Det finns inte mycket jag hatar mer än fredagsångest. Den kryper sig på redan i mitten av veckan. Börjar göra sig påmind ungefär runt onsdagen. Då kommer paniken över att jag kommer få sitta ensam hela helgen. Jag börjar höra mig för med mina vänner men alla har förhållanden, alla är lyckligt upptagna. Alla utom jag.
När måndagen kommer och frågan ställs: Vad gjorde du i helgen? blir alltid svaret ingenting, tog det lugnt, pluggade lite, städade... Reaktionen blir alltid densamma: Åh va skönt! Jag älskar såna helger när man bara kan ta det lugnt och göra lite vad man känner för. Jag HATAR de helgerna!! Jag skulle göra vad som helst för att få vara upptagen en hel helg. Jag vill festa, träna, fika, umgås, mysa, shoppa, ta en lunch på stan eller bara en långpromenad. Men inte ensam... Alltid ensam...
Min föreläsning om mobbning gick bra förra veckan. Det var inte alls så jobbigt som jag hade väntat mig. Men efteråt var det som om världen rasade samman för mig. All stress och press inför föreläsningen försvann och allt kändes tomt. Så tomt... Jag hade nog hoppats att det skulle ha en terapeutisk inverkan att prata om det men tyvärr blev det nog snarare tvärt om. Just nu kan jag inte tänka på mycket annat än min barndom och hur den hela tiden förföljer mig...
Jag vill att någon eller någonting ska göra mig glad. Men jag är inte ens glad över att åka utomlands. Jag har alltid velat resa, drömt om att resa till annorlunda platser. Israel och Palestina är väl det om något, men just nu är jag inte glad. Bara stressad...
Tror det är dags för ett Mamatalk. Den enda personen som kan få mig glad när jag är riktigt nere är min bästa vän, min idol, min mamma...
Kärlekslivet är kaos, skolan är kaos, humöret är kaos, men vikten är inte kaos. Jag var ganska säker på att all stress och allt trist som varit nu skulle få mig att gå upp i vikt men icke! Idag kom jag för första gången i ett par byxor i storlek 38! Helt galet!! Vikten ligger på 68,3kg vilket känns ok, varken upp eller ner. Men jag har ändå blivit smalare så någon nytta gör väl gympassen i varje fall. Jag försöker le och vara glad för att jag kommer i mina nya byxor. Men det är svårt när man inte har någon att dela glädjen med. Jag är hellre tjock och tillsammans med någon än smal och ensam. Men ensamheten verkar vara min ständiga följeslagare. Den hinner alltid ikapp mig.
Jag hade en trevlig helg iväg från all stress. Det kändes skönt att bara vara utan några krav. Vi var mest inne och mös, men en långpromenad blev det i höstsolen. Det var sådär perfekt och jag önskade att helgen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den...
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Ännu ett distansförhållande? Jag tror inte att jag orkar... Ska jag se det bara som några mysiga stunder med en fin person som jag aldrig mer kommer träffa? Tanken gör ont...
Men sanningen är den att varken han eller jag har ekonomin att resa fram och tillbaka. De närmaste veckorna finns det överhuvudtaget ingen möjlighet för oss att ses.
Jag orkar inte att gå runt och sakna och känna mig ensam. Det är precis vad jag gjort de senaste åren. 3 år som singel och efter det 1,5 år med en man som prioriterade allt annat än mig.
J har flyttat nu föresten. Det känns lite tomt. Helt plötsligt känns det som att vi aldrig existerade. Fast det gjorde vi kanske inte heller, inte på riktigt.
Mitt hjärta slår för någon annan nu. Men för min egen skull kanske jag ska låta bli att lyssna på hjärtat för en stund och bara prioritera mig själv.
Mycket händer just nu. Så mycket att jag inte riktigt orkat eller hunnit skriva om det. Efter fjällresan har jag omvärderat mitt liv. Jag har insett vad som är viktigt och vad som betyder något. Jag har förlorat min strävan efter att lyckas inom Försvaret. Jag har insett att det helt enkelt inte är värt allt slit. Kanske kommer min brinnande längtan tillbaka någon gång men just nu är den bortblåst. Det finns så mycket annat som är viktigt här i livet. Jag orkar inte längre träna till varje pris. Jag orkar inte räkna varje kalori jag stoppar i mig. Istället lever jag livet som det kommer. Jag tränar när andan faller på och äter det jag har lust med. Det får vara så en period. Kan det bero på att jag gått och trillat dit? Jag har fallit!? Jag har träffat någon... Någon som får mitt hjärta att slå lite extra. Någon som får mig att le tills mina kinder inte orkar längre. Är det inte så det ska vara? I 1,5 år har mina mungipor pekat neråt. Jag var sällan lycklig egentligen. Men jag trodde hela tiden att det skulle vända. Därför stannade jag. Nu har jag träffat någon som fått mig att inse att jag faktiskt är en bra människa, en fin människa och mitt självförtroende börjar repa sig. Jag får höra minst 20 gånger om dagen att jag är söt och vacker. Under 1,5 år fick jag aldrig någonsin höra det. Vilken skillnad. Det är ju såhär det ska vara! Men självklart finns det ingen kärlek utan hinder. Vi bor inte i samma stad. Vi kan inte ses när vi vill. Jag vet inte ens om vi kommer kunna ses överhuvudtaget på väldigt lång tid framöver på grund av ekonomin. Men nästa helg ska vi i varje fall träffas och då ska jag njuta varje sekund.
1 november åker jag till Israel. Jag är nervös. Mest för att flyga tror jag. Men också för att det är ett väldigt oroligt land där vad som helst kan hända.
På onsdag ska jag göra något som jag drömt om i många år. Men också något som jag fruktar. Jag ska hålla en föreläsning om mobbning. Från början skulle det vara inför hela skolan men min praktik kom ivägen så det blir inför klassen. I 2 timmar ska jag berätta om mitt liv, min historia och hur jag ser på hanteringen av mobbning idag. Det känns svårt. Jag har aldrig verkligen pratat om det med någon. Jag har aldrig öppnat mig på det sättet. Nu ska jag göra det inför hela klassen. Men det är en dröm jag länge burit på. Att kunna använda mina erfarenheter för att hjälpa andra. Jag har länge velat bli föreläsare och resa runt på skolor och prata om mobbning. Försöka nå fram... Håll tummarna för mig! Jag behöver all styrka jag kan få...
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
