En dag Ett liv

Sitter och googlar på olika sparalternativ för mina pengar. Blir inte riktigt klok och nästan gråhårig på kuppen. Hur gör man? Vad ska jag välja? Jag vill ha ett relativt säkert sparande men ändå få lite avkastning på köpet. Just nu har jag ett vanligt sparkonto hos min bank. Räntan är så låg att jag förra året lyckades skrapa ihop hela 4 kronor. Jippi! Sparade dock inte aktivt utan hade mer en liten nödbuffert ifall något oförutsett skulle hända. Nu när jag jobbar heltid och lever billigt vill jag satsa på ett sparande, men det är ju en djungel.
Jag har i varje fall ansökt om ett nytt bankkort som man får poäng på och som även har en kredit. Vet dock inte om jag kommer få det eftersom jag inte är tillsvidareanställd, men hoppas går ju.
Tanken är nu i varje fall att jag ska uppsöka en bank för att förhoppningsvis få lite råd om vart jag ska placera mina små korvören. Ja, för mycket blir det inte men i längden... Om några år kanske jag har handpenning till en lägenhet. Om några år, när jag förhoppningsvis har en tillsvidareanställning. 
På tal om pengar blev jag sugen på att köpa mig ett par nya skor. You just got to love shoes!!

Så har det hänt igen. Jag träffade världens underbaraste kille. Jag var lycklig. Han fick mig att vilja leva som jag aldrig velat leva förut. Men allt var en lögn. Han tyckte inte om mig utan ville bara ha ett enkelt ligg.
Jag ger upp nu. Jag hatar mig själv för att det alltid blir såhär. Jag lever hellre ensam resten av livet än blir utnyttjad igen....
Vad är det för fel på mig?
Varför är jag så svår att tycka om?

Den här flytten tar kol på mig. Igårkväll drabbades jag av häftig hjärtklappning, fick nästan panik men lyckades lugna mig. Imorse började jag blöda näsblod. Precis det som alltid händer när jag känner mig för stressad. Jag har packat ner det mesta i vardagsrummet och sovrummet, håller på med köket men nu är kartongerna slut. Måste vänta tills imorgon då förhoppningsvis min mamma kan komma med fler. Jag tyckte att det kändes ganska bra igår på dagen. Det kändes som att jag hade koll, men så slog det mig plötsligt att jag har alldeles för mycket saker att packa ner och alldeles för mycket att hinna städa. Jag tror inte att jag kommer hinna i tid. Jag tror att det kommer bli stora problem. Om någon ändå ville hjälpa mig, om någon kunde komma hit och hjälpa mig packa eller städa, eller bara vara sällskap och muntra upp mig lite, men jag är alldeles ensam. Det känns verkligen som att jag gör allt detta ensam. Om jag hade haft körkort hade nog inte ens mina föräldrar hjälpt mig köra iväg allting. Då hade jag nog fått klara mig helt själv. En enda av mina vänner har hjälpt mig, en enda har ställt upp. En vän som jag inte ens känt särskilt länge. Det känns konstigt, men jag är så oerhört tacksam. Hon hjälpte mig att köra iväg fem sopsäckar med kläder till Myrorna. Det var skönt att få bort det. Imorgon och på lördag måste jag bli klar med all packning, i varje fall allt det som ska iväg till förrådet. På söndag har jag planerat att packa ner allt som ska med till Stockholm samt börja städa. Om jag tömmer köket och badrummet på allt kan jag städa det och bara ta vardagsrum/sovrum när allt är tömt. Det måste bli så annars hinner jag inte.

Igår hittade jag min kattborste i en låda. Den var full av hår från min tjocks. Jag bröt ihop och grät en stund. Det känns så svårt... Saknaden är enorm...

Om mindre än två veckor flyttar jag ifrån Örebro. Jag lämnar min familj och mina vänner för nya äventyr. Det känns så sjukt läskigt. Glädjen blandas med ångest, ibland skrattar jag, ibland gråter jag. Jag vet att detta inte är 100% permanent, än så länge har jag bara jobb i Stockholm fram tills årsskiftet, men jag har blivit lovad fortsättning. Tills vidare ska jag hyra in mig hos en tjej som pluggar och inte har råd med hela sin hyra, men hur långvarigt det blir vet jag inte heller. Att hitta boende i Stockholm är inte det lättaste. I varje fall inte om man är kräsen. Kan nog inte kalla mig för kräsen direkt men jag har vissa krav. Jag bor helst inte ensam, helst i kollektiv, men jag vill inte bo med en ensam kille. Det känns för riskabelt. Att hitta rum att hyra var inte svårt. Det svåra var att hitta någon som verkade tillräckligt seriös med hyran. Vissa verkade vilja att jag skulle dra hela lasset. Så desperat blir jag aldrig.
Nu är allt sånt i varje fall ordnat för ett tag fram över. Jag har även hittat en tjej som vill hyra min lägenhet i andrahand. Så allt verkar ordna sig till det bästa. Men hur jag ska hinna packa och tömma lägenheten på mindre än två veckor vet jag inte. Det kommer att bli tufft. 
Detta är ett nytt kapitel i mitt liv. Nu börjar jag om på vita blad. Ska bli intressant att se vilka som vill följa med mig in i min nya okända framtid. Har inte jättemycket hopp tyvärr. Men jag har många nya vänner i Stockholm och mer tänker jag skaffa. Allt känns så spännande...

Jag har börjat rensa i min lägenhet. Så mycket skit som finns i alla gömslen och vrår. Om det nu blir så att jag flyttar till Stockholm vill jag inte behöva släpa med mig allt som jag ändå inte använder, så därför pågår en seriös rensning. Jag har hittills sålt min lilla dator och några ljuslyktor, men imorgon kommer det en person som ska köpa min motionscykel och några andra ljusstakar. Jag har även gett bort två kassar med kläder till en vän. Kläder som jag för länge sedan "växt" ur. Jag har så svårt för att göra mig av med saker, men vad är meningen med att ha ett förråd fullt med kläder som är tio storlekar för stora?

Just nu har jag en del annonser ligger uppe på säljsidor på Facebook, men jag har även tänkt ställa mig på en loppis snart. Jag måste bara organisera upp allt och prissätta. Sen är det ju det där lilla problemet att jag inte har körkort så jag måste be någon hjälpa mig att köra alla saker till loppisen, men jag har en snäll mor som säkert ställer upp.

Vissa saker känns dock lite vemodigt att göra sig av med. Motionscykeln köpte jag av mitt ex strax efter att vi träffats. Sedan han dumpade mig har den bara stått och påmint mig om honom. Jag har hatat den, hatat honom, men inte velat göra mig av med den. Nu är det dags!
Jag har också en jättestor Miranda-nalle som jag fick av en pojkvän för länge sedan som bara legat i en kartong i förrådet. De där nallarna är riktigt dyra och jag minns att den kostade nästan 500 kronor när han köpte den till mig. Men nu är det dags för den att hitta ett nytt hem. Jag skrev 50:- i annonsen och fick flera svar. Kanske borde jag sålt den dyrare?! Men det är mest bara skönt att bli av med lite saker så jag är inte allt för noga med priserna.

Min lilla rosa dator har flyttat till Stockholm. För 500:- fick den ett nytt hem hos han den där som mitt hjärta bultar lite extra för. Så just nu bultar mitt hjärta för en man med rosa dator. Så chickt!

I all röra har jag även försökt hitta ett par skor som jag inte sett på år och dar. Mina gamla Dr Martens, men de verkar vara spårlöst borta. Kanske har jag slängt dem i ett infall av vansinne. Jag vet inte, men med pengarna jag tjänat på det jag sålt skulle jag kunna köpa nya. Det är lockande! Numera finns de ju i lite roligare utföranden än bara enfärgade. Som dessa:

Jag målar sällan naglarna. Mest för att jag alltid klipper dem kort då jag spelar gitarr och då tycker jag mest det ser konstigt ut eftersom jag då får väldigt korta naglar. Men eftersom den där mannen som mitt hjärta klappar lite extra för gillar naglar så tänkte jag spara ut dem litegrann i varje fall. Jag tycker alltid det är mycket lättare att spara ut dem om jag målar dem då jag blir mycket försiktigare med nagellack på.
Lånade ett grymt snyckt OPI-lack av min mor:

 

Tänkte för skojs skull att jag skulle fotografera mig själv innan och efter att jag sminkat mig bara för att se skillnaden. Ganska fascinerande faktiskt!! Eller vad tycker du?

 

 

 

Allt är så komplicerat. Allt är så förbannat svårt.
Vill bara att det ska gå vägen. Vill bara härifrån...

Det går väldigt mycket upp och ner just nu. Börjar bli åksjuk och vill hoppa av men hur hoppar man av livets karusell och ställer sig och tittar på? Omöjligt...

 

Nästa vecka får jag återse Stockholm i några dagar. Två anställningsintervjuer är inbokade och sovplats har jag hos den där som mitt hjärta slår lite extra för. Tyvärr har vi pratat och det verkar som att endast vänskap mellan oss är möjlig. Men jag är glad för det lilla. Jag är glad så länge jag får vara en del av hans liv. 

 

Jag känner mig fortfarande väldigt låg. Jag är ledsen över att min älskade tjockis inte finns mer. För det är just vad jag kommit fram till att jag måste tro. Jag klarar inte av att hoppas på att finna honom längre. Men det gör så oerhört ont. Ibland blir smärtan fysisk. Det känns som att varje kroppsdel, varje muskel sörjer. Ibland kan jag inte sluta gråta. Men jag måste gå vidare. Jag måste börja leva.

 

För första gången i mitt liv känns det som att jag kan börja leva på riktigt. Det känns som att jag sitter i flygplanet och snart ska kasta mig ut utan att veta om fallskärmen kommer att vecklas ut, men det är spännande. Det bubblar och pirrar i magen och jag känner mig nyfiken på framtiden. Men jag är också skräckslagen. Jag är livrädd för att steget är för stort. Att mitt psyke inte ska palla. Men jag måste ta chansen. Jag måste försöka våga.

 

Det är nu eller aldrig mitt liv ska börja....

Jag vill nog inte erkänna det för mig själv, men jag tror att jag håller på att trilla dit igen. Jag tror att depressionen kommer smygande och har snart tagit över min kropp.
Jag känner mig väldigt villrådig, vet inte vad jag ska göra. Sedan jag slutade med alla mediciner har jag inte varit deprimerad och jag vet att jag inte kan äta antideppresiv medicin eftersom den bara får mig att må sämre, så det är inget alternativ att börja med det igen. Dessutom, efter fyra års tid, är min terapi avslutad. Jag har under fyra år haft någon att prata med, någon som lyssnar och förstår men nu har jag inte det längre. Det känns otroligt tungt.
Ingen i min närhet orkar vara terapeut åt mig och det kan jag förstå. Jag är en ganska krävande patient.

Med allt som hänt den senaste tiden är jag överväldigad av negativitet. Jag försöker hålla huvudet ovanför ytan men det är svårt. Otroligt svårt.
Jag saknar min katt så att det gör ont. Varje dag gråter jag. Varje dag hoppas jag, men det verkar vara förgäves. En lokatt har härjat i bygden och grannen har blivit av med 6 av sina 10 katter så det är nog inte så svårt att räkna ut vad som hänt med min älskling. Ändå kan jag inte riktigt få in i min skalle att han skulle vara död.
Att få ett jobb verkar heller inte vara så lätt som jag trott. Jag har vid flera tillfällen gråtit för att ansökningarna är så svåra att fylla i. Jag får ångest och vet att jag fyller i fel hela tiden men vet inte vad jag ska göra. Imorgon ska jag träffa min handläggare på AF för första gången och jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan få hjälp med jobbsökandet. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Hade allt mitt hopp och min glädje satt på att jag skulle få beskedet att jag ska bli publicerad i en bok, Men tyvärr blir det inte så och ännu ett bakslag är ett faktum. Det var en tävling som utlystes för över ett år sedan. Hundra inspirerande berättelser skulle bli en bok. De fick in väldigt många bidrag men med jämna mellanrum har jag få besked om att jag fortfarande finns med i gallringen. I juni fick jag ett mail om att de var inne på sista gallringen, 150 berättelser skulle bli 100 och min var fortfarande med. I september skulle allt vara klart och beskedet skulle komma. Så nu i veckan fick jag åter ett mail. Min berättelse var tydligen inte tillräckligt inspirerande...

 

Det är svårt att smälta när jag skrivit om en tid i mitt liv då jag kämpat allt vad jag någonsin kämpat och sedan få veta att det inte var tillräckligt. Inte vad jag behövde just nu...

Det är snart mer än jag klarar av...

Idag skulle jag vakna upp med ett leende på läpparna efter en fantastisk helg, men istället har jag ångesten från helvetet.
Helgen började så bra den bara kunnat med återträffsdisco för alla kollobarn, sedan blev det massa öl med forna jobbarkompisar. Kvällen/natten avslutades sedan i världens snyggaste killes säng, kollokocken!
En hel sommar har jag gått och suktat efter honom, en hel sommar har jag haft fjärilar i magen. Jag trodde aldrig att det skulle bli något mellan oss, bara en oskyldig flirt. Så nu känns allt så väldans vemodigt. Det är fortfarande inget mellan oss, mer än att vi delade säng på fyllan. Jag har inte längre någon anledning att åka till Stockholm så vi lär inte ses mer. Jag glömde i och för sig en tröja hos honom så om jag har tur kan jag åka upp bara för att hämta den. Men det kommer aldrig att bli vi två. Han planerar att åka till Thailand och jobba så det är liksom kört.
Resten av helgen var trevlig, men hade en liten mörk sordi på grund av min insikt om att jag just fått äta kakan och nu inte längre har den kvar...
Min tanke var att kanske få en favorit i repris under Ålandskryssningen, men så klart drack jag alldeles för mycket och däckade i min säng redan vid midnatt. Det hörde definitivt inte till planen...

Nu har jag sån ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ännu en gång har jag misslyckats med att skapa något seriöst med någon. Åter igen är jag ensam, och olycklig.. Läggar jag till att min älskade katt fortfarande är borta finns inte mycket att le åt just nu. Jag vet inte ens varför jag ska kliva upp ur sängen...
Inget jobb, ingen katt, ingen karl... Jag vet inte om jag orkar....

Imorgon beger jag mig av till min stora kärlek, Stockholm. Jag har verkligen förälskat mig i den staden. Det är kolloåterträff hela helgen som börjar med ett disco för alla barnen som besökt kollo under sommaren. På lördag blir det först Gröna lund och sedan Ålandskryssning för oss ledare. Jag har längtat ända sedan vi stängde kollogården och nu är helgen äntligen här. Det ska bli så kul att återse alla, både barn och ledare. Kanske är det extra kul att återse vissa =) speciellt en person. 
Av denna anledning måste jag göra mig lite extra fin. Detta är nästan alltid det roligaste med alla större händelser. Samma sak när jag ska på krogen. Det är förberedelserna som är bäst.
Jag har redan börjat med att färga håret och ögonbrynen. Det gjorde jag i Tisdags för att hinna tvätta det en gång extra innan så att jag inte har en massa mörka färgrester i hårbotten eller pannan och bakom öronen som jag alltid får.

Nyss plockade jag ögonbrynen:

och just nu sitter jag med en ansiktsmask i ansiktet:

 

Efter det blir det naglar och händer:

 

Sen tänkte jag faktiskt, efter att jag tvättat det, platta håret:

 

Det var flera år sedan jag plattade mitt hår så det kommer bli spännande. Just nu är mitt hår väldigt långt så det kommer att ta tid. Men det är inte direkt så att jag har annat för mig.

 

Min förhoppning är att denna helg kommer att bli sjukt kul och ett minne jag kan leva på länge framöver. Det behöver jag just nu...

 

 

Jag kan inte riktigt gå med på att min älskling skulle vara död. Jag kan inte heller riktigt gå med på att jag aldrig kommer att få se honom igen. Jag väntar hela tiden på att han ska komma hem. Nu har det gått 3 veckor sedan han försvann och det finns inga spår.
När borde jag ge upp? Kan jag någonsin det?
Jag är rädd att jag kommer att leta efter honom i all evighet och aldrig kunna gå vidare.
Ronja verkar må lite bättre. Hon äter väldigt dåligt och sover mest men ser ändå lite piggare ut i ögonen. Jag klarar inte av att förlora henne också.
Jag minns så väl hur det var när våran ena hund Candy dog. Min hund Doris blev sjukligt deppig och kunde inte riktigt komma över det. Hon blev aldrig sig själv igen...