Hjärtat börjar bulta. Det enda jag hör är hur hårt det slår och det känns som att det ska hoppa ur bröstkorgen. Mina andetag blir allt häftigare, tills jag knappt kan kontrollera dem. Jag kallsvettas och får ont i magen. Ögonen tåras och jag får inte fram ett ljud... Jag lägger på luren och hoppas att det ska gå bättre nästa gång.
Men det går aldrig bättre. Att prata i telefonen är förknippat med sådan ångest att det har blivit ett handikapp. Men ingen tar mig på allvar. Jag är ju vuxen, varför skulle inte jag våga ringa ett samtal?
Men det går inte och jag kan inte be om hjälp heller eftersom jag bara får höra hur löjlig jag är.
Nu har mitt handikapp satt käppar i hjulet för mig igen. Vecka 6 ska vi gå ut på praktik och jag har ingen praktikplats. Jag har en vecka på mig att ordna en men ju längre tiden går desto svårare blir det att ringa. Jag funderar till och med på att hoppa av utbildningen enbart för att slippa ringa. Det är helt sjukt och jag förstår inte varför det är så, men det har alltid varit såhär för mig. När jag var yngre var det helt ok att be mamma ringa mina samtal men nu fungerar inte det längre. Jag är liksom fast i mitt handikapp. Om jag kunde ringa skulle jag säkert till och med haft ett jobb vid det här laget, men det är totalt omöjligt för mig att ringa till företag och fråga om jobb. Istället skickar jag brev och mail men får aldrig något svar.
Jag önskar att det var en sjukdom jag hade som gick att bota med ett enkelt piller. Men istället känns det som något jag själv hittat på, något som jag använder som ursäkt för att slippa ta ansvar. Men det är inte så, jag lider verkligen. Men ingen förstår...
Men jag klarade truckkortet i varje fall och om några timmar kommer min älskling hem och vi ska på fest. Kanske kan jag glömma praktiken för en stund och ha kul istället.
Lyckan alltså! Den rinner över. Hjärtat är fullt och jag vet inte vart jag ska göra av den. Jag vill hoppa, skutta, skratta och skrika av lycka.
Har hon blivit galen? kanske du tänker.
Men nej, jag är inte galen. Bara väldigt förälskad. Efter helgens oro fick jag igår äntligen ett livstecken från J. Han skrev det finaste, sötaste och mest underbara sms jag någonsin fått. Jag tänker absolut inte skriva här vad det stod men jag kan säga som så att de innehöll tre väldigt betydelsefulla ord. Ord som vi inte sagt till varandra trots att vi nu varit tillsammans i tio månader.
Jag är också glad för att truckutbildningen är så rolig och det går riktigt bra. Men än så länge har det bara varit teori så vi får väl se hur det går att köra =)
En annan sak som gör mig väldigt glad är min träning och viktnedgång. Det har gått väldigt lätt den senaste tiden och jag tror att det kommer bli ännu lättare när ljuset kommer tillbaka och förhoppningsvis tröttheten försvinner. Eftersom jag inte äger en stor spegel tog jag istället ett kort som bevis på hur bra det går:
78 kg väger jag just nu. Men det ska ner mer, mycket mer...
95,4 kg var startvikten...
Nu längtar jag till helgen så jag nästan avlider. Två veckor utan min älskling är fruktansvärt plågsamt. Men o så mycket trevligare det blir att ses när man har saknat varann =)
Älskling är fortfarande på vinterutbildning och beräknas komma hem någon gång på torsdag, eller hem och hem, det är ju till Skövde han kommer. Det känns jobbigt att jag har börjat kalla det för hans hem men det blir mer och mer så. Det är ju där han är den mesta av tiden.
I vilket fall som helst har jag fått lite sms och i onsdags ringde han till och med. Jag blev överlycklig även om vi bara han prata en kortis. Han lovade att höra av sig i helgen. Men inte ett ljud... Jag fick några sms i fredags då han berättade att de hade -30 grader och att det var helvetiskt där uppe. Han skrev att han skulle höra av sig mer i helgen. Men ingenting...
Antagligen har han inget batteri kvar i telefonen då extrem kyla gör att batteriet tar slut på nolltid. Eller så är han helt enkelt för upptagen. Men jag kan inte låta bli att bli orolig ändå. Jag hade massor att plugga idag men kan inte koncentrera mig, vill bara ha hem honom igen så att jag kan berätta hur mycket han betyder för mig. För jag har tänkt en hel del den senaste tiden och har kommit fram till mycket bra saker. Men det har också varit en väldigt jobbig vecka med stalkers och annat hemskt. Men veckan är slut och imorgon börjar truckutbildningen. Jag längtar med skräckblandad förtjusning.
Håll tummarna för att mitt hjärta har det bra där uppe!
Det händer konstiga saker i mitt liv. Det skrämmer.
I måndags fick jag sms av en kille som trodde att han hade numret till någon annan. När jag förklarade att han måste ha fel nummer fortsatte han ändå att sms:a med mig en bra stund. Han ville veta vem jag var o så. Det kändes väldigt skumt.
Idag hände det åter igen att en okänd man började sms:a mig. Han hade läst min novell som jag vann en tävling med i oktober 2009 och undrade om jag skrivit något mer. Jag blev livrädd först. Rädslan har hållit i sig nästan hela dagen. Minnena från den tiden kommer tillbaka. Alla problem den där jäkla novellen ställde till med. Jag hoppade nästan av skolan för att de ansåg det väldigt fel av mig att skriva något sådant och ifrågasatte mitt omdöme. Men det värsta var nog att jag inte längre var välkommen i Kumla-anstaltens besöksgrupp som jag trivdes så väldigt bra i. Någon hade tydligen smugglat in tidningen novellen publicerades i och internerna skickade runt den mellan avdelningarna vilket gjorde att de inte kunde garantera min säkerhet. Jag förstår det eftersom anstalten är full av sexualbrottslingar och andra galningar. Men det var synd, jag trivdes. Det skapade också en rädlsa inombords. Tänk om någon söker upp mig?! Både namn och bild fanns i tidningen och adress är ju inte så svårt att luska ut. Men efter en tid glömde jag bort rädslan. Så idag när jag fick sms:et blev jag rädd igen. Tänk om det är någon från anstalten? Fast det är väl inte så troligt. Det är nog bara någon som läst och uppskattat mitt "mästerverk" och tagit reda på mitt nummer. Men ändå känns det konstigt. Varför gör man sig det besväret? Internet är ju fyllt av liknande noveller, det är väl bara att läsa något annat.
Jag tycker inte om det där med att mitt telefonnummer finns att hitta hur lätt som helst. Men att få skyddat nummer är nog både svårt och dyrt. Kanske borde jag skaffa ett oregistrerat kontantkort istället. Men för tillfället får det vara som det är.
Det är nog bara den vanliga paranojan som gör sig påmind. Men jag önskar så att J var kontaktbar. Han skulle kunna lugna mig, det är jag säker på. Men istället är han ute i snöyran och försöker överleva, utan mobil.
Mitt hjärtas fröjd och glädje befinner sig norröver för två veckors vinterutbildning. Det är mörkt, kallt och han är dessutom inte frisk. Jag tycker så oerhört synd om honom. Jag vet ju hur mycket han hatar vinter och snö och att dessutom behöva genomlida det när man är förkyld?! Ingen hit!
Men i mitt hjärta bor det bara glädje och värme. Nog finns det lite saknad i ett hörn men det är bara positivt. Efter allt tjafs och bråk känns det helt underbart, trots att han inte kommer hem på två veckor och vi knappt kan höras. Saknaden känns positiv istället för mörk och negativ som innan. Jag vet vart jag har honom och hur han tänker så det kan nästan inte bli bättre.
J är ingen romantiker, han försöker oftast inte ens. Men imorse fick jag ett sms där det stod Puss, inget annat bara Puss. Det kanske låter konstigt men för mig är det romantik. Ett helt oväntat litet Puss och det gjorde min dag mycket ljusare. Så han kan om han vill...
På måndag börjar truckutbildningen!!! Nervös som få och orolig för att det kommer att ske en allvarlig olycka med mig bakom ratten. Jag som knappt kan styra en cykel. Men detta ska jag bara klara. Så är det!
Skolångest. Jag är så galet skoltrött. Jag har inte gjort annat än plugga hela mitt liv. Det känns inte roligt längre. Men vad är alternativen? Det finns ju inga jobb... Förhoppningsvis blir det truckutbildning om en vecka men jag har inte hört något. Kursledaren skulle skicka ut papper men inget har kommit, så jag tror jag ska skicka ett mail och fråga för säkerhets skull. Det vore hemskt om det inte blev av för nu ser jag verkligen fram emot det. Så fort jag har truckkortet i handen ska jag börja söka jobb. Får jag ett jobb har jag bestämt mig för att lägga skolan på is. Men hur lätt är det att få jobb då? Fast jag är ju så klart beredd att flytta på mig och då kanske det är lättare. Dock skulle en flytt innebära problem för mig och J. Men inget som inte går att lösa. Det känns som att vi klarar allt just nu.
Jag känner mig så lycklig att jag har J och att vi har löst problemen. Det känns som att vi kommer att klara detta nu när vi lagt korten på bordet och förhoppningsvis kan vi undvika fler missförstånd.
På måndag börjar skolan igen. Jag vill faktiskt inte gå dit. Men jag kan inte hoppa av innan jag har en reservplan så tills dess måste jag försöka kämpa och hänga med. Så nu ska jag skriva klart mitt arbete om självskadebeteende. Ett mycket intressant och lärorikt arbete om ett viktigt ämne. Men det är svårt och tungt. Jag har grävt upp en del gamla minnen som gör ont. Men det kanske är bra, de kanske får en chans att läka ordentligt nu.
Önskar er allt gott där ute. Speciellt alla underbara soldatfruar som kämpar på. Ni är starka!
Julafton kändes bra. Den var riktigt mysig och ganska lagom julig. Tyvärr har minnet av julen fått en dimma över sig då jag och J bråkade ganska rejält på juldagen och pratade inte med varandra på flera dagar. Det var nog de jobbigaste dagarna jag varit med om. Jag åt inte, sov inte och orkade inte träffa en människa. Istället städade jag som en tok. Min lägenhet har nog aldrig varit så fin som den är nu. Vi har nog löst de mest akuta problemen oss emellan men vi lär nog stöta på svårigheter längre fram. Efter långa hjärtskärande samtal bestämde vi oss o varje fall för att inte ge upp riktigt än. De flesta av våra problem verkar vara baserade på missförstånd så nu ska vi försöka köra med öppna kort och tala om hela tiden hur vi känner och tänker. Att det ska vara så svårt...
Såhär såg i varje fall min jul ut:
Julfrukost med älskling
Tomten kom på besök
Städmanin började...
Varje eftermiddag har jag spenderat i fönstret för att se solnedgången...
Nu är det ett nytt år. Nästa vecka börjar skolan och jag har förhoppningsvis en truckutbildning att se fram emot snart också. Efter den ska jag besluta mig för om jag verkligen vill bli fritidsledare eller om jag vill försöka få ett jobb som truckförare, om det är möjligt dvs. Jag vill så gärna börja jobba. Tjäna mina egna pengar och kunna göra vad jag vill.
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
Julfrukost med älskling
Tomten kom på besök
Städmanin började...
Varje eftermiddag har jag spenderat i fönstret för att se solnedgången...