Det går väldigt mycket upp och ner just nu. Börjar bli åksjuk och vill hoppa av men hur hoppar man av livets karusell och ställer sig och tittar på? Omöjligt...
Nästa vecka får jag återse Stockholm i några dagar. Två anställningsintervjuer är inbokade och sovplats har jag hos den där som mitt hjärta slår lite extra för. Tyvärr har vi pratat och det verkar som att endast vänskap mellan oss är möjlig. Men jag är glad för det lilla. Jag är glad så länge jag får vara en del av hans liv.
Jag känner mig fortfarande väldigt låg. Jag är ledsen över att min älskade tjockis inte finns mer. För det är just vad jag kommit fram till att jag måste tro. Jag klarar inte av att hoppas på att finna honom längre. Men det gör så oerhört ont. Ibland blir smärtan fysisk. Det känns som att varje kroppsdel, varje muskel sörjer. Ibland kan jag inte sluta gråta. Men jag måste gå vidare. Jag måste börja leva.
För första gången i mitt liv känns det som att jag kan börja leva på riktigt. Det känns som att jag sitter i flygplanet och snart ska kasta mig ut utan att veta om fallskärmen kommer att vecklas ut, men det är spännande. Det bubblar och pirrar i magen och jag känner mig nyfiken på framtiden. Men jag är också skräckslagen. Jag är livrädd för att steget är för stort. Att mitt psyke inte ska palla. Men jag måste ta chansen. Jag måste försöka våga.
Jag vill nog inte erkänna det för mig själv, men jag tror att jag håller på att trilla dit igen. Jag tror att depressionen kommer smygande och har snart tagit över min kropp. Jag känner mig väldigt villrådig, vet inte vad jag ska göra. Sedan jag slutade med alla mediciner har jag inte varit deprimerad och jag vet att jag inte kan äta antideppresiv medicin eftersom den bara får mig att må sämre, så det är inget alternativ att börja med det igen. Dessutom, efter fyra års tid, är min terapi avslutad. Jag har under fyra år haft någon att prata med, någon som lyssnar och förstår men nu har jag inte det längre. Det känns otroligt tungt. Ingen i min närhet orkar vara terapeut åt mig och det kan jag förstå. Jag är en ganska krävande patient.
Med allt som hänt den senaste tiden är jag överväldigad av negativitet. Jag försöker hålla huvudet ovanför ytan men det är svårt. Otroligt svårt. Jag saknar min katt så att det gör ont. Varje dag gråter jag. Varje dag hoppas jag, men det verkar vara förgäves. En lokatt har härjat i bygden och grannen har blivit av med 6 av sina 10 katter så det är nog inte så svårt att räkna ut vad som hänt med min älskling. Ändå kan jag inte riktigt få in i min skalle att han skulle vara död. Att få ett jobb verkar heller inte vara så lätt som jag trott. Jag har vid flera tillfällen gråtit för att ansökningarna är så svåra att fylla i. Jag får ångest och vet att jag fyller i fel hela tiden men vet inte vad jag ska göra. Imorgon ska jag träffa min handläggare på AF för första gången och jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan få hjälp med jobbsökandet. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Hade allt mitt hopp och min glädje satt på att jag skulle få beskedet att jag ska bli publicerad i en bok, Men tyvärr blir det inte så och ännu ett bakslag är ett faktum. Det var en tävling som utlystes för över ett år sedan. Hundra inspirerande berättelser skulle bli en bok. De fick in väldigt många bidrag men med jämna mellanrum har jag få besked om att jag fortfarande finns med i gallringen. I juni fick jag ett mail om att de var inne på sista gallringen, 150 berättelser skulle bli 100 och min var fortfarande med. I september skulle allt vara klart och beskedet skulle komma. Så nu i veckan fick jag åter ett mail. Min berättelse var tydligen inte tillräckligt inspirerande...
Det är svårt att smälta när jag skrivit om en tid i mitt liv då jag kämpat allt vad jag någonsin kämpat och sedan få veta att det inte var tillräckligt. Inte vad jag behövde just nu...
Idag skulle jag vakna upp med ett leende på läpparna efter en fantastisk helg, men istället har jag ångesten från helvetet. Helgen började så bra den bara kunnat med återträffsdisco för alla kollobarn, sedan blev det massa öl med forna jobbarkompisar. Kvällen/natten avslutades sedan i världens snyggaste killes säng, kollokocken! En hel sommar har jag gått och suktat efter honom, en hel sommar har jag haft fjärilar i magen. Jag trodde aldrig att det skulle bli något mellan oss, bara en oskyldig flirt. Så nu känns allt så väldans vemodigt. Det är fortfarande inget mellan oss, mer än att vi delade säng på fyllan. Jag har inte längre någon anledning att åka till Stockholm så vi lär inte ses mer. Jag glömde i och för sig en tröja hos honom så om jag har tur kan jag åka upp bara för att hämta den. Men det kommer aldrig att bli vi två. Han planerar att åka till Thailand och jobba så det är liksom kört. Resten av helgen var trevlig, men hade en liten mörk sordi på grund av min insikt om att jag just fått äta kakan och nu inte längre har den kvar... Min tanke var att kanske få en favorit i repris under Ålandskryssningen, men så klart drack jag alldeles för mycket och däckade i min säng redan vid midnatt. Det hörde definitivt inte till planen...
Nu har jag sån ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ännu en gång har jag misslyckats med att skapa något seriöst med någon. Åter igen är jag ensam, och olycklig.. Läggar jag till att min älskade katt fortfarande är borta finns inte mycket att le åt just nu. Jag vet inte ens varför jag ska kliva upp ur sängen... Inget jobb, ingen katt, ingen karl... Jag vet inte om jag orkar....
Imorgon beger jag mig av till min stora kärlek, Stockholm. Jag har verkligen förälskat mig i den staden. Det är kolloåterträff hela helgen som börjar med ett disco för alla barnen som besökt kollo under sommaren. På lördag blir det först Gröna lund och sedan Ålandskryssning för oss ledare. Jag har längtat ända sedan vi stängde kollogården och nu är helgen äntligen här. Det ska bli så kul att återse alla, både barn och ledare. Kanske är det extra kul att återse vissa =) speciellt en person. Av denna anledning måste jag göra mig lite extra fin. Detta är nästan alltid det roligaste med alla större händelser. Samma sak när jag ska på krogen. Det är förberedelserna som är bäst. Jag har redan börjat med att färga håret och ögonbrynen. Det gjorde jag i Tisdags för att hinna tvätta det en gång extra innan så att jag inte har en massa mörka färgrester i hårbotten eller pannan och bakom öronen som jag alltid får.
Nyss plockade jag ögonbrynen:
och just nu sitter jag med en ansiktsmask i ansiktet:
Efter det blir det naglar och händer:
Sen tänkte jag faktiskt, efter att jag tvättat det, platta håret:
Det var flera år sedan jag plattade mitt hår så det kommer bli spännande. Just nu är mitt hår väldigt långt så det kommer att ta tid. Men det är inte direkt så att jag har annat för mig.
Min förhoppning är att denna helg kommer att bli sjukt kul och ett minne jag kan leva på länge framöver. Det behöver jag just nu...
Husse, se vad jag kan, jag kan nu gå och jag hoppar lite grand. För mina vingar de bär mig ... varthän jag än vill. Flyger dit där du är och följer ditt liv. Fast du inte ser mig så är jag alltid där, någonstans runt om dig i universums stora sfär. För jag färdas över ängar bärs upp av en vind, tittar till dig och flyger ner och ger en puss på din kind. Jag samlar dina tårar och fyller på vår brunn, vars vatten blir till regn som landar på din mun. Tränger in i din själ för att läka de sår som gör så ont av saknaden av att du inte får ha mig intill dig. Närhelst du än vill ge mig all världens kramar, vad jag än vill och lite till. För du vill visa din kärlek ge mig allt så fint men husse, din kärlek känns från jorden o ända hit Jag säger stolt till de andra små änglar som är här Titta - det är min husse! och han håller mig så kär
Vet ej vem som skrivit den men den är otroligt vacker och gav mig en tår i ögat. Spåret efter min lilla älskling gav ingenting. Efter mycket sökande i skogen där flera säger sig ha sett honom har jag fått ge upp. Det var inte han. Min mamma fann katten som folk har ringt om. Den var väldigt lik min tjockis men det var någon annans katt. Det gjorde så ont att sista ledtråden var förgäves. Men så igår kväll skickade mamma ett sms. Någon har ringt från Stene brunn där de sett en katt som stämmer på beskrivningen. Det är väldigt nära mina föräldrar så jag hoppas verkligen. Kanske försöker han hitta hem till dem igen. Hoppas hoppas...
Jag kan inte riktigt gå med på att min älskling skulle vara död. Jag kan inte heller riktigt gå med på att jag aldrig kommer att få se honom igen. Jag väntar hela tiden på att han ska komma hem. Nu har det gått 3 veckor sedan han försvann och det finns inga spår. När borde jag ge upp? Kan jag någonsin det? Jag är rädd att jag kommer att leta efter honom i all evighet och aldrig kunna gå vidare. Ronja verkar må lite bättre. Hon äter väldigt dåligt och sover mest men ser ändå lite piggare ut i ögonen. Jag klarar inte av att förlora henne också. Jag minns så väl hur det var när våran ena hund Candy dog. Min hund Doris blev sjukligt deppig och kunde inte riktigt komma över det. Hon blev aldrig sig själv igen...
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
