Jo minsann, något fantastiskt har hänt. Jag har alltid hatat snö och vinter. Så till den grad att jag funderat på att flytta till varmare breddgrader. När jag började min utbildning och fick reda på att det ingick vinterfjälls-utbildning kände jag genast att jag borde hoppa av. Men eftersom jag gärna vill bli fritidsledare tänkte jag att jag får försöka övertala lärarna att jag inte kan följa med då snö ger mig psykiska problem. Det gick inte hem kan jag säga. Så imorgon är det dags. Då styr bussen mot Idre och jag kommer att vara med. Eftersom jag aldrig åkt skidor mer än ett lamt försök när jag var 13 år som resulterade i ett makabert störtlopp har jag bävat mest för just den biten. Jag har varken åkt utförs eller längd så jag är minst sagt livrädd. Men i måndags var vi en sväng i Ånnaboda på friluftsdag. Tanken var att vi som läser till fritidsledare skulle hålla i friluftsdagen för resten av skolan. Jag hade signat upp mig för att vara en av de ansvariga för tipspromenaden. Men eftersom ingen ville gå tipspromenaden utan alla ville åka längdskidor eller pulka fanns inte mycket att göra. Så jag tog tillfället i akt och testade längdskidor. Fy va kul det var. Det var länge sedan jag skrattade så mycket och nu ser jag fram emot morgondagen. Dock har jag fortfarande ångest inför utförsåkningen men jag tror det kommer gå bra. Jag gillar utmaningar.
Tyvärr krånglar magen fortfarande och medicinerna har ännu inte hjälpt, men kanske är det just lite fjällsemester jag behöver för att komma på banan igen. Den som lever får se.
Nu ska jag packa, städa och handla. Det är inte det lättaste att packa när jag inte äger någon som helst vinterutrustning, inte ens ett par termobyxor. Men jag har å andra sidan mycket mysbyxor så det får bli dubbla lager.
Sen ska jag även hinna med att fira min älskling som fyller år imorgon. Hans mamma har ställt till med kalas coh för hoppningsvis får jag träffa lite släkt som jag aldrig träffat. Imorgon är det ju inte bara hans födelsedag utan även vår 1-årsdag. Tänk vad tiden gått fort. Tyvärr blir det inget firande av det. Mest på grund av att J inte bryr sig om sånt men också för att tiden inte räcker till. Annars hade det varit roligt med bio och middag. Det var länge sen. Men nästa helg kanske...
Jag spenderade hela förmiddagen på vårdcentralen för att få en akuttid till distriktssköterskan. Det var väl inte riktigt så jag ville spendera min lektionsfria dag, men jag var tvungen. Min mage har varit paj länge och nu hade jag fått nog. Problemet är att om jag ringer till vårdcentralen för att få en tid säger de antingen att de inte har någon tid eller att jag får vänta 3-4 veckor på en tid. Nu var problemen så akuta då jag inte kan sova på nätterna på grund av smärtan så jag traskade dit istället. På hemsidan stod det att vårdcentralen öppnar 8.00 så jag traskade dit och var där strax före öppning. Men till min stora förvåning var det redan öppet och akutmottagningen var full med folk. Fy va arg jag blev. Men de hade tydligen ändrat systemet så att man fick fylla i en lapp med uppgifter om varför man sökte vård och sedan bedömde de vilka som var i störst behov av hjälp. Så efter två timmar var det min tur trots att jag hade köplats 14. Jag förklarade mina problem och sköterskan lyssnade men sedan kom bara massa ursäkte och bortförklaringar och "lilla gumman"-kommentarer. Jag blir så trött... En magkatarr konstaterades i varje fall men resten av problemen fick inget namn. Jag fick en lapp med massa saker jag skulle köpa på apoteket och så skulle jag höra av mig om det inte blivit bättre efter några veckor. Som avslutning fick jag kolla blodtrycket eftersom jag haft yrsel en längre tid. Jag minns att när jag var inlagd på sjukhus för ett par år sedan upptäckte de att jag hade väldigt lågt blodtryck, 105/65, och de blev väldigt oroliga och började utreda. Trolig orsak blev B12-brist. Denna gång låg mitt blodtryck på 102/59, vilket är ännu lägre men de tyckte inte det var något konstigt med det. Lågt blodtryck är bra var det enda jag fick höra. Är det verkligen bra att vara på väg att svimma flera gånger om dagen? Att inte kunna leva ett normalt liv på grund av all yrsel? Jag tror inte det, men någon hjälp får jag inte. Jag blir så trött...
I över en vecka har jag varit totalt genomförkyld och haft feber. Men det har inte stoppat mig från praktiken och nu är alla fyra veckor avklarade. Jag har haft väldigt roligt och är så nöjd och glad med den plats jag till slut fick. Så nöjd att jag faktiskt ska fortsätta där varje torsdag eftersom de behöver en hjälpledare till en av barngrupperna.
Älsklingen min har också varit sjuk. Enligt honom var han mycket sjukare än mig men det håller jag inte med om. Men eftersom vi båda mådde pyton bestämde vi oss för att vara sjuka tillsammans i helgen. Och vilken helg sen. Från fredag kväll till söndag eftermiddag har vi bara myst och gosat och haft det helt underbart. Jag har sällan känt mig så lycklig när jag varit sjuk. Jag nästan längtar tills vi är sjuka samtidigt igen.
Idag har jag passat på att söka lite sommarjobb. Det ser mörkt ut på den fronten. Jag har hittills sökt ett femtontal jobb men det har inte gett något och det finns väldigt få jobb där ute. Men jag har en reservplan som jag hoppas går i lås. Jag har nämligen sökt lite sommarkurser och hoppas att jag kommer in på ett par stycken av dem. Det innebär att jag kan ligga ute på gräsmattan hela sommaren och bara läsa. Det vore underbart. Speciellt eftersom älskling har fyra veckors semester och då kan vi umgås utan att behöva bry oss om någonting. Vi kan resa bort och jag kan ändå göra det jag ska eftersom alla kurser är på heldistans. De flesta av kurserna är dessutom litteraturkurser vilket innebär en massa läsning av böcker. Underbart... Det kan mycket väl bli den bästa sommaren. Jag måste bara försöka leva riktigt snålt från och med nu så att jag kan spara lite pengar till att göra något roligt med älskling. Jag vet att han är sugen på en London-resa och det borde vi nog kunna få ihop om jag anstränger mig.
Nu är jag sådär lycklig igen så att jag blir rädd. För ni som känner mig vet att så fort jag är lycklig går allt åt helvete. Jag behöver nog att ni håller era tummar för mig.
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
