Vilken underbar dag! Jag sov som en stock inatt och vaknade inte förrän strax efter tio. Det var välbehövligt efter en lång tid med dålig sömn. Jag startade dagen med ett besök på vågen vilket resulterade i ett minus på 0,9 kg så dagen kunde knappast ha börjat bättre. Därefter tog jag en 30 minuter lång runda på motionscykeln. Jag tänkte att det kan vara en bra start på dagen nu när jag inte cyklar till och från skolan varje dag.
Dessutom kände jag något idag som jag inte känt på väldigt länge. Jag kände att jag saknar J och jag längtar tills han kommer hem. Imorgon är det fredag och endast två veckor kvar tills jag får se min stiliga soldat igen. Hela våren har vi setts i princip varenda helg och det har nästan blivit vardag. I veckorna har jag haft fullt upp med skola och träning så när han kom hem på fredagarna tänkte jag inte så mycket på det. Men nu när han är borta i tre veckor har jag redan börjat sakna honom och det känns skönt. Jag tror det behövs. Det ger mig lite hopp om framtiden. Hopp om att det kanske kan funka riktigt bra även om vi inte ses så ofta.
Tyvärr har vädret lagt en liten skugga över dagen. Det har regnat och mullrat en del och enligt väderprognosen blir det mer av den varan under eftermiddagen. Fast just nu ser det bra ut och om de har fel tänker jag bege mig upp på stan en sväng för att gå på marknadsafton. Jag verkligen älskar marknader. Jag älskar att strosa runt och titta på människor och känna doften av brända mandlar. Men plånboken säger att jag inte får handla något, inte ens brända mandlar. Fast det är nog mest vågen som bestämt det.
Så är det snart dags för helg också. En helg utan några som helst planer. Förhoppningsvis kommer det ett par böcker imorgon så att jag kan börja plugga. Jag känner mig extremt stressad över sommarkursen som började redan i tisdags men inte en enda bok har kommit än så jag har inte kunnat börja läsa.
Tyvärr fick jag även ett trist besked igår. Jag skulle åka med min församling till Frankrike 1 vecka i augusti. Men nu har alla utom jag och en till fått förhinder vilket gör att vi inte kan flyga dit på grund av kostnaderna. Så alternativet är att åka buss men då blir resan två dagar längre och jag känner att jag inte har tid med det strax innan mitt stora arbete i sommarkursen ska vara inlämnat, speciellt inte eftersom jag ännu inte fått några böcker. Men det var väl helt enkelt inte meningen att jag skulle resa dit i år. Jag får hitta på något annat istället.
Ja jag är bitter! Jag vet inte om det är åldersnoja eller framtidsnojan som spökar eller kanske lite av varje, men jag känner mig bitter. Mitt hjärtas fröjd och glädje har åkt iväg och vi ses inte förrän på midsommarafton om inget oförutsett händer, så jag känner mig lite ensam. Idag har jag till råga på allt spenderat en heldag ute ensam, först på medeltidsmarknad och sedan på nationaldagsfirande. Det är inte lika roligt ensam. Inget är lika roligt ensam. Jag vet inte vad som hänt, jag som alltid varit en ensamvarg och njutit av ensamheten. Nu blir jag bara bitter och mer bitter. Men eftersom min sommarkurs börjar imorgon har jag inte tid att tänka på min ensamhet eller bitterheten heller för den delen. Dessutom har jag satt som mål att gå ner till 70 kg till midsommar. Det är ett tufft mål 5,4 kg men konstigare saker har väl hänt. Jag vill så gärna kunna överraska älskling på midsommarafton. Kanske ska jag belöna mig med en ny klänning också om jag lyckas. Jag är sugen på en svart långklänning men vet inte om det är förra årets mode?! Jag har ju helt tappat stinget när det gäller mode eftersom jag inte handlat kläder i princip överhuvudtaget sedan jag började gå ner i vikt.
Nu när jag spytt ut min bitterhet känns allt genast lite bättre. Jag är sugen på lite novellskrivande. Har hittat ett helt gäng tävlingar jag kan medverka i.
Imorgon ska det tydligen bli jordens åskväder och en massa regn. Jag är livrädd för åska. Så rädd att jag brukar gömma mig nånstans där jag varken hör eller ser åskan. Men sedan jag flyttade till denna lilla lägenhet är det svårt att gömma sig så förra sommaren kom jag på att om jag sitter på balkongen och räknar sekunderna blir jag lite lugnare. Helst med ett glas vin i ena handen. Men det ska börja redan imorgon förmiddag så det kanske inte är någon bra idé. Tvättid fanns det inte heller så det är ingen idé jag gömmer mig i källaren. Vi får väl se om jag överlever =)
Igår var jag hos mina föräldrar som bor ute på landet. Bror med familj och syster med sambo var också där. Men jag var ensam, kände mig ensam. J var för upptagen för att följa med så jag fick åka dit själv. Det kändes jobbigt, det kändes som förr när jag alltid var singel och blev femte hjulet. Fast vi hade trevligt ändå. Men tyvärr kom döden och gjorde sig påmind genom en liten fågelunge. Den hade ramlat ur sitt bo som var väldigt dumt placerat mellan ett par brädor vid hustaket. Första gången den trillade ur såg den helt okej ut, den kvittrade och rörde på sig men efter att min bror tagit en stege och petat in den i boet igen föll den ut efter en stund och efter att ha upprepat proceduren hela 5 gånger fanns det inget hopp för den lille krabaten mer. Den hade slagit sig så illa att den inte längre rörde sig, bara andades stillsamt. Jag blev uppriktigt ledsen då jag älskar fåglar. Jag stannade inte länge nog för att se den dö så jag vet inte om min bror gjorde slut på dess lidande eller om den somnade in av sig självt. Men inatt sov jag riktigt dåligt, jag sörjde inte bara fågeln utan alla i min närhet som gått vidare. Jag hade konstigt nog inte en tanke på vilken dag det var imorgon (idag). Idag är det exakt tre år sedan min älskade mormor gick bort. Saknaden är enorm då hon var en så stor del av mitt liv. Det är knepigt hur tiden bara kan flyga iväg sådär men det känns nästan som att känslorna står still. Jag avslutar med dikten jag skrev till hennes dödsannons:
Stilla fick du somna Hållandes min hand På stigen du nu vandra Långt bort till fjärran land
För alla som du givit tröst För dem du gav ett hem För dem som inte äga röst Du gav din röst till dem
Nu står de där och väntar Väkomnar dig med sång Alla vänner du har saknat Din väntan var så lång
Idag var det skolavslutning. Halva utbildningen är avklarad med några små undantag då jag har lite inlämningsuppgifter som släpar.
Men det är en annan dag också! Det är dagen då jag nådde ett av mina stora mål. Imorse stod vågen på 75,4 kg. För snart två år sedan stod den på 95,4 kg. Det känns så skönt att ha kommit så långt men det är väl som de säger, de sista tio är svårast. Men min plan fortsätter...
Ikväll kommer J hem. Han är hemma tills på söndag vilket känns skönt men samtidigt ligger det massa oroande känslor i luften så jag vet inte om det kommer att bli så bra. Jag önskar att denna helg kunde bli helt fantastisk för han kommer inte hem på tre veckor framåt. Han ska spendera två veckor på Gotland och en vecka i Eksjö. Men under dessa tre veckor ska jag försöka deffa extra mycket så att han får sig en överaskning när han kommer hem. Undra hur mycket man kan gå ner på tre veckor? Mitt mål är att komma under 70 kg i varje fall. Det borde inte vara omöjligt.
ästa vecka börjar min sommarkurs i militärhistoria. Tills dess har jag massa böcker jag måste köpa och annat jag måste göra så det blir inte mycket till sommarlov för min del. Men jag är nöjd ändå. Jag kan ligga i solen och läsa böcker i mitt favoritämne hela sommaren. Kan inte bli mycket bättre!
Jag har visst glömt uppdatera om min deffning. Har hittills gått ner 2,4kg. Trodde väl från början att det skulle bli mer men jag har inte kört fullt ut. Jag äter frukost som vanligt och vissa dagar äter jag mat eftersom jag tränar. Sedan kom det en kajakhajk i vägen också så jag är nöjd ändå. Ska fortsätta några veckor till. Jag har bara 2hg kvar till minus 20kg. Känns riktigt peppande. Sen får jag se om jag når mitt stora mål minus 30kg eller om jag kommer se anorektisk ut då. Men under 70 ska jag i varje fall, det är nästa mål.
När det gäller kärleken har jag inte blivit ett dugg klokare. Vi får väl se vad som händer i helgen och hur det känns. Uppdatering kommer...
Känner mig förvirrad. Jag är beredd att offra allt för J. Jag skulle flytta över atlanten om han så bad mig. Men vad är han beredd att göra för mig? Ingenting...
Jag trodde kärlek var att älska någon så pass mycket att man är beredd att göra allt för den personen. Jag trodde det innebar att man möttes på halva vägen och försökte lösa svårigheterna tillsammans. Men tydligen hade jag fel. Eller i varje fall så hade jag fel om kärleken mellan mig och J. För han gör som han vill och jag får vara med eller låta bli, vilket jag vill. Men vad jag vill och planerat betyder inget. Ska det funka mellan oss är det bara jag som ska offra mig och följa honom hela tiden. Jag tror inte jag är beredd att göra det. Jag tror inte jag kan gå med på att genomleva över ett halvår i helvetet utan att få något tillbaka.
Allt jag bett om är att han väntar med att flytta några månader, men icke. Hans plan är att flytta redan till hösten och så kommer det bli. Men det kommer antagligen innebära slutet för oss. Men det får honom ändå inte att tänka om. Så vad ska jag göra? Köra över mig själv? Jag har kämpat så hårt för att bli människa något så när. Jag kan inte bara offra den värdighet jag byggt upp för honom när jag inte får något tillbaka.
Helgen tog totalt kol på mig. Jag hade grymt kul och har nog aldrig fått så många komplimanger förut. Dock var det ju mest från fulla karlar men ändå, det kändes bra. Lite sur var jag ändå eftersom det var för Js skull jag valde att jobba på Metallsvenskan eftersom han skulle dit och jag inte hade råd med inträdet så skulle vi kunna umgås ändå och jag skulle bara jobba på dagarna. Men utan ens så mycket som en ursäkt backade han ur och jag blev fast där ensam. Som tur är fick jag större ansvar och i slutändan tjänade jag lite pengar. Så jag är helt klart nöjd med helgen även om jag blev rejält sur på J. Jag känner att jag ofta prioriterar honom för mycket jämfört med hur mycket han prioriterar mig. ka försöka sluta med det för jag blir bara ledsen hela tiden.
Igår sov jag fram till lunch vilket var välbehövligt. Sedan hade jag tonvis av energi och städade, handlade och fixade lite annat. Jag tog beslutet att jag tröttnat på att vågen står still. Efter att de senaste veckorna verkligen hårdtränat utan något som helst resultat har jag nu beställt och hämtat ut lite måltidsersättning som ska räcka tre veckor framåt. Jag vet mycket väl att det inte är en bra idé men jag pallar inte längre. Jag blir så besviken när inget händer och känner att jag behöver en skjuts för att bli av med de där återstående 10 kilona. Antagligen kommer jag att vara trött och hängig i början men jag tänker försöka äta ett mål mat i varje fall om dan. Kanske mer de dagar jag tränar. Så får vi se om jag lyckas nå mitt mål innan sommaren, eller åtminstone innan sommaren är slut =)
Jag behöver någonting som gör mig glad just nu och eftersom J inte lyckas med det ska jag glädjas åt resultatet på vågen och så ska jag vara stolt när jag strosar runt i bikini i sommar. Jag är fast bestämd att klara detta, hoppas bara att magen är med. Den brukar inte gilla något som helst dietpulver men nu har jag köpt ett nytt, laktosfritt pulver så jag håller tummarna.
Ska försöka skriva hur det går och om det blir några resultat. På återseende!
Det gör lite ont i hjärtat att erkänna det men allt är inte riktigt som det ska just nu. Jag mår inte så bra. Stressen äter upp mig inifrån och ensamheten förtär. Det är väl inte direkt så att jag är ensam på riktigt men jag känner mig ensam. Jag har ingen jag kan prata med om allt som tynger mig just nu. J är ganska upptagen när han är hemma och det blir mest att vi tittar på film och käkar mat, sedan sover vi och sen ska han iväg på något. Vi hinner aldrig prata. Jag får aldrig chans att berätta om allt jag är med om i mitt liv eller de saker som tynger mig. Han hinner oftast med att dra en snabb genomgång av vad de gjort i veckan men det finns inte tid för mig. I veckorna får jag nöja mig med några sms om jag har tur. Kan inte minnas senast han ringde mig. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka att alltid vara andra till lags. Det känns som att jag vill fly ifrån allt men jag har ingenstans att ta vägen. Om tre veckor är det slut på terminen och förhoppningsvis får jag chans att andas då. Men kanske inte ändå. Jag ska plugga hela sommaren. En universitetskurs på 15 poäng ska hinnas med i ämnet Andra världskriget från ett underifrånperspektiv. Intressant men tufft.
Imorgon och på lördag ska jag jobba på Metallsvenskan med att sälja -shirts. Det blir långa, tuffa pass och antagligen väldigt lite pengar då jag endast får 5% av det jag säljer för, men jag behöver alla pengar jag kan få. Det värsta är väl att jag inte kommer att hinna träffa J då jag börjat imorgon när han kommer hem och slutar 01 och på lördag börjar jag 10. Han ska åka iväg på en fest ute på landet och kommer inte hem på söndag utan sover kvar och åker direkt till tåget.
Jag förstår så väl att han vill åka på den här festen men jag hade verkligen behövt honom nu. Dock skulle det kännas alldeles för själviskt att be honom stanna hemma. Jag kan inte göra så. Därför gör jag som jag alltid gjort, Jag biter ihop och låtsas som att allt är hur bra som helst. Men hur länge orkar jag med det?
Inte nog med att vi har sveriges värsta våldtäktsman och det har skett styckmord och andra konstiga saker här den senaste tiden. Nu ska Örebro kommun agera mördare också. Jag är så arg att jag kokar. Oskyldiga liv skall gå till spillo för människans extrema egoism. Nu talar jag inte om människoliv utan djurliv, men det är nog så viktigt. Kommunen har bestämt att de ska skjuta 20 änder i närheten där jag bor. Jo, för änderna skiter ner omgivningen och förorenar badvattnet. Men alla vi som promenerar där dagligen just för att det finns så mycket vackert att titta på, däribland fåglarna, ska inte vi få njuta? Är det bara badgästerna som räknas? Nu snackar vi en, på sin höjd, 20 meter lång strandrämsa i en å som är så skitig att du får skrubba dig med Svinto efter ett dopp där. Vad spelar det för roll? Förstör inte naturen och dess naturliga symbios för en så banal sak. De som vill bo i en stad där man kan bada har ju helt klart valt fel stad. Vi har inga badsjöar eller utomhus bad och det är långt till närmsta naturliga badplats. Flytta på era feta arslen istället och lämna denna vackra natursköna stad! Bo på kusten om ni vill bada! Låt mina älskade fåglar vara! Om jag visste när detta är tänkt att ske skulle jag gå dit och skrämma bort varenda fågel eller störa skjutningarna genom att kasta sten på idioterna. Jag skiter i vilket, för man gör inte så här. Det är en sak att skjuta av kajor som faktiskt förstör byggnader och annat väsentligt i städerna men änder? Dessutom är det ju snart dags för dessa vackra små liv att yngla av sig och nåde den som skjuter en mamma med ungar. Den kan hälsa hem direkt, det lovar jag!
Det är sånt här som gör att jag vill köpa en stor skog och bosätta mig mitt i den och aldrig sätta min fot utanför. Om jag visse att det var bättre i någon annan stad skulle jag flytta direkt men det verkar vara ett kriterium att man ska vara idiot för att få jobba på kommuner överhuvudtaget.
Så nu ber jag er på Örebro kommun att vänligen Dra åt helvete! Synden straffar sig själv och den brukar straffa jävligt hårt. Rätt åt er!
Det är en bra dag idag. Började med en förmiddag i den otroligt vackra stadsparken. Vi hade lite info inför nästa vecka då vi i två dagar ska lära barn att inte skräpa ner och vad som händer med naturen och människorna om vi skräpar ner. 550 st 12-åringar ska få lära sig att veta hut ;) Efter det svängde jag inte på Stadium för att leta efter ett stoppur men utan framgång. Det får nog bli ett besök på Clas Ohlsson. Där finns ju det mesta. Jag behöver ha ett stoppur för att klocka mig själv när jag springer intervaller. Vill gärna slippa ha med mobilen då jag är lite rädd om den. Sedan for jag hem på RäserRut och lagade lite lunch, pesto/pasta-sallad. Det blev riktigt gott!
Nu har jag hävt i mig en hel kanna kaffe och känner mig på topp. Tänkte att eftersom det tydligen inte är något fel på mig kan jag ju dricka kaffe igen. Jag har inte märkt någon bättring ändå de här veckorna jag varit utan kaffe. å nu har jag ett litet kafferus och känner att det är nog det som saknats i mitt liv eftersom jag känt mig så trött. Men tänkte jag skulle köpa något slags uppiggande kosttillskott ändå. Kaffe är ju inte nyttigt för magen oavsett och jag har ju faktiskt magkatarr. Fick tips om en ny sorts Berocca som jag tänkte testa men det fanns inte på Willys så det får väl bli när jag är på stan.
Något som är mindre kul är att mina knän värker som satan själv. Dessa jäkla ledkapslar bara bråkar. Som tur är, eller tur i oturen kanske snarare, är dagens träningspass inställt så mina knän får vila. Men jag ska försöka gå en försiktig promenad senare.
Längtar till påsken och tills älskling kommer hem. Jag är helt övertygad om att det kommer bli en fantastisk påsk precis som förra året. Då träffade vi varandras familjer för första gången =)
Idag kom svaret på proverna. Alla prover såg bra ut och om jag hade frågor skulle jag ringa numret som var angivet. Ja jag har tusen frågor, men framför allt undrar jag vad som hände med fortsatt utredning om proverna inte visar något? Den där kolonoskopin som läkaren pratade om sist verkar vara totalt bortglömd och så länge blodproverna inte visar något verkar ju allt vara bara finfint. Men det är inte finfint. Jag har fortfarande ont i magen, så ont att jag stundtals inte orkar någonting. Igår gick jag en långpromenad på två timmar och jag fick stanna till flera gånger för att det gjorde så ont. Men jag mår bra! Allt är bara finfint... Jag ska försöka klura ut själv vad problemet är. Jag ska se över mina matvanor och mitt liv i helhet. För av läkaren verkar jag inte få någon hjälp. Det är nog det jag avskyr mest med att bo i en större stad. Förut hade jag en privat läkare som hade en egen liten praktik och han hade koll på mig och min journal. Det var aldrig några problem. Men nu är det olika lärare varenda gång, om jag ens kommer så långt att jag får träffa en läkare.
Det är påskvecka. Idag har jag storhandlat och städat balkongen. På torsdag kommer älskling hem för att vara hemma ända tills på måndag. Så jag är glad, jag är väldigt glad och inget ska få förstöra det. Inte ens magontet.
Helgen var fantastisk. I lördags begav vi oss på en liten roadtrip till Öby kulle för lite ormsafari och sedan bar det av till brorsan och hans familj för lite middag och film. En perfekt dag!
Nä jag är inte på tjocken. Jag väntar på besked från läkaren angående alla prover de tog förra veckan. Min läkare sa att besked skulle komma i början av denna vecka, men idag är det fredag, brevbäraren har redan varit här och inget besked har kommit. Både igår och idag har jag inte gjort annat än väntat. Jag har haft ont i magen från första stund jag slagit upp ögonen på morgonen och nu vill jag få ett svar. Men jag får vänta hela helgen och istället hoppas på besked på måndag. Men det hade varit bra med ett svar idag för jag tror inte jag kommer vara speciellt glad och trevlig innan jag vet och i eftermiddag kommer älskling hem. Imorgon ska vi hem till min bror och hans familj och umgås och jag måste låtsas som att allt är tiptop. Egentligen vill jag bara gråta. Mest för att jag är så trött. Det känns som att jag inte sovit på en vecka men ändå har jag sovit varje natt. Jag orkar inte göra någonting och vill bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men vad hjälper självömkan? Nä, jag ska ta mig i kragen och pallra mig iväg på ett BodyCombat-pass. Det brukar lätta upp stämningen lite, om inte annat får jag ur mig massa aggressioner. Sedan ska jag duscha och göra mig fin för mitt hjärta. Det blir nog en lugn och skön hemmakväll med massa soffmys. Kanske får det mig på bättre tankar. Just nu snurrar bara massa konstiga tankar i mitt huvud. Kan jag ha fått gluten-intollerans? Är det cancer i tarmarna? Magsår? Kanske hittar de inget fel? Inbillat sjuk? Jag vill ha svar!!!
Jag måste sluta läsa anhörigbloggar. De gör mig bara ledsen. I början kände jag att det var viktigt för att förstå vad det är jag gett mig in i som flickvän till en blivande officer. Men nu vet jag mer än väl vad som väntar och jag kan inte sluta läsa. Det är inte längre med nöje jag tittar på krigsfilmer och läser böcker om krig. Det är med fasa och bävan inför framtiden. Jag förstår så väl varför han vill göra det. Jag förstår så väl varför någon överhuvudtaget vill göra det eftersom jag själv skulle vilja göra det. Men jag vet inte om jag klarar av att vara den som väntar. Jag ser hur alla soldatfruar lider och hur illa de behandlas av det svenska försvaret och jag vet att det kommer att bli min tur. Om jag har otur är det dags redan om ett år. Jag vet också att han vill åka flera gånger och till olika platser vilket skrämmer mig. Hur mycket av mitt liv, vårt liv, kommer jag att få vara ensam?
Jag tror att jag har en dålig dag. Magen värker och jag känner mig ofantligt trött. Trött på allt, men bara just idag. Annars mår jag bra, annars är jag glad.
Men framtiden skrämmer. Älskling pratar om att han snart måste söka lägenheter i den där staden där han kommer att jobba. Det är nog det värsta. För jag vet ju så väl att det kommer att bli ännu svårare mellan oss då. Vi kommer att bo i olika städer och jag kommer inte kunna åka ifrån mina katter speciellt ofta. Jag kommer heller inte ha råd att åka speciellt ofta. Samtidigt kan han inte komma hit då han är allergisk mot mina små älsklingar. Varför ska livet vara så svårt för? Varför kan vi inte bara få vara lyckliga tillsammans?
Älskling fnyser åt mig när jag säger att jag inte vill att han ska flytta. Ibland är han för hård. Ibland förstår han inte att det är för att jag tycker om honom så mycket. Han säger bara att jag hela tiden vetat om det och får acceptera det eller gå vidare. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.
Nu måste jag sluta läsa alla era anhörigbloggar. Men det betyder inte att jag inte tänker på er!
Medan älskling kopplade in den nya Blueray-spelaren lånade jag hans uniformskeps och fotade mig själv. Han är väldigt strikt med att inte synas på nätet hur som helst, speciellt inte i uniform. Men jag tänkte att hans keps kan ju få synas utan honom. Han uppskattade det dock inte jättemycket när han såg att hans kära keps numera finns på facebook. Förstår honom. Försvaret ska framstå som seriöst och det finns mycket säkerhetsregler som de måste följa. Men jag kunde inte låta bli. Jag är ju faktiskt lite avundsjuk på att han har uniform och inte jag. Men en dag kanske det är min egen keps jag bär...
Jag överlevde skidresan, ifall ni undrar. Det var till och med riktigt kul. Hade tänkt göra ett fint inlägg med lite bilder men jag orkar inte. Åkte i varje fall 3,3 mil längdskidor och lärde mig dessutom att åka slalom så jag är mer än nöjd.
Förra veckan var min älskling hemma heeela veckan. De hade hemstudier och jag fick förmånen att träffa honom dagligen. Jag hade aldrig kunnat gissa att det skulle kännas så bra att ha honom hemma. Det kändes verkligen som ett vardagsliv. Jag gick i skolan som vanlig och när jag kom hem umgicks vi. Jag fick verkligen en försmak av framtiden. Samtidigt som jag vet att vår framtid kommer att vara kantad av långa perioder ifrån varandra. Men den dagen den sorgen. Nu känns det riktigt tomt igen. Jag vill ha honom här. Jag hade verkligen behövt en kram idag. Men ett telefonsamtal från honom gjorde det i varje fall lite bättre.
Imorse var jag hos farbror doktorn. De tog en massa blodprover och han klämde på min mage. Det gjorde så grymt ont. Han misstänker att det är något med min tjocktarm då det gjorde ont precis där den sitter. Provsvaren kommer nästa vecka och då vet jag om det blir fortsatt utredning, vilket innebär kolonoskopi =( eller om de hittat felet i provsvaren. Han nämnde glutenintollerans som en möjlig orsak och jag kände direkt gråten komma. Men jag bet ihop. Glutenintollerans är en av mina värsta mardrömmar då jag vet att man inte har någon chans att komma in på någon av försvarets utbildningar om man har det. När jag mönstrade i våras var det en kille med där som var glutenintollerant och mönstringsförrättarna var väldigt förvånade över att han överhuvudtaget hade fått åka på mönstringen. Det lät ugnefär som att de aldrig varit med om att en glutenintollerant ens fått mönstra och de visste inte vad de skulle göra med honom. Jag vet inte hur det gick men jag gissar att även om hans mönstringsresultat var jättebra fick han inte fortsätta. Jag fick ju inte gå GSUn på grund av min laktosintollerans bland annat så det är nog grymt svårt. Men än har jag inte gett upp helt.
Men jag känner mig låg, nedslagen och väldigt trött. Skulle helst av allt ha min älskling här så vi kunde ligga i sängen och bara hålla om varandra i en evighet och lite till. Men snart är helgen här, snart...
Jo minsann, något fantastiskt har hänt. Jag har alltid hatat snö och vinter. Så till den grad att jag funderat på att flytta till varmare breddgrader. När jag började min utbildning och fick reda på att det ingick vinterfjälls-utbildning kände jag genast att jag borde hoppa av. Men eftersom jag gärna vill bli fritidsledare tänkte jag att jag får försöka övertala lärarna att jag inte kan följa med då snö ger mig psykiska problem. Det gick inte hem kan jag säga. Så imorgon är det dags. Då styr bussen mot Idre och jag kommer att vara med. Eftersom jag aldrig åkt skidor mer än ett lamt försök när jag var 13 år som resulterade i ett makabert störtlopp har jag bävat mest för just den biten. Jag har varken åkt utförs eller längd så jag är minst sagt livrädd. Men i måndags var vi en sväng i Ånnaboda på friluftsdag. Tanken var att vi som läser till fritidsledare skulle hålla i friluftsdagen för resten av skolan. Jag hade signat upp mig för att vara en av de ansvariga för tipspromenaden. Men eftersom ingen ville gå tipspromenaden utan alla ville åka längdskidor eller pulka fanns inte mycket att göra. Så jag tog tillfället i akt och testade längdskidor. Fy va kul det var. Det var länge sedan jag skrattade så mycket och nu ser jag fram emot morgondagen. Dock har jag fortfarande ångest inför utförsåkningen men jag tror det kommer gå bra. Jag gillar utmaningar.
Tyvärr krånglar magen fortfarande och medicinerna har ännu inte hjälpt, men kanske är det just lite fjällsemester jag behöver för att komma på banan igen. Den som lever får se.
Nu ska jag packa, städa och handla. Det är inte det lättaste att packa när jag inte äger någon som helst vinterutrustning, inte ens ett par termobyxor. Men jag har å andra sidan mycket mysbyxor så det får bli dubbla lager.
Sen ska jag även hinna med att fira min älskling som fyller år imorgon. Hans mamma har ställt till med kalas coh för hoppningsvis får jag träffa lite släkt som jag aldrig träffat. Imorgon är det ju inte bara hans födelsedag utan även vår 1-årsdag. Tänk vad tiden gått fort. Tyvärr blir det inget firande av det. Mest på grund av att J inte bryr sig om sånt men också för att tiden inte räcker till. Annars hade det varit roligt med bio och middag. Det var länge sen. Men nästa helg kanske...
Jag spenderade hela förmiddagen på vårdcentralen för att få en akuttid till distriktssköterskan. Det var väl inte riktigt så jag ville spendera min lektionsfria dag, men jag var tvungen. Min mage har varit paj länge och nu hade jag fått nog. Problemet är att om jag ringer till vårdcentralen för att få en tid säger de antingen att de inte har någon tid eller att jag får vänta 3-4 veckor på en tid. Nu var problemen så akuta då jag inte kan sova på nätterna på grund av smärtan så jag traskade dit istället. På hemsidan stod det att vårdcentralen öppnar 8.00 så jag traskade dit och var där strax före öppning. Men till min stora förvåning var det redan öppet och akutmottagningen var full med folk. Fy va arg jag blev. Men de hade tydligen ändrat systemet så att man fick fylla i en lapp med uppgifter om varför man sökte vård och sedan bedömde de vilka som var i störst behov av hjälp. Så efter två timmar var det min tur trots att jag hade köplats 14. Jag förklarade mina problem och sköterskan lyssnade men sedan kom bara massa ursäkte och bortförklaringar och "lilla gumman"-kommentarer. Jag blir så trött... En magkatarr konstaterades i varje fall men resten av problemen fick inget namn. Jag fick en lapp med massa saker jag skulle köpa på apoteket och så skulle jag höra av mig om det inte blivit bättre efter några veckor. Som avslutning fick jag kolla blodtrycket eftersom jag haft yrsel en längre tid. Jag minns att när jag var inlagd på sjukhus för ett par år sedan upptäckte de att jag hade väldigt lågt blodtryck, 105/65, och de blev väldigt oroliga och började utreda. Trolig orsak blev B12-brist. Denna gång låg mitt blodtryck på 102/59, vilket är ännu lägre men de tyckte inte det var något konstigt med det. Lågt blodtryck är bra var det enda jag fick höra. Är det verkligen bra att vara på väg att svimma flera gånger om dagen? Att inte kunna leva ett normalt liv på grund av all yrsel? Jag tror inte det, men någon hjälp får jag inte. Jag blir så trött...
I över en vecka har jag varit totalt genomförkyld och haft feber. Men det har inte stoppat mig från praktiken och nu är alla fyra veckor avklarade. Jag har haft väldigt roligt och är så nöjd och glad med den plats jag till slut fick. Så nöjd att jag faktiskt ska fortsätta där varje torsdag eftersom de behöver en hjälpledare till en av barngrupperna.
Älsklingen min har också varit sjuk. Enligt honom var han mycket sjukare än mig men det håller jag inte med om. Men eftersom vi båda mådde pyton bestämde vi oss för att vara sjuka tillsammans i helgen. Och vilken helg sen. Från fredag kväll till söndag eftermiddag har vi bara myst och gosat och haft det helt underbart. Jag har sällan känt mig så lycklig när jag varit sjuk. Jag nästan längtar tills vi är sjuka samtidigt igen.
Idag har jag passat på att söka lite sommarjobb. Det ser mörkt ut på den fronten. Jag har hittills sökt ett femtontal jobb men det har inte gett något och det finns väldigt få jobb där ute. Men jag har en reservplan som jag hoppas går i lås. Jag har nämligen sökt lite sommarkurser och hoppas att jag kommer in på ett par stycken av dem. Det innebär att jag kan ligga ute på gräsmattan hela sommaren och bara läsa. Det vore underbart. Speciellt eftersom älskling har fyra veckors semester och då kan vi umgås utan att behöva bry oss om någonting. Vi kan resa bort och jag kan ändå göra det jag ska eftersom alla kurser är på heldistans. De flesta av kurserna är dessutom litteraturkurser vilket innebär en massa läsning av böcker. Underbart... Det kan mycket väl bli den bästa sommaren. Jag måste bara försöka leva riktigt snålt från och med nu så att jag kan spara lite pengar till att göra något roligt med älskling. Jag vet att han är sugen på en London-resa och det borde vi nog kunna få ihop om jag anstränger mig.
Nu är jag sådär lycklig igen så att jag blir rädd. För ni som känner mig vet att så fort jag är lycklig går allt åt helvete. Jag behöver nog att ni håller era tummar för mig.
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
