En dag Ett liv

Mitt liv, en dag i taget.

Ännu en dålig dag, men med några fina foton.

Kategori: Allmänt

Somnade inte förrän fyra inatt. Vaknade kl 9 och kände mig rastlös. Låg kvar i sängen en timme och försökte samla tankarna men det gick inget vidare. Så efter att ha tvingat i mig en smörgås snörade jag på mig löparskorna för en promenad. Jag visste inte vart jag skulle gå eller hur långt. Jag bara gick och gick... Det blev nog troligtvis minst en mil och hade jag inte haft sådan jäkla träningsvärk från igår hade det blivit ännu längre.
Idag har jag faktiskt inte fällt en enda tår. Är det positivt? Nä, inte ett dugg. Det känns bara jobbigt att inte kunna gråta. Jag får nästan panik när jag inte får ur mig sorgen. Det blir liksom svårt att andas.

Lyckades i varje fall läsa lite idag. Förhoppningsvis blir det mer imorgon. Det behövs verkligen. Jag hade räknat med att jag skulle ha läst klart allting tills den 1 augusti så att jag kunde ägna hela månaden åt att skriva arbetet. Men som det ser ut just nu har jag 1 bok på ca 400 sidor kvar, plus den jag läser nu som det är över 350 sidor kvar i och sedan två kompendier som ska läsas också. Det känns otroligt tungt att veta att jag hade klarat det galant om det inte var för att vårt förhållande gick åt helvete.

Lekte lite med kameran under kvällen så jag bjuder på några bilder jag är väldigt nöjd med:




Urs vad jag mår dåligt varje gång jag öppnar mappen Mina bilder. Det finns fullt av bilder på J och bilder från resor och annat vi gjort tillsammans. Vad ska man göra med sånt? När ska jag någonsin kunna se på dem som något minnesvärt? Efter allt som hänt och hur vårat förhållande avslutades tror jag aldrig att jag kommer kunna minnas något av det med glädje. Jag vill helst radera varenda fotografi, även de över 700 bilderna jag tog på våran resa. Men jag kan inte, inte än...

En svår dag med många läsare..

Kategori: Allmänt

Enligt statistiken är det många som läser min blogg. Varför?
Är det roligt att läsa om min totala missär?
Är det roligt att läsa om hur synd jag tycker om mig själv?
Eller läser ni för att det är intressant att följa någons olycka?
Jag har faktiskt ingen aning eftersom ingen kommenterar. Jag vet bara att jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta tycka synd om mig själv. Så om ni njuter av det, Varsågod!

Idag har varit en riktig skitdag. Gårdagen var bra, jag grät bara en gång och trodde faktiskt att jag kanske började må bättre. Men idag har jag brytit ihop vid flera tillfällen. Jag har gråtit som ett litet barn i min mammas famn. Inget går upp mot mammas famn när man är ledsen! 

J svarade på mitt mail redan idag. Det hade jag inte väntat mig. Jag blev chockad, ledsen och även upprörd. Hans svar var precis lika känslokallt som han har varit så länge. Det kändes mer som att han skrev till en myndighetsperson än till mig som han faktiskt en gång älskade. Jag vill gärna tro att jag förtjänar mer än så.
Men han höll i varje fall med om att vi behöver träffas och prata. Dock vill han vänta några veckor tills vi båda lugnat ner oss. Han blev tydligen väldigt upprörd över det jag skrev. Men jag vet inte om jag kan vänta, jag vet inte om jag är beredd att försöka gå vidare och sedan behöva riva upp allt igen. Men vad ska man göra?

Jag har i varje fall lyckats träna lite idag. 1 timmes promenad, 60 crunches på boll, 45 rygglyft på boll, 20 vanliga armhävningar och 20 armhävningar för triceps. Känns skönt att veta att jag kommer ta mig ur detta utan att gå upp i vikt och bli förslappad, istället kommer jag bli smalare än jag någonsin varit eftersom jag inte har någon matlust. Vägde mig förut och vågen stannade på 71 kilo. När vägde jag det senast? Högstadiet kanske. Men jag vägde mig med kläder på och dessutom var det eftermiddag så det finns en chans att jag väger ännu mindre. Jag bara längtar tills vågen visar under 70.

Just nu längtar jag till den dag då jag inte gråter längre. Den dag då jag kan se framåt och faktiskt se någon ljusning. Men när den dagen kommer vet bara gudarna. Det känns som att det dröjer...

Den sista ärligheten...

Kategori: Allmänt

Jag började redan i onsdagskväll att skriva ett mail till J. Det har tagit mig tre dagar och blev fyra sidor långt. Jag har förklarat allt vad jag känner och hur jag känt hela tiden. Det blev mycket ilska och hårda ord. En del partier fick jag helt radera ut eftersom de var för hårda och arga. Men jag vill vara ärlig och jag vill att han ska veta vad jag gått igenom för hans skull.
Jag har ingen aning om när eller ens om han kommer att läsa det. Idag har han åkt tillbaka till sitt andra hem och han ska spendera helgen i Göteborg tillsammans med vänner. Så om han ens läser det lär det inte bli förrän efter helgen, om ens då. Jag kanske aldrig får veta ifall han inte svarar. För honom kanske det är enklare att bara glömma och gå vidare. Men jag känner att det fortfarande finns så mycket obesvarat.

Igårkväll satt jag och chattade med en mentor på Invidzonen. Jag berättade precis hur jag känner och allt som hänt. Hennes uppfattning var att vi definitivt behöver träffas och prata mer. Att det finns för många frågor som är obesvarade. Jag håller med men samtidigt vill jag helst bara glömma allt. Jag vet att det kommer bli väldigt svårt och göra väldigt ont att ses igen. Men om han ens vill det efter att ha läst mitt brev så lär det nog dröja tills vi kan prata. Jag kanske åker bort nästa helg om det går att få till och sedan vet jag inte när han är hemma nästa gång. Han har så mycket framför sig nu.

Jag pendlar hela tiden mellan hat och total uppgivenhet och sorg. Om det ändå kunde sluta svänga så. Om jag ändå kunde få tyst på alla tankar i huvudet så att jag kunde slappna av, men det går inte. Jag är i varje fall glad att det finns sömntabletter så att jag kan sova bort delar av dygnet.

Jag är, oavsett vad som händer, fast besluten att ta mig igenom detta. Jag vägrar låta det förstöra allt jag byggt upp och allt jag kämpat för.
Jag ska och jag kan, men just nu vill jag inte....

Hjärntvätt

Kategori: Allmänt

Har suttit en lång stund och läst i Invidzonens forum. (För er som inte vet så är Invidzonen en hemsida för anhöriga till soldater.)

Jag inser nu att jag inte är ensam om att uppleva det som att Försvarsmakten hjärntvättat min soldat. Många skriver samma sak. Att deras män blivit som förbytta. De har blivit kalla och hårda precis som J.
Varför tillåter vi detta? Varför är vi bara tysta och accepterar att personerna vi älskar försvinner och byts ut mot en känslokall robot som följer försvaret i vått och torrt. Så många tjejer/kvinnor där ute som lider precis som jag gjort. Ändå vet jag att jag skulle stå ut med det igen och igen bara han gav mig chansen. Kanske är det jag som är den hjärntvättade.

Men jag hoppas att det nångång blir ändring på det. Jag hoppas att Försvaret kan förändras till det bättre, bli mer mänskligt. Eller att alla får veta vad som händer med de som beblandar sig med FM så att ingen flickvän någonsin tillåter sig att stå ut med detta. Så att J aldrig kan skaffa en ny flickvän som han kan utsätta för detta. Kanske skulle han då inse att ett liv i Försvaret inte är värt ensamheten. Men just nu är det jag som lever med ensamheten. Han lever med den glada förvissningen om att han snart är färdigutbildad officer och kan söka utlandstjänst.

Allt känns så orättvist...

Obesvarad kärlek...

Kategori: Allmänt

Jag älskar en man som inte älskar mig. En man som bara vill ha mig som en vän. Vart finns logiken i det?

Varför är det så att man kan vara olyckligt kär? Jag önskar att det bara var så att det fanns de som var rätt och de blev man kär i och de kände likadant.

Hur kan det vara så att för mig är J hela min värld. Han skulle bli min framtid, vi skulle dela hela livet tillsammans. Han sa till och med själv för en månad sedan när jag gjorde slut att han trodde att det skulle vara vi för alltid. Varför försvann hans känslor? Och framför allt vart tog de vägen?

Det som jag har svårast att förstå är nog just det att känslor bara kan försvinna. Poff! Borta!
Han sa ju faktiskt att han tyckte om mig och att han ville försöka igen. Nu påstår han att han bara tycker om mig som en vän. Vad hände? Jag börjar känna mig ganska övertygad om att han inte riktigt talade sanning. Att han visste redan då att han inte kände samma sak som jag men han var väl kanske förblindad av sorgen över att förlora mig för alltid eftersom jag vägrar att vara hans vän. Det var ju precis så vi blev tillsammans. Jag sa ifrån och ville inte att vi skulle vara bara vänner längre, att jag tyckte om honom för mycket för att det skulle fungera. Så när han funderat ett par dagar kom han fram till att han ville att vi skulle försöka på riktigt. Men var det bara så att han inte ville förlora mig som vän så han fick panik och framkallade känslor som egentligen inte fanns? Det är en tanke som jag levt med under hela vårat förhållande. 

En annan fråga jag går och grubblar på är hur lång tid det tar att komma över någon?
Jag skulle önska att det fanns ett enkelt svar, eller en enkel lösning. Ett piller man kunde svälja som raderade ut alla känslor. Jag vill att jag ska vakna imorgon och glömma att J någonsin existerat. Men jag förstår att det kommer att ta tid. Mitt senaste förhållande tog 2 år att komma över och då var det ändå jag som gjorde slut.
Visst var det jag som sa denna gång att det inte är någon idé längre så rent krasst gjorde jag väl slut den här gången också. Men jag ångrade mig i samma stund jag sa det, fast då var det försent. Då hade han bestämt sig för att det var rätt. Sedan ångrade han sig också och vi försökte börja om. Men nu känns det som att det är jag som är dumpad.
Min gissning är att det kommer inte börja kännas bättre förrän skolan börjat om en månad. Då kanske jag slutar gråta dagligen. Men annars tror jag det kommer ta minst lika lång tid som vi känt varann och risken finns nog att om vi fortsätter hålla kontakten kan jag aldrig gå vidare. Det är i varje fall så det känns.

Jag ber om ursäkt...

Kategori: Allmänt

Jo jag vill be om ursäkt redan nu för de framtida inlägg jag kommer att skriva. De kommer inte att vara varken glada eller roliga. De kommer antagligen att vara fruktansvärt patetiska, arga, ledsna och troligtvis inte ens värda att läsa.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med denna blogg. Tanken med den var ju att den skulle vara en hjälp för mig att få kontakt med andra "soldatfruar". Jag kände att jag behövde prata med andra i liknande situationer. Men nu är jag ingen "soldatfru" längre och kommer väl aldrig att bli det heller. Försvarsmakten har förstört så oerhört mycket, inte bara för mig utan för väldigt många andra i liknande situationer. När jag tänker tillbaka på hur J var innan han började sin utbildning och hur han är nu känns han närmast hjärntvättad. Men det är väl så FM vill ha det. De vill ha soldater som lyder deras minsta vink och inte har några starka band till något annat. Så varsågod! Ni har lyckats!

Idag har jag och J känt varann i exakt 1 år och 9 månader. Hur mycket av den tiden har jag egentligen varit lycklig? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det har varit 1 år occh 9 månader av mycket sorg och saknad. Jag fattar inte varför jag ställt upp och stått ut så länge som jag gjort. Känner mig som en idiot. Så mycket som jag offrat och så lite som jag fått igen. 1 år och 9 månader av ensamhet, av känslan av att aldrig vara nummer 1. Nu är det slut. Nu finns bara jag...

Jag är hos mina föräldrar ute på landet. Vill inte vara ensam, men samtidigt vill jag det. Jag vill helst lägga mig ner och sluta existera. Upphöra att finnas. Så mycket enklare det vore. Men jag måste fortsätta. FM kanske har tagit J:s liv men de ska inte få ta mitt. Nu menar jag ju inte att J är död och att FM dödade honom. Men för mig skulle det nog lika gärna kunnat vara så. 

Ändå vill jag fortfarande göra Grundläggande Militär Utbildning. Vad är det för fel på mig?

Så tomt...

Kategori: Allmänt

Jag tar mitt pick och pack och åker bort ett tag. Ut på landet där ingenting påminner om J. Men ändå känns det som allt jag gör, varje andetag jag tar påminner om honom.
Jag visste inte att det kunde göra så här ont. Hur ont gör det då när den man älskar dör? Eller när ens barn dör?
Kan det göra ondare än såhär? Kan man i så fall överleva det?

Mitt liv känns så tomt just nu. Ingen pojkvän, kanske ingen skola eftersom CSN strular, inget att se fram emot. Allt är bara tomt.

Det enda som glädjer mig är att den här sommaren snart är över. Den går nog till historien som den värsta någonsin...

Snart är det mörk, trist och regnig höst. Det passar min sinnesstämning bättre!

Smärtan tar aldrig slut...

Kategori: Allmänt

Det var för bra för att vara sant.
Hur vi träffades, alla hinder vi har tagit oss över, alla ensamma timmar, allt var förgäves. För han känner inte samma sak. Han tycker inte längre om mig mer än som en vän.
Den slutliga kniven i ryggen kom igår och han var inte sen med att vrida om den. Under hela tiden som jag trott att vi hållt på att hitta tillbaka till varandra har han försökt hitta tillbaka till sina känslor, men förgäves. De finns inte där. Jag finns inte i hans hjärta längre, om jag nånsin funnits där. Just nu känns det som att allt han tänker på är sitt jävla jobb i försvarsmaktshelvetet och sin nya framtid, sin nya lägenhet och allt annat som kommer vara nytt om några månader. Jag fick väl helt enkelt inte plats i hans värld.
Jag hoppas faktiskt att han en dag inser vad han förlorat på grund av försvaret. Han har gett upp mig, flyttar från sina vänner och sin familj och kommer med största sannolikhet att sluta i bandet han spelat med i flera år. Kanske vaknar han en dag upp i sjuksängen med amputerade ben och inser att det inte var värt det. Men då är det försent...

Jag hatar mig själv nåt så gruvligt just nu. Jag hatar mig själv för att jag tillät mig att lita på en annan människa. Jag hatar mig själv för att jag var så naiv och blåögd och trodde att det faktiskt fanns någon som kunde älska mig.
Jag hatar mig själv för att jag låtit honom förstöra hela min sommar, han har förstört sommarkursen och nu kommer jag antagligen inte klara den så att jag blir skyldig CSN en jäkla massa pengar.
Jag hatar mig själv för att jag inte har någon framtid, för att jag aldrig vågat satsa på det jag verkligen vill.
Jag hatar J för att han fick mig att tro att jag faktiskt var någon av betydelse och att jag kunde något.

Så full av hat...

Resan...

Kategori: Allmänt

I onsdags åkte jag, J och hela min familj till Kolmården. Eller inte hela för syrran följde tyvärr inte med, men mamma, pappa och brorsan med familj var med. Det skulle bli en fantastisk dag. Den skulle bli allt det där jag längtat efter, drömt om och hoppats på. Fast det blev den inte...

Vi hade jättetrevligt, verkligen. Vi såg massa djur och åkte linbanan i safariparken. Det hade kunnat vara hur romantiskt som helst. Jag och J ensamma i en vagn svävandes över alla vilda djuren. Men det fanns ingen romantik. Det fanns bara jag och J som vänner. Två kompisar som upplevde något fantastiskt tillsammans.

På kvällen åkte vi två vidare till Linköping medan de andra åkte hem. Efter att ha checkat in på hotellet gick vi ut för att äta. Det hade också kunnat vara hur romantiskt som helst, men det var det inte.
Dagen efter åkte vi till Flygvapenmuseet och gick runt där hela dagen, vi åt lunch och fikade. Sedan var vi en stund på hotellet. Jag gjorde mig fin, hade långklänning på mig. Vi gick ut för att äta. En kinarestaurang. Sedan gick vi tillbaka till hotellet och J somnade medan jag tittade på TV.

Den där resan som skulle vara början på något nytt, något bra. Den där resan som jag hade hoppats så mycket på, den blev inte som jag ville. Men jag hade trevligt, det hade jag verkligen. Fast jag kan inte släppa känslan av att jag förstört allt. Om vi inte bråkat, om jag inte gjort slut, hade det varit en fantastisk resa. Nu var den bara väldigt trevlig. En trevlig resa tillsammans med en vän.

Hjärtat är fyllt av ångest. Det gör ont att behöva umgås med J utan att få vara nära på riktigt. Jag saknar honom varenda sekund vi är tillsammans. Jag saknar hans kramar, kyssar, hans doft och hans nakna hud emot min. Det gör så ont att veta vad som kunde ha varit och vad som faktiskt blev.

Men jag hade trevligt, verkligen...


Provfilmning- Min egen låt

Kategori: Allmänt

Jag har lekt lite med videofunktionen:
http://youtu.be/8satN82Rx8o

Det är en egenhändigt skriven låt som jag framför. Dock suger jag på gitarr så jag får nog försöka hitta en skicklig gitarrist om jag ska fortsätta med musik.

Jaha grattis då!

Kategori: Allmänt

Idag blir jag 27 år. Inget jag sett fram emot direkt men det ska ju göras. Det där med födelsedagar har aldrig riktigt varit min grej. Kanske mest för att mobbade barn inte får några besökare och det sitter i fortfarande. Alla födelsedagar då det inte kommit någon mer än mormor och farfar. Det gör lite ont. Så därför önskar jag mig varje år att få slippa fira men tyvärr slår den önskan aldrig in. När är man vuxen nog att bestämma sånt själv?

Jag har i varje fall gett mig själv den bästa av presenter. En systemkamera! Jag är så glad att jag inte vill lägga ifrån mig den ens för att skriva detta utan den ligger tryggt i mitt knä =)
Jag har alltid älskat att fotografera och har drömt om en bra kamera så länge jag kan minnas. Nu när det blev som det blev mellan mig och J hade jag en semesterkassa till ingen nytta så jag passade på. Med det är det inte sagt att jag och J inte kommer att göra något alls. Men det blir ingen längre resa. Han är mitt uppe i sin semester och har planerat annat.

Väntar på att han ska höra av sig nu så vi kan åka och äta lunch någonstans. Ikväll kommer mor och far för att fika lite men annars blir det inte så mycket födelsedag. Vi ska ha lite grillparty om ett par veckor istället då min bror fyller år. Det är skönt att kunna slå ihop det.
Jag återkommer nog med lite bilder från min nya kamera =)

Allt är inte bra...

Kategori: Allmänt

Men det är bättre...

Jag har fortfarande ont i magen och ångest i bröstet. Huvudet känns tungt och alla tankar flyger omkring likt förvirrade fladdermöss i min hjärna.

Vi sa att vi börjar om. Ett steg i taget börjar vi om...

Nu eller aldrig...

Kategori: Allmänt

Jag har duschat, tagit på mig fina kläder och borstat mitt hår. Om en timme kommer J. Han är beredd att prata nu. Ikväll ska vår framtid avgöras och allt ligger i hans hand. Kommer det vara slutet? Är det spiken i kistan nu?

Jag har så ont i magen att det känns som om den håller på att vända sig ut och in.

Tiden står still...

Kategori: Allmänt

Det är ganska exakt två dygn sedan J lämnade min lägenhet. I två dygn har jag knapt kunnat andas. Det känns som att jag är på väg att drunkna. Att bara gå och vänta på att han hör av sig gör mig tokig. Jag skulle inte hoppas, ville inte men det gick inte att låta bli. Inom mig har något slags hopp väckts. Det gör det bara så mycket svårare eftersom jag vet att jag kommer bli totalt förkrossad och slagen i spillror när han hör av sig och väl säger att han tänkt och känner att det inte är någon idé att ge förhållandet en sista chans.
Jag är rädd för att jag kommer att börja hata honom då. Att jag kommer att hata honom för att han fick mig att hoppas, för att han inte tycker att jag är värd en chans till och för att han bara kastar bort allt vi är och har varit. 
Jag vet inte vad som är värst. Att vara så ledsen och förtvivlad som jag varit den senaste veckan eller att hata den man älskar.

Jag har ingen matlust. Jag mår illa så fort jag tänker på att jag måste äta. Det har resulterat i att jag tappat nästan två kilo sedan i torsdags. Vågen visar 71,6kg och jag borde vara glad, men det var inte på det här sättet jag ville gå ner i vikt. Jag skulle hellre ta tillbaka alla 24 kilon jag gått ner om jag slapp genomleva detta helvete.

Varför gör det så ont?

Allting är så svårt...

Kategori: Allmänt

Jag har sovit på soffan sedan i torsdags. Det är för jobbigt att ligga ensam i sängen. Det är för tomt. Så istället ligger jag på soffan och låter TVn va på hela natten så att jag varje gång jag vaknar kan ockupera mig med den istället för att börja gråta. Men imorse kändes som ett hån när jag slog upp ögonen och såg att det var Armywives på TV. Allt påminde om det liv jag aldrig kommer få. Det liv med J som helt plötsligt tagit slut. Jag grät oavbrutet i flera timmar. Sedan kom J för att vi behövde prata. Vi pratade igår, fast egentligen grät vi mest. Men han sa att han bestämt sig, att det är bäst såhär. Jag höll inte med. Jag ville lägga mina armar om hans hals och aldrig släppa. Men jag bara stod där och grät. När han gått var jag så förtvivlad som jag aldrig någonsin varit. Jag kunde inte fatta att det var slut eller ens varför. Så jag skickade ett sms och skrev att jag inte kunde förstå varför han inte kunde ge oss en sista chans. Vi bestämde att vi skulle träffas idag och prata. Jag ville så gärna få honom att förklara så att jag förstod varför det var bäst såhär.
I över tre timmar satt vi bara och grät och höll om varandra och pratade. Jag har nog aldrig känt mig så nära honom förut men samtidigt visste jag att det var slut. Egentligen var allt ett missförstånd. Egentligen gjorde vi slut för att jag flippade ur när han sa att han ska flytta 1 september. Men han sa fel. Så jag gjorde slut, jag bad honom att gå och aldrig komma tillbaka på grund av en felsägning. Och någonstans på vägen kände han att han inte orkade mer. Att det fick vara nog nu. Så trots att vi pratat massor idag och jag näst intill bett på mina bara knän att han ska ångra sig verkar han ha bestämt sig. Jag gav honom tid. Jag gav honom all tid han behöver för att fundera. Så nu får jag bara gå och vänta. Jag vågar inte hoppas. Jag är rädd att det kommer att kännas som om han gör slut igen om jag börjar hoppas och han inte ändrat sig. Men jag vill så gärna hoppas. Jag vill så gärna att vi ska ge förhållandet en chans till. Jag behöver det.
Men bara han vet hur det kommer att bli. Jag känner mig så maktlös...

Det var inte såhär det skulle sluta...

Kategori: Allmänt

Jag kan knappt skriva det. Det gör för ont, det gör så in i helvetes ont. Jag kan knappt andas, vill inte andas. Vill bara lägga mig ner och sluta existera.

Jag och J har gjort slut.

Så kan det gå.

Jag blir väl aldrig någon soldathustru. All oro i onödan...