En dag Ett liv

Mitt liv, en dag i taget.

Saknar dig mindre och mindre...

Kategori: Allmänt

Jag har mina återfall ibland. Tillfällen då jag bara vill skrika och gråta av saknad. Men de blir färre och färre. En vän sa till mig att det tar ungefär ett år att komma över någon, ett år för hjärnan att ställa om sig. Om två månader har det gått ett år. Kan inte riktigt fatta att tiden verkligen rusat iväg.
Jag är inte samma person längre. Jag har förändrats så mycket och så fort att jag knappt känner igen mig själv. Men saknaden finns kvar. Tror egentligen inte att det är dig jag saknar utan mer drömmen om dig. Jag saknar den jag trodde att du var. Men jag är nog glad att jag fick se ditt riktiga jag innan det tog slut. Jag är rädd att om drömmen om dig var sann hade jag aldrig kommit över dig.
Nu står jag stark på båda benen. Snart är jag klar med min utbildning, jag har tre jobb och livet känns fantastiskt. Men saknaden kan jag inte komma över. Tomheten och sveket bränner på min hud. Men jag känner mig stark. Det hade varit så enkelt att hämnas, att såra dig och utnyttja dig så som du gjorde mot mig. Men jag är stark. Jag förlåter dig eftersom du inte vet bättre. Jag förlåter dig eftersom jag vet bättre.
Nu ska jag bara glömma det sista av dig och gå vidare.
Kanske om två månader...

Talsyntes och mekaniska röster...

Kategori: Allmänt

Jahopp. Nu känner jag mig handikappad på riktigt. Efter att ha spenderat en heldag på hjälpmedelscentralen har jag fått utbildning i talsyntes och andra hjälpmedel. Jag har även fått en scanner så att jag kan scanna in texter i datorn så att talsyntesen kan läsa upp det för mig så att jag själv slipper. Det känns så konstigt...
Ett helt liv har jag klarat mig utan hjälpmedel. Visst har det varit tufft, ibland fruktansvärt, men jag har klarat mig. Helt plötsligt är jag handikappad och behöver hjälpmedel. Det var inte riktigt vad jag hoppats på när jag ansökte om en logopedisk utredning. Jag vet att det är för att hjälpa mig, men ibland känns det ändå som ett hån. Mest för att det dröjde tills jag var 27 år innan jag fick hjälp. Problemen har ju alltid funnits där och jag har vetat om dem sen jag gick i mellanstadiet och förstod att jag inte var som alla andra.
Nu ska jag helt plötsligt lära mig att lyssna på mekaniska röster som läser åt mig. Jag ska använda ordprogram som näst intill skriver åt mig och jag ska få det lättare i skolan. Men det känns nästan som att det är för sent.
Jag tror att om problemen uppmärksammas i tidig ålder har man lättare att anpassa sig till hjälpmedlena men nu är det så grymt svårt. Jag tragglar mig nästan hellre igenom en text själv än lyssnar på Fröken Ur som läser för mig. Jo, för det är faktiskt Fröken Ur!! Har visserligen andra röster att välja mellan men den rösten känns mest behaglig. Dock är det något jag verkligen är glad över och som jag nästan kan bli gråtfärdig när jag tänker på. Det är att jag fått tillgång till tal- och punktskriftsbiblioteket. Närmare 90 000 böcker inlästa, de flesta av riktiga personer istället för dataröster. Det är himmelriket för mig! Fy vad jag älskar att läsa böcker, men det har samtidigt varit en sådan otrolig ångest då det tagit enorma krafter. Nu kan jag istället slappna av och läsa med öronen. Det är inte fusk, inte att läsa "på låtsas", utan det är så jag läser. Jag läser med mina öron!
Jag har också fått ett dataprogram som hjälper mig att skriva. Det är lite som T9 på telefonen. Jag kan skriva en eller ett par bokstäver och sedan får jag upp 9 förslag på ord som kan passa, om något stämmer trycker jag bara på den siffran där ordet står och så skrivs det ordet. Programmet lägger även på minnet vilka ord jag ofta använder så att det blir lättare och lättare ju mer jag använder programmet. Tanken är att jag till slut knappt skall behöva använda bokstäver och det ska gå väldigt mycket fortare att skriva, men just nu är det ganska segt.
Just nu känns allt ganska segt. Jag har ingen lust att acceptera mina hjälpmedel för då känns det som att jag accepterar att jag är handikappad. Jag vill inte...

Känner mig löjlig...

En dyslektikers bekännelser!

Kategori: Allmänt

Många är de som säger att de förstår att det måste vara jobbigt med dyslexi. Många tror att de har koll och riktigt kan sätta sig in i hur det är att inte kunna läsa eller skriva. Men Bull Shit säger jag!!!
Den enda som någonsin kan förstå hur jag har det är en annan dyslektiker. Att ha denna diagnos är så mycket mer än att inte kunna läsa eller skriva. Det påverkar hela min vardag.
Men för att hjälpa er att förstå tänkte jag berätta om hur min morgon var idag, en typisk dysleximorgon.
Jag gick upp extra tidigt eftersom jag skulle iväg och lämna min dator på hjälpmedelscentralen så att jag kan få lite fina program som ska hjälpa mig när min hjärna inte räcker till.
Jag hade väldigt noga kollat busstidtabellen eftersom det skulle innebära 4 olika bussar innan jag var framme vid skolan. Först en buss upp på stan, sen byta till en buss ut till Ladugårdsängen, lämna in datorn, sen tillbaka in till stan för att byta buss till skolan. Den första bussen skulle gå 07.25 hemifrån mig. 07.25 kanske verkar vara en enkel tid att komma ihåg, men för mig är just detta en extremt svår tid att få till. I min hjärna finns ingen digital klocka utan en vanlig rund väggklocka, så för att jag ska förstå vad klockan ska vara när bussen går måste jag tänka om från digital klocka till analog. Men här blir det fel! I mitt huvud blir 07.25 istället fem över halv åtta när jag tänker om det till en vanlig klocka. Inte så praktiskt! Resultatet kan ni ju räkna ut själva. Jag missade bussen!!
Jag fick snällt vänta på en annan buss. Men när jag väl satt där i sätet och funderade över vad som hänt var gråten så nära att jag nästan fick panik. Hur korkad kan man bli?? Jag är en vuxen människa, en intelligent människa(iq på 112) men jag kan inte ens klockan!? Det är så oerhört förnedrande och jag skäms oerhört mycket varje gång detta händer. Men jag kan inte rå för det. 
Jag lyckades i varje fall lugna ner mig själv och försökte tänka på annat.
Det blev en kaosartad morgon på grund av ett så litet misstag. Bussen jag tog var ju inte rätt buss vilket resulterade i att jag fick gå en bit, sedan klev jag på fel buss ut till Ladugårdsängen och fick även där gå en bit i regnet. När datorn väl var inlämnad hade min första lektion redan börjat så efter många om och men kom jag 40 minuter försent till skolan. 
Det är tur att jag gillar att cykla så att jag slipper dessa busstidtabeller i annat än nödfall. För cykla kan jag!! Men gärna inte med en dator, i regnet!

Förstår du bättre nu att det inte bara handlar om att inte kunna läsa eller skriva?

Glad påsk...tror jag...

Kategori: Allmänt

Det är knepigt detta med vänner. Jag tycker att jag har mycket vänner. Visst har jag inga nära vänner men många ytliga och jag trivs ganska bra med det. Problemet är väl bara att det inte finns någon som bryr sig speciellt mycket när jag är ensam eller ledsen. De flesta vet väl inte ens om det.
Just nu känner jag mig ensam och ledsen. Det är påsk. Ännu en högtid jag riskerar att spendera på egen hand. Jag finns liksom inte med i människors tankegångar och planeringar. Jag är trött på att bjuda in mig själv jämt så jag föredrar nog faktiskt ensamheten. Men det gör ont, speciellt när inte ens min egen familj vill umgås med mig.
Idag är det skärtorsdag, reningens dag. Kanske är det dags för mig att rena mig från människor som bara gör mig ledsen?! Men det är svårt, det gör ont. Samtidigt tänker jag på det offer som påsken faktiskt innebär. Ibland kanske man måste offra en del av sig själv för att bli hel. Kanske måste jag lida för att lyckas.
Till de som eventuellt ändå skulle bry sig: Jag mår bra! Mitt liv är underbart. Detta är bara en tillfällig svacka!