Frusen stod jag och väntade på bussen. En lång dag med både jobb och skola var över. Hemma väntade min varma säng och jag längtade efter att få lägga ner min värkande rygg mot den mjuka madrassen. Plötsligt såg jag bussen komma i fjärran. Folk började hopa sig vid påstigningsplatsen. Det blev trångt och stressande. Plötsligt stannade tiden, plötsligt såg jag dig. Jag stod alldeles bakom och såg din nacke, ditt bakhuvud, din rygg. Det var du! Det måste vara du! Fast innerst inne visste jag att det var omöjligt. Mitt hjärta brast i samma stund du vände huvudet åt sidan och jag såg en annan människa. Men likheten var så slående att jag inte ville erkänna för mig själv att jag stod och stirrade på en annan man. Allt var så likt. Mannen klev på bussen och jag placerade mig snett bakom fortfarande inte helt övertygad. Han ringde ett samtal och jag hörde på rösten att den inte var din. Han lät snällare. Men ändå, ni var så lika. Han hade svarta mysbyxor på sig och en svart luvtröja med en svart jacka utanpå. På ryggen hängde en svart ryggsäck. Det var så likt dig. Jag hoppades innerligt att mannen inte skulle gå av vid min hållplats, men när bussen närmade sig och jag sträckte ut armen för att trycka på stop-knappen hann han före. Fan... Är det du? Jag gick mot dörren samtidigt som han reste sig upp. I ögonvrån såg jag att han tittade på mig men utan att reagera. Du hade väl åtminstone reagerat. Visst hade du gett dig till känna? Jag stirrade ner mot mina fötter tills bussen stannat helt och dörrarna for upp. Jag tänkte gå fort för att få honom bakom mig och slippa se honom igen men min rygg värkte för mycket och efter bara några steg hade han hunnit om mig. Till och med den egensinniga gångstilen var din. Hur kunde det vara möjligt? Jag ville bara hem och kämpade så mycket jag kunde för att gå fort. Han gick bara några meter före och gick av någon underlig anledning åt samma håll som mig. Åt samma håll där du en gång bodde. Samtidigt som jag tänkte tanken att det kändes som att jag förföljde denna främling vände han sig om och stirrade på mig med en blick som talade om att han tänkte detsamma. Men så äntligen svängde han av åt ett annat håll. Äntligen var han försvunnen, du var försvunnen. Du försvann ur mitt liv för länge sedan, ändå påminns jag om dig hela tiden. Jag oroar mig. Tänk om den här mannen bor i mitt område, tänk om jag kommer att reagera likadant varje gång jag ser honom. Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna hindra mitt hjärta från att sluta brista? Jag önskar att jag kunde sudda ut minnet av dig. Jag önskar att du aldrig funnits...
Jag stirrade mig blind. Varje morgon var jag tvungen att väga mig, men till vilken nytta? Det gav bara ångest. Så nu har vågen fått ta semester, men det betyder inte att jag ligger på latsidan. Istället har jag plockat fram måttbandet. Just nu tränar jag ganska hårt med styrketräning och då kan man lätt stå still eller till och med gå upp i vikt trots att man blir smalare, men som alla vet så väger ju muskler mer än fett. Från början, för ca 2,5 år sedan, hade jag ett midjemått på 93cm. Idag mätte jag och nu låg jag på 73,5cm. Nästan 20cm mindre midja. Det känns ganska bra. Men det är otroligt lockande att ställa sig på vågen. Jag vill så gärna nå mitt mål att förlora 30kg. Vid jul var det bara 1kg kvar till målet, men sen hamnade jag i en svacka och gick upp i varje fall 1 kg. Sen har jag inte vägt mig så nu vet jag inte. Men jag har satt ett nytt mål, det är ett riktigt drömmål och jag vet inte om jag någonsin kommer att nå det men jag tycker om att ha något att sikta på. Så mitt nya mål är att väga under 60 kg. Det räcker med att jag väger 59,9 kg så vore jag nöjd. Men det är en bit kvar. Vid jul stod vågen på 66,5 kg så det är minst 6,6 kg kvar beroende på vad jag väger just nu. Tidigare år har jag aldrig vågat tänka på sommaren, på bikinisäsongen. Men nu är det så otroligt nära. Nu kan jag nästan ta på målet. 6,6 kg skulle jag kunna minska på mindre än 2 månader om jag verkligen gick in för det. Beach 2012 är ingen omöjlighet och nu har jag det nästan som ett mantra för att peppa mig själv. Vågar inte ens tänka på besvikelsen jag kommer känna om jag inte lyckas. Så istället säger jag: Jag ska lyckas!! I år kommer det hända!!
Om någon skulle undra varför jag inte skriver så är det för att det finns för mycket att skriva. Kan helt enkelt inte välja och har inte tid att skriva allt jag vill och behöver få ur mig. Jag går i skolan på heltid, jobbar 25% och tränar 6 pass i veckan. Har helt enkelt inget liv längre, eller så är det just det jag har. Umgås inte så mycket med nån egentligen men ändå träffar jag människor hela dagarna. Det räcker bra för mig. Ibland går jag ut och dansar men kommer alltid hem ensam. Någonting gör ont inom mig. Något jag inte trodde skulle göra ont. Hela hösten gick bra, kanske för bra. Men nu har allt kommit tillbaka. Nu har jag värk i själen igen. Alvedon fungerar inte. Det enda som hjälper är sysselsättning, fullständig och total sysselsättning. Men fortfarande kommer jag hem till ensamheten och det är då det blir jobbigt. Annars är jag ganska lycklig. Annars mår jag ganska bra. Jag behöver bara leva i smärtan en stund, sen kommer den gå över, det har min psykologilärare sagt. Men det gör ont att leva med smärta så jag skjuter istället upp den till morgondagen och dagen därpå. Kanske skulle jag pröva att stanna upp och bara andas ett tag, det verkar nästan som att jag glömt det. Andas in, andas ut, andas in, andas ut...
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
