättelse var tydligen inte tillräckligt inspirerande...
Jag känner mig väldigt villrådig, vet inte vad jag ska göra. Sedan jag slutade med alla mediciner har jag inte varit deprimerad och jag vet att jag inte kan äta antideppresiv medicin eftersom den bara får mig att må sämre, så det är inget alternativ att börja med det igen. Dessutom, efter fyra års tid, är min terapi avslutad. Jag har under fyra år haft någon att prata med, någon som lyssnar och förstår men nu har jag inte det längre. Det känns otroligt tungt.
Ingen i min närhet orkar vara terapeut åt mig och det kan jag förstå. Jag är en ganska krävande patient.
Med allt som hänt den senaste tiden är jag överväldigad av negativitet. Jag försöker hålla huvudet ovanför ytan men det är svårt. Otroligt svårt.
Jag saknar min katt så att det gör ont. Varje dag gråter jag. Varje dag hoppas jag, men det verkar vara förgäves. En lokatt har härjat i bygden och grannen har blivit av med 6 av sina 10 katter så det är nog inte så svårt att räkna ut vad som hänt med min älskling. Ändå kan jag inte riktigt få in i min skalle att han skulle vara död.
Att få ett jobb verkar heller inte vara så lätt som jag trott. Jag har vid flera tillfällen gråtit för att ansökningarna är så svåra att fylla i. Jag får ångest och vet att jag fyller i fel hela tiden men vet inte vad jag ska göra. Imorgon ska jag träffa min handläggare på AF för första gången och jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan få hjälp med jobbsökandet. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Hade allt mitt hopp och min glädje satt på att jag skulle få beskedet att jag ska bli publicerad i en bok, Men tyvärr blir det inte så och ännu ett bakslag är ett faktum. Det var en tävling som utlystes för över ett år sedan. Hundra inspirerande berättelser skulle bli en bok. De fick in väldigt många bidrag men med jämna mellanrum har jag få besked om att jag fortfarande finns med i gallringen. I juni fick jag ett mail om att de var inne på sista gallringen, 150 berättelser skulle bli 100 och min var fortfarande med. I september skulle allt vara klart och beskedet skulle komma. Så nu i veckan fick jag åter ett mail. Min berättelse var tydligen inte tillräckligt inspirerande...
Det är svårt att smälta när jag skrivit om en tid i mitt liv då jag kämpat allt vad jag någonsin kämpat och sedan få veta att det inte var tillräckligt. Inte vad jag behövde just nu...
Det är snart mer än jag klarar av...
Det är snart mer än jag klarar av...
