En dag Ett liv

Jag har sorg för allt som gått snett i mitt liv. Jag har sorg för att när äntligen något bra händer lyckas jag förstöra det.

De senaste dagarna har känts så oändligt långa. Jag lovade tid och jag gav tid men varje sekund gör ont i hela mig.

Jag försöker underhålla mig själv genom att städa. Jag har städat varje liten vrå i lägenheten. Rensat ut fyra pappkassar med onödiga papper och burit ner saker i förrådet. Jag gör allt för att slippa tänka men ändå är det det enda jag gör.

Någonstans på vägen försvann även min matlust. Jag blir bara äcklad när jag tänker på mat men tvingar mig själv att äta så pass mycket att jag orkar leva. Igår var det dock på gränsen när jag körde dubbelpass på gymmet. Hela kroppen skakade och var svag. Det är nog inte så nyttigt. Men jag har gått ner i vikt och börjar närma mig minus 20 kilo vilket jag bara drömt om tidigare. De säger att de sista tio är värst men jag tror inte det kan bli mycket svårare än det varit. Från minus 13 tills nu har varit fruktansvärda. Jag tycker att jag gjort allt rätt men ändå har det stått still. Så det blir intressant att se när jag nått min 20 om det blir ännu värre efter det. Men jag ska lyckas. Helt klart.
Fast jag skulle ju vara glad om det skedde på ett hälsosamt sätt och utan hjärtesorg och ensamhet. Men är det mitt öde får det väl gå ändå...

Jag ska aldrig mer bli sån här i varje fall:

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Karin Boye

Jag bryr mig inte om att få en massa saker, men jag saknar känslan och bekräftelsen det ger. Någon ger mig något för att personen faktiskt älskar mig och bryr sig om mig. Det kan behövas ibland.Men nu är det skönt att det är över.
Tyvärr slutade julen med ett ganska stort gräl mellan mig och J på juldagskvällen. Jag orkade inte vara stark längre. Jag är så trött på att försöka låtsas som att allt är bra. Så jag bröt ihop. Jag sa massa saker som jag ångrar och nu är inget sig likt längre.
Jag har gråtit konstant sedan dess. Börjar se ut som en knarkare....
Jag har gråtit för saknaden, för ensamheten och för alla gånger jag velat dela glädjen med J men han inte funnits där. Glädjen blir ingenting värd om jag inte får dela den med personen som betyder mest för mig.
Jag har gråtit för att jag känner mig misslyckad och svag. Jag avundas alla soldatfruar där ute som klarar det.
Jag hatar mig själv för att jag är självisk. Jag vet vad som vore bäst men det gör för ont. Istället plågar jag J med mina krav och måsten. Jag tror att alla utom han själv vet att han skulle ha det bättre utan mig. Utbildningen skulle gå bättre, han skulle ha tid för sina vänner och för bandet. Istället lägger han all tid på mig och jag bara klagar.

Det får inte hända igen. Om det inte redan är för sent.

Om han inte redan gett upp ska jag göra allt jag kan för att det ska bli bättre.

Men just nu kan jag bara gråta. Jag lovade honom tid för sig själv och det ska han få.
Kanske behöver jag också tid, tid att gråta. Jag är dålig på att låta mig själv gråta. För jag ska vara så stark hela tiden. Jag tänker sluta med det. Fram tills på torsdag ska jag vara svag. Sedan får vi se vad som händer...

Med syrran har det varit svårare eftersom vi inte växt upp under samma tak och åldersskillnaden är stor. Men med åren har det blivit bättre. Det är inte längre så betydande att hon är 9 år äldre.

En gång i tiden hade jag även en fosterbror, en lillebror. Jag hade ofta tjatat om att jag ville ha ett syskon, men det fick jag bittert ångra. Fy vad vi bråkade. Det var rena rama slagsmålen mellan oss. Fast det var ändå roligt att ha någon att "bossa" lite över.

Det är svårt det där med syskon och när jag ser hur dålig kontakt mina föräldrar har med sina syskon blir jag rädd. Är det så det kommer att sluta? Det vill jag inte...

Äntligen tog jag mig för att köpa nya batterier till min kamera så nu hoppas jag bara att det är det som är fel och inte att kameran faktiskt är trasig för då kommer jag att gråta blod. Bilderna med mobilkameran är inte av den bästa kvalitén och jag älskar att fotografera. Men jag har varit utan kamera hela hösten och abstinensen är stor.

Jag gjorde även ett litet besök på favvoaffären Gina Tricot för att se om klänningen jag trånat efter i flera veckor fanns kvar. Tur i oturen fanns bara väldigt små storlekar kvar så då sparade jag de pengarna. Men vi gjorde även ett besök på Ur & Penn för att J skulle kolla klockar. Det bidde ingen klocka till J men det bidde tre par örhängen till mig =) När alla örhängen kostar 29:- är det svårt att låta bli.

De kostade egentligen 49:-, 59:- och 79:- så det var riktiga fynd! =D

Vi begav oss sedan till helvetet på jorden ToysRus för att inhandla julklappar till våra syskonbarn. Jag skulle tippa på att vi irrade omkring minst 1.5 timme där inne. Det var en djungel av leksaker, allt från skräp till riktigt fina saker. Men så svårt att välja. Det slutade i varje fall med att jag var riktigt nöjd över det jag hittat och J var sur och tomhänt.

Jullovet har faktiskt börjat helt ok. Vi spenderade helgen hos mina föräldrar ute på landet. Lantluft och brasmys funkar alltid.

Som vanligt var jag tvungen att nörda lite när jag var där. Jag älskar fåglar och mina föräldrar har satt upp en massa fågelmat i träden utanför köksfönstret så jag spenderade nog en och annan timme stirrandes ut genom fönstret med kikare. J kallar mig för nörd bara för att jag gillar fåglar så mycket. Men när en rovfågel, närmare bestämt en duvhök, dök ner i trädgården och försökte få sig en småfågel till middag var minsann han också framme och tittade. Det var riktigt häftigt att se, men som tur var blev duvhöken utan mat.

Imorgon ska jag umgås lite med mina kära mor och handla julklappar till mina älsklingar Ronja och Birk. Det är ju jul för dem också.

J och jag bestämde att vi skulle strunta i julklappar till varandra och gå på bio istället. Vi får se om det blir imorgon eller om vi väntar till mellandagarna. Mys...

Just nu ser jag faktiskt fram emot julen. Kanske mest för att jag älskar att se de glada barnen öppna sina paket och jag tror att min julklapp till brorsonen kommer slå alla andras. Den är så häftig. Bara han inte blir rädd för den istället. Fast det kan vara ganska kul det med. Mohaha...

Jag känner bara vemod och oro.
Jag har längtat så efter de kommande tre veckorna med J hemma. Men snart inser jag att när de veckorna är över kommer det dröja ett halvår innan han är ledig mer än ett par dagar igen. et känns som att jag inte gör annat än väntar och längtar, men för vad?
Jag är livrädd att dessa tre veckor inte blir som jag hoppats. Att J inte kommer att ha tid eller lust att ses så mycket som jag önskar. Jag vill ju att dessa tre veckor ska bli en försmak av hur vårt liv tillsammans kommer att bli efter utbildningen. Men jag börjar förstå att vi aldrig kommer att få något normalt liv tillsammans. Vårt liv kommer att kantas av utlandstjänster, dygnsövningar och resor hit och dit. Det kommer aldrig att bli normalt.
Jag lovade mig själv att kämpa till efter jul för att se om det känns bättre och jag ska kämpa. Men jag börjar vackla inför framtiden. Det känns som att jag måste ge upp allt, ge upp mina drömmar och mina mål om det ska fungera mellan oss. Jag kommer alltid att vara den som måste anpassa sig. Är det värt det?
Jag önskar verkligen att jag hade någon att prata med, någon som går igenom samma sak. Men vår situation är nog väldigt unik med tanke på "sambon" och jag hoppas nog att ingen annan behöver gå igenom det. För det tär...

Kanske är det bara för att julen närmar sig som jag känner mig låg. Jag har alltid hatat julen. Det är då ensamheten är som värst. I år är jag inte ensam. Jag har ju J. Men allt som oftast känner jag mig ensam i vårt förhållande och jag hyser inga större förhoppningar om att den här julen blir speciellt unik eftersom vi ska vara på varsitt håll.

Det känns lite som att J är gift med försvarsmakten och jag är hans älskarinna som han kommer till på helgerna för att ha lite skoj. 
Ibland kan jag tycka att det är roligt och kittlande men för det mesta får det mig att känna mig patetisk.
Som alla de kvinnor som träffar gifta män och verkligen tror att de någon gång skall lämna sina fruar, men det händer aldrig och det slutar alltid med att de blir lämnade istället.

Jag måste försöka rycka upp mig. Trots allt är jag glad att han kommer hem om några timmar. Men det är vemodigt. Tre veckor går så fort. Så oerhört fort...

Jag är så grymt trött på att alla kläder är för stora men jag har inte råd att köpa nya. Det känns som att jag går runt i svarta sopsäckar. Men det är bara att välja, bli tjock igen eller gilla läget. När jag har gått ner allt jag vill gå ner ska jag i varje fall unna mig lite kläder, men just nu känns det meningslöst.

Just nu sitter jag i träningskläder, svarta byxor, svart t-shirt och en svart zip-hood. Jag har varit och tränat AfroPower Dance. Det är kul och ganska skönt för kroppen men inte speciellt jobbigt. Jag tror att jag behöver lägga in lite jobbigare pass under veckorna. Inte ens BodyCombat är så jobbigt längre. Men efter jul har jag sagt åt mig själv att jag ska börja med BodyPump. Det ska tydligen vara tufft så det ser jag fram emot. Just nu är det lite för mycket skolarbeten för att jag ska hinna med mer än de tre pass jag tränar varje vecka.

Helgen var i vilket fall som helst ganska trevlig. I fredags var jag med klassen och provade Curling, vilket var galet kul men svårt. Efter det tränade jag ett pass BodyCombat medan J var och repade med det något haltande bandet.

Sedan blev det filmmys med chips och dip.

Vi såg dokumentärfilmen Armadillo:

Den väckte många frågor men tyvärr fick jag inga svar. Det känns bara ännu svårare nu att J ska göra utlandstjänst. Men en bra och välgjord dokumentärfilm om en grupp danska soldater i Affe-land. Definitivt sevärd.

Lördagen spenderade vi med J:s mamma och hennes man. Först gick vi på julmarknad och sedan blev det pizza i deras sommarstuga. En riktigt mysig dag som även den avslutades med film. Det blev den koreanska filmen Brotherhood of war. En mycket välgjord film som definitivt utklassar många Hollywood-produktioner inom genren krigsfilm.

På söndagen var det dags för ännu en julmarknad men då var det bara jag och J. Jag hade hoppats att det skulle bli sådär mysigt och romantiskt som det är på film. Vi håller varandra i hand, köper små fina handgjorda saker och pussas under en mistel. Men istället halvsprang jag efter J som tyckte det var extremt tråkigt och mest bara ville hem. Han klagade och muttrade och jag blev ledsen. Jag kan faktiskt inte förstå varför han vill följa med mig på liknande saker när det alltid slutar likadant. Det gäller nog inte bara J utan de flesta karlar.
Men vi besökte i varje fall Örebros mysigaste butik. En liten, liten butik som ser precis ut som en gammal lanthandel med glasburkar överallt. Där finns godis, teer, kaffe, bokmärken, burkar och en massa annat i gammaldags stil. J stod utanför och väntade medan jag handlade te. Egentligen borde jag låta bli av den enkla anledningen att jag har så extremt mycket te:

Men jag kunde inte låta bli när jag doftade på denna skapelse:

Helt ljuvligt med saffran, apelsiner och diverse andra kryddor.
För att göra min älskling på lite bättre humör köpte jag även en påse marknadsnougat bara till honom. Han är en riktig gottegris och jag älskar hans min när han får något sött i sin ägo.

Efter det blev det middag på stan och sedan avsked vid tågstationen. Jag verkligen hatar dessa avsked men som tur var så slipper jag dem i hela tre veckor. Jag kan knappt fatta att han ska vara hemma så länge och att vi kan ses nästan hur mycket som helst. Det ska bli underbart.

Idag har vi ätit julbord och haft julpyssel i skolan. Jag och D fastnade vid julkortstillverkningen och jag fick ihop en fin liten skara julkort:

Problemet är väl bara att jag inte har någon att skicka dem till. Ett par stycken kan jag nog få iväg men de andra får väl ta plats i byrålådan till nästa jul.

På lördag är jag bjuden på julfest. Men jag har inte kunnat tacka ja eftersom jag inte pratat med J. I smset skrev han att han var sjuk och skulle stanna hemma idag men det går inte att få tag på honom idag heller så jag gissar att han kände sig frisk nog att vara med i varje fall. Jag är glad om han inte är allt för sjuk men det blir lite förvirrande.

Jag har hört från annat håll att J kommer att vara upptagen imorgon för att de ska repa med bandet, men jag undrar om han ens själv vet om det. Om så är fallet och jag går på julfesten på lördag lär vi inte ses många minuter denna helgen vilket gör mig ledsen. Samtidigt vet jag att jag inte kan tacka nej till allt bara för att jag vill vara med honom.

Blä... Allt är upp och ner just nu. Längtar efter att få krypa ner i sängen och sova, men först ska jag göra mig av med mitt gigantiska tvättberg.

Större delen av mitt liv trodde jag inte på nånting alls, men så när min mormor dog för 2,5 år sedan började jag så smått tro på att det finns något mer. Jag är ganska nöjd med det. Mitt liv har blivit ljusare och trevligare sedan dess.

Men det är inget jag går runt och säger till alla eller försöker pracka på någon annan. Tyvärr är det allt för många som försöker "omvända" mig eller som talar nedlåtande om kristna utan att ta hänsyn till mig.

Men jag försöker ignorera sånt. Jag skadar ju ingen med min tro och jag är inte en annan människa förutom att jag är gladare nu.
Det är lite knepigt att det ska vara så oacceptabelt. Skulle jag börja knarka hade det nog inte blivit lika stort rabalder.

För mig får alla tro på vad de vill så länge de inte skadar andra.

Men imorse fick jag ett sms som gjorde mig glad och varm. De var så många sjuka i plutonen att de blev tvungna att avbryta övningen. Det stod även att han skulle ringa mig ikväll redan så då blev jag väldigt glad. Jag slipper oroa mig och vi kan talas vid. Jag behöver verkligen höra hans röst.

Men jag känner mig hemsk. Det ligger en hel drös människor sjuka i Skövde och jag är glad. Jag är jätteglad! Helt plötsligt känns inte veckan så lång.

Men sedan när jag funderat ett tag insåg jag vilka konsekvenser detta kan medföra. Det skulle ju kunna bli så att befälen bestämmer att de måste göra övningen vid ett annat tillfälle och eftersom de redan har ett så späckat schema kanske de lägger in det en ledig helg.
Men jag försöker tänka kortsiktigt och vara glad i nuet. Det är bara dumt att vara ledsen för sånt som skulle kunna hända. Om det inte händer har man ju slösat energi i onödan.

Jag har gjort det alldeles för många gånger. Speciellt när det gäller J. Jag har tänkt på alla hinder som troligtvis kommer att komma i framtiden. Som att han måste flytta till Linköping, att han ska åka på utlandstjänst och allt vad det innebär.
Men vad tjänar det till att oroa sig redan nu? Om vårat förhållande inte fungerar när han flyttat, ja då får vi ta det då.

Fast när det gäller hans sambo önskar jag att jag varit mer förberedd. Han sa att chansen fanns att han kunde få bo ihop med en tjej och jag sa lite skämtsamt att då gör jag slut. Men sedan viftade jag bort de tankarna och intalade mig själv att Försvaret inte kunde vara så grymma. Att Försvaret säkert tänker på oss stackars flickvänner på hemmaplan, men ack så fel jag hade. Jag har lärt mig nu att jag existerar inte i deras ögon. Jag får kämpa varje dagen med vetskapen om att han är sambo med en annan kvinna. Att han delar vardagen med en annan kvinna. En vardag vi kanske aldrig kommer att få.
Men hur mycket jag än förberett mig på att det skulle kunna hända hade det nog gjort lika ont ändå. Jag hade nog hatat situationen lika mycket för det. Men det hade nog varit lättare om vi pratat igenom det mer innan.
Istället kom det som ett knytnävslag den där dagen när han ringde och berättade det. Jag har inte accepterat det än och kommer kanske aldrig att göra det. Vilket känns jobbigt. Speciellt när alla runt mig frågar hur jag kan vara tillsammans med någon som bor ihop med en annan kvinna. De kallar mig naiv. Men jag försöker se det som att jag är stark.

Nä nu blev jag lite låg när jag tänker på "sambon". Glömma, glömma, glömma....

Tar lite kaffe istället och pluggar anatomi.

Pratade en kortis med J sent igår kväll. Jag skulle precis somna och var inte alls upplagd för att prata men jag ville så gärna höra hans röst. Han var inte så glad, han var trött och sliten.

Jag har så svårt att förstå varför han utsätter sig för detta. Är det verkligen värt det? Kan någon som förstår förklara det för mig?

Från och med idag och troligtvis fram till på torsdag ska de bo i en betongbunker och frysa halvt ihjäl. Så jag kommer inte få höra något från honom förrän tidigast torsdag kväll. Jag som skulle behöva hans kloka ord just nu.

Jag oroar mig för helgen. Jag oroar mig för att han ska komma hem och vara helt utsliten och inte orka umgås. Jag oroar mig för att bli besviken. Jag försöker allt jag kan för att förstå men det går inte. Jag förstår inte ens varför jag själv utsätter mig för allt detta. Sadisten i mig har tagit över...

Skolan blir bara värre och värre. Jag har ingen ork att hänga med och speciellt inte när vissa sitter och stör under lektionerna. Hur kan man som lärare stå ut med elever som rapar, svär och hela tiden småpratar under lektionerna? Människor som inte ens vill vara där men som antagligen tycker att det är bekvämt att få bidrag från CSN. Det gör mig förbannad men jag tycker inte att det är min sak att säga till. Det är väl ändå lärarnas ansvar?

Jag har tagit sikte på jullovet och räknar nästan ner timmarna fram till den 17e.

Men jag längtar också till januari. Till truckutbildningen och förhoppningsvis kan jag få ett extrajobb eller, om det blir för jobbigt med skolan, ett heltidsjobb.

Men vill jag verkligen hoppa av?

Just nu vill jag bara kramas, och kramas är vad jag ska göra nu. Med mina katter...

Resten av dagen har varit grymt seg och jag har inte orkat bry mig om nånting. En sväng på stan med en vän lättade upp tillvaron för stunden men nu känns det riktigt trist igen. Jag längtar till fredag och det känns hemskt att det bara är måndag. J brukar alltid försöka muntra upp mig genom att säga att måndag är i princip fredag och han har visserligen rätt för veckorna brukar rusa iväg i rasande fart, men just idag känns det inte som att det snart är fredag.

Det jobbigaste är nog att jag vet att J har det lite svårt just nu. Nånting har hänt under en övning i helgen och han är arg och upprörd men jag vet inte varför. Jag förstår inte varför och inte får jag vara nära honom för att lyssna heller. Jag vill ju att det ska vara mig han vänder sig till när han behöver prata men eftersom jag inte finns nära är jag rädd att han anförtror sig till någon annan, exempelvis hans sambo(Grrr...).

Om tre minuter börjar AfroPower-passet som jag skulle gå på men det går inte. Hela min kropp skriker NEJ! och jag har massa annat att göra. Så det blir helt enkelt ingen träning idag. Förhoppningsvis kan jag träna lite imorgon istället. Om det känns bättre då.

Nu längtar jag bara efter att få höra J:s röst som jag inte hört på många dagar. Men tills jag hör något blir det anatomi-plugg... Hatar muskler...

En fantastisk dag på Luftvärnsregementet i Halmstad i våras.

Igår spenderade jag kvällen hos min kära vän Daniela och hon hade gjort väldigt mysigt i sin otroligt fina lägenhet.

Men hos mig råder julförbud.
En annan anledning till att jag inte julpyntar är för att det inte riktigt passar in. Det är väldigt svårt att hitta rosa julpynt!
Men förra året blev det i varje fall en adventsljusstake:

Ja den är rosa. Precis som det mesta i min lägenhet:

Min älskade köksklocka som jag sparat sedan jag var liten:

Where the action is:

Fast här sovs det faktiskt bara och möjligtvis sker lite gos med katterna.

Älskling är ju allergisk mot de små liven så när vi sover ihop sker det hos honom.

Jag måste ju passa på att ha så mycket rosa som det bara är möjligt medan jag bor själv. För den dagen jag blir sambo lär jag få göra mig av med varenda pinal(utom klockan, den stannar för alltid i mina ägor)

Jag hade haft min SprayDate-sida i ett par år men utan att hitta någon intressant. Alla som skrev till mig struntade i att läsa min presentation, de tittade på min bild och skrev: Hej snygging, hur är det? eller nåt liknande. Jag var trött på alla ytliga killar och tänkte att det var dags att avsluta medlemskapet. Så jag loggade in och såg då att jag fått ett meddelande. Ännu en ytlig idiot tänkte jag. Men för första gången var det någon som faktiskt läst min presentation och som skrev nåt i stil med: Va intressant att du gillar militärhistoria. Vilka krig fascinerar dig mest? Jag blev så glad att han läst om mina intressen att jag struntade i att han inte hade någon bild. Så vi började prata om krig och Försvaret. Vi gick över till MSN och efter ett par veckor pratade vi nästan varje dag.

Jag minns såväl den där söndagskvällen. Jag hade haft en riktig skit-dag. Killen jag dejtade hade bestämt sig för att jag inte var något för honom och jag kände att mitt självförtroende var i botten. Men så loggade jag in på MSN och började prata med min ny funna vän. Jag hade bestämt mig för att göra något åt mig själv, gå ner i vikt och bli mer hälsosam och eftersom jag visste att han tränade mycket frågade jag om han kunde rekommendera något gym. Han svarade att han tränar på Nautilus i Haga. Nautilus i Haga? Jaha, bor du nära gymmet? var jag tvungen att fråga eftersom jag själv bodde granne med det gymmet. Ja, jag bor typ granne med gymmet, svarade han. Jag blev alldeles till mig och svarade att ja då bor du granne med mig med. Och så var det och är fortfarande, vi bor grannar, på samma gata, med bara ett hus emellan.

Tre dagar senare bjöd han över mig på fika. Jag var nervös men ganska inställd på att detta bara skulle vara en vän. Jag visste inte alls hur han såg ut förutom en liten suddig bild på MSN som inte sa något alls egentligen.

Men när han öppnade dörren den där dagen skrek hela min kropp, mitt huvud och framför allt mitt hjärta: NNNEEEEJJJJJ!!!!
Där stod J och han var alldeles för snygg för mig. Helt perfekt på alla sätt. Han var verkligen mannen i mina drömmar. Men jag visste ju att jag alltid har otur i kärlek och aldrig får den jag helst vill ha. Så inom mig hörde jag en röst som hela tiden sa åt mig att gå därifrån. Gå, gå, gå... Du har inte en chans, du kommer bara att bli sårad.

Men det var för sent. Jag föll pladask.
Jag faller nog fortfarande... Ibland undrar jag om jag någonsin kommer sluta att vara sådär läskigt nykär, om fjärilarna i magen någonsin kommer att försvinna. Och jag tänker ofta att det är för bra för att vara sant. Att jag nog snart vaknar upp och inser att det bara var en dröm. Men i så fall är det den bästa dröm jag någonsin haft.

I det ögonblicket när han öppnade dörren förändrades mitt liv. Det kommer aldrig någonsin bli sig likt igen och jag är så lycklig över det.

Inga motgångar i världen kan ta ifrån mig det. Även om jag skulle förlora J vet jag att jag vann högsta vinsten den dagen. För han gav mig inte bara kärlek. Han gav mig mig själv. Det kan jag nog aldrig tacka honom tillräckligt för.