Jag har varit på praktik mest hela tiden. Det är väldigt roligt men tröttsamt. Jag är trött på att vara trevlig och hälsa på nya människor och förklara vem jag är hela tiden. Ibland vill jag bara gå och gömma mig. Kanske för att jag inte är van vid att vara så social, det är inte riktigt min grej. Men det har varit övervägande kul och jag har lärt mig en del om mig själv. Denna vecka har vi även satt bollen i rullning angående utbildningens vara eller icke vara. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag har även hunnit med två pass med BodyPump och kan konstatera att det redan börjar hända saker efter bara tre gånger. Det känns bra. I helgen har jag varit barnvakt åt världens sötaste treåriga grabb. Vi hade grymt kul. Vi spelade fotboll o vardagsrummet, brottades, jagade katterna och lekte med kontorsstolen. Jag har även hunnit med att träffa älskling lite grann. Idag kom han förbi, vi pratade om allvarliga saker som tynger mig, sedan åt vi pizza och hade en myspys-stund i sängen. Nu känns allt underbart igen.
Ja det var min vecka. Snart börjar en ny, med nya äventyr.
Det är torsdag. Det innebär att imorgon är det fredag och då får jag äntligen träffa världens bästa blivande officer(och snyggaste). Morgondagen kommer antagligen kännas väldigt lång. Praktiken börjar inte förrän 15.45 men innan dess ska det fikas på stan med ett par riktigt härliga människor. Dock är det ingen nöjesfika utan av det allvarligare slaget. Vi går i samma klass och ingen av oss trivs med utbildningen så vi ska diskutera vad vi kan göra för att påverka. Men jag tror nog det blir en och annan skrattsalva ändå, om jag känner brudarna rätt.
Idag har jag sjungit mest hela dagen. Först genrep och sedan konsert. Fy vad kul det är att sjunga. Jag saknar det väldigt mycket. Dock blir jag så nervös att jag nästan måste kräkas vilket inte är allt för kul, men efteråt känns det bra. Det blev en riktigt lyckad konsert trots att jag bara varit med och övat ett par gånger och alla låtar var för mig okända utom en. Jag snubblade tyvärr lite på texten på grund av min dyslexi men eftersom vi var flera som sjöng hoppas jag att det inte märktes.
Om en liten stund ska jag bege mig till gymmet vilket jag inte alls har lust med. Jag är så förjordat trött att jag bara vill sova hela tiden. Men jag måste passa på att träna de få gånger jag har tid nu under praktiken. Idag blir det BodyPump, vilket är grymt jobbigt. Sedan ska jag kramas med mina föräldrar som åker till Marocko imorgon. Jag är inte alls avundsjuk =(
Marocko är ett fantastiskt land med vacker natur, underbar mat och mycket trevliga människor.
Ja det stämmer nog. Det har gått 1,5 månad sedan bråket mellan mig och J. 1,5 månad sedan hela min värld rasade samman och jag var övertygad om att det var slut. Men sedan dess har allting varit underbart. Det har känts så annorlunda. Jag tror att det var nyttigt för oss. Jag tror att det gav oss ett djup i vårt förhållande. Idag är jag säker på vad han känner och hur han tänker. Jag behöver inte fundera över om han tycker om mig och vill vara med mig, för jag vet att det är så. Jag vet också att när han har dåliga dagar kan det gå ut över mig och då är det bättre att vi inte ses. Jag fungerar ju precis likadant så nu när jag förstått att det inte är mig han är sur på fungerar allt mycket bättre.
Han var inte hemma i helgen utan valde att stanna kvar i Skövde för att plugga, helgen som kommer praktiserar jag fredagkväll och han har en spelning på lördagen och sover troligtvis borta så vi hinner kanske ses ett par timmar på sin höjd. Helgen efter det kommer han nog inte hem heller då någon i plutonen fyller år och skulle ha fest. Men det gör mig liksom inget. Jag är glad för hans skull och tycker bara det är roligt att han gör saker. Visst saknar jag honom och längtar men nu när jag vet exakt hur han känner för mig blir inte saknaden sådär överdriven längre. Praktiken har nog gjort sitt också. Jag har extremt långa dagar. Igår började jag 08.00 vilket innebar att jag gick hemifrån 07.00 och jag slutade 19.00 vilket innebar att jag var hemma vid 20.00. Jag åt och sen gick jag och lade mig. Jag längtar till helgen då jag får vara för mig själv och bara vara. Det är ju så det ska vara. Jag ska ha mitt liv, mitt jobb och mina vänner som tar upp min tid så att jag inte hinner längta så mycket. Men eftersom skolan suger och vi har 3h lektioner om dagen och inga arbeten blir det mycket tid att längta på. Men jag har en plan...;)
Sänder en tanke till den stupade soldatens familj. Verkligheten är aldrig långt borta tyvärr.
Kanske berodde det på att jag drömt en mardröm och sovit dåligt, kanske var det för att jag varit stressad den senaste tiden eller så var det bara för att jag är jag. Men jag blev så arg att jag började skaka och nästan kräktes. För att lugna mig själv ställde jag mig i duschen och bara lät det varma vattnet lugna mig. Vad hade hänt, tänker du säkert! Det som hände var att jag ringde J i fredagskväll eftersom han inte kom hem i helgen. Men istället för att få höra hans ljuva röst var det en kvinnoröst som svarade Hallå! När jag sedan svarade tillbaka lades luren på. Jag blev extremt förvirrad och tänkte att det måste blivit något fel så jag ringde igen. Men åter igen var där en kvinnoröst som den här gången inte lade på utan förklarade att J var ute för att hyra film. Det var hans så kallade sambo som hade svarat i hans telefon. Direkt började hjärnverksamheten, han skulle ju stanna kvar i Skövde för att plugga, ensam, varför ska han då se på film med henne?! Jag höll på att bryta ihop totalt, det kändes som att jorden var på väg att gå under för en kort stund. Jag fick svårt att andas och började skaka. Det var då jag hoppade in i duschen. När jag en halvtimme senare stegade ut ur badrummet hade jag tre missade samtal och ett sms. Det var en mycket arg J som skrev att tydligen fick han inte ha sina saker ifred men att jag kunde ringa nu för han var hemma. Jag var fortfarande galet arg men lugnade mig snart då han förklarade att det var flera i plutonen som inte lyckats ta sig hem då FM strulat till det med tågbiljetterna och de bestämde sig för att se på en film tillsammans. Han hade inte vetat att hans sambo inte tänkt åka hem i helgen. Men plugga hade han gjort och plugga skulle han fortsätta med hela helgen. Jag kände mig dum som blev så arg men jag var inte den enda. J var fly förbannad på sin sambo som gått in på hans rum och svarat i hans telefon trots att han förklarat tidigare att han vill ha sina saker ifred.
Det värsta av allt var nog känslan av att det faktiskt är hon som är hans sambo och inte jag, som dök upp när hon svarade. Jag kände mig så utanför. Det kändes inte direkt bättre av att hon var extremt trevlig och lät nästan hånfull då hon svarade.
Men nu är det löst. Dock sitter chocken i. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få krama om J just nu och få känna att det är jag som är hans flickvän, det är mig han älskar. Hon är bara en dum 22-årig blondin som råkar bo ihop med honom. Men det lär dröja innan han är hos mig igen. Antagligen lär vi inte ses nästa helg, med lite tur kanske vi ses en kort stund men annars dröjer det ytterligare en vecka vilket skulle innebära 3 veckor utan hans närhet. Det är det längsta vi varit ifrån varandra. Men efter denna incident klarar vi nog det mesta!
Jag hade nästan helt glömt min lista. Men här kommer ytterligare ett inlägg.
Min handväska består i veckorna av en ganska stor ryggsäck som rymmer matlåda, dator, böcker, och allt annat viktigt. Dagarna jag inte går i skolan byter jag ut ryggsäcken mot en m90-camomönstrad axelremsväska från Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Den innehåller då det där som är allt annat viktigt och här kommer en lista över vad det är:
Smink Mobil Plånbok Öronproppar(älskling spelar i band och jag vet aldrig när jag hamnar på ett rep eller en spelning) Läppglans x3 Nässpray(extremt viktigt) Deodorant Handledsvärmare Hårspännen Örhängen Näcessär med plåster, huvudvärkstabletter, magmedicin och andra viktiga småsaker Kalender Näsdukar
Min väska brukar bli ganska tung och många vänner har skojat om att jag verkligen har allt i min väska. Jag försöker plocka ur den med jämna mellanrum men ändå fylls det snabbt på. Jag tror helt enkelt jag måste skaffa mig en mindre väska så att inte allt det där får plats.
De senaste veckorna har inte varit roliga. Massa plugg och stress. Speciellt stress över praktiken. Men jag lyckades till slut få en praktikplats. Dock inte drömplatsen men det är bättre än att släpa fötterna efter sig i fyra veckor. Jag ska vara med i en församling och se hur de jobbar, främst då med ungdomar. Idag var första dagen och det ser ganska lovande ut. Dock känner jag att det tar rejält på krafterna att hela tiden träffa nya människor och vara trevlig. Jag blir mer och mer övertygad om att detta med att vara fritidsledare inte är min grej. Jag lutar också mer och mer mot att jag vill jobba på lager och köra truck i framtiden. Det är någon märklig lockelse där. Kanske för att det är så grymt kul att köra truck och för att jag är intresserad av logistik-biten. Funderar faktiskt på om jag inte ska läsa lite logistik till hösten. Hoppa av denna utbildning, läsa logistik till hösten och sedan flytta till Linköping med älskling efter jul. Fast bara om han vill ha med mig förstås. Det har vi inte riktigt pratat om än och det lär dröja innan det är på tapeten.
I övrigt är jag genomförkyld och genomlycklig. J har tagit hand om mig i helgen för första gången. Jag vet inte hur många gånger han varit sjuk och jag tagit hand om honom men när jag väl blivit sjuk har han inte varit hemma. Så detta var på tiden. Vi har myst, tittat på film, lagat mat och bakat paj. Allt känns nästan för bra för att vara sant...
Hjärtat börjar bulta. Det enda jag hör är hur hårt det slår och det känns som att det ska hoppa ur bröstkorgen. Mina andetag blir allt häftigare, tills jag knappt kan kontrollera dem. Jag kallsvettas och får ont i magen. Ögonen tåras och jag får inte fram ett ljud... Jag lägger på luren och hoppas att det ska gå bättre nästa gång.
Men det går aldrig bättre. Att prata i telefonen är förknippat med sådan ångest att det har blivit ett handikapp. Men ingen tar mig på allvar. Jag är ju vuxen, varför skulle inte jag våga ringa ett samtal?
Men det går inte och jag kan inte be om hjälp heller eftersom jag bara får höra hur löjlig jag är.
Nu har mitt handikapp satt käppar i hjulet för mig igen. Vecka 6 ska vi gå ut på praktik och jag har ingen praktikplats. Jag har en vecka på mig att ordna en men ju längre tiden går desto svårare blir det att ringa. Jag funderar till och med på att hoppa av utbildningen enbart för att slippa ringa. Det är helt sjukt och jag förstår inte varför det är så, men det har alltid varit såhär för mig. När jag var yngre var det helt ok att be mamma ringa mina samtal men nu fungerar inte det längre. Jag är liksom fast i mitt handikapp. Om jag kunde ringa skulle jag säkert till och med haft ett jobb vid det här laget, men det är totalt omöjligt för mig att ringa till företag och fråga om jobb. Istället skickar jag brev och mail men får aldrig något svar.
Jag önskar att det var en sjukdom jag hade som gick att bota med ett enkelt piller. Men istället känns det som något jag själv hittat på, något som jag använder som ursäkt för att slippa ta ansvar. Men det är inte så, jag lider verkligen. Men ingen förstår...
Men jag klarade truckkortet i varje fall och om några timmar kommer min älskling hem och vi ska på fest. Kanske kan jag glömma praktiken för en stund och ha kul istället.
Lyckan alltså! Den rinner över. Hjärtat är fullt och jag vet inte vart jag ska göra av den. Jag vill hoppa, skutta, skratta och skrika av lycka.
Har hon blivit galen? kanske du tänker.
Men nej, jag är inte galen. Bara väldigt förälskad. Efter helgens oro fick jag igår äntligen ett livstecken från J. Han skrev det finaste, sötaste och mest underbara sms jag någonsin fått. Jag tänker absolut inte skriva här vad det stod men jag kan säga som så att de innehöll tre väldigt betydelsefulla ord. Ord som vi inte sagt till varandra trots att vi nu varit tillsammans i tio månader.
Jag är också glad för att truckutbildningen är så rolig och det går riktigt bra. Men än så länge har det bara varit teori så vi får väl se hur det går att köra =)
En annan sak som gör mig väldigt glad är min träning och viktnedgång. Det har gått väldigt lätt den senaste tiden och jag tror att det kommer bli ännu lättare när ljuset kommer tillbaka och förhoppningsvis tröttheten försvinner. Eftersom jag inte äger en stor spegel tog jag istället ett kort som bevis på hur bra det går:
78 kg väger jag just nu. Men det ska ner mer, mycket mer...
95,4 kg var startvikten...
Nu längtar jag till helgen så jag nästan avlider. Två veckor utan min älskling är fruktansvärt plågsamt. Men o så mycket trevligare det blir att ses när man har saknat varann =)
Älskling är fortfarande på vinterutbildning och beräknas komma hem någon gång på torsdag, eller hem och hem, det är ju till Skövde han kommer. Det känns jobbigt att jag har börjat kalla det för hans hem men det blir mer och mer så. Det är ju där han är den mesta av tiden.
I vilket fall som helst har jag fått lite sms och i onsdags ringde han till och med. Jag blev överlycklig även om vi bara han prata en kortis. Han lovade att höra av sig i helgen. Men inte ett ljud... Jag fick några sms i fredags då han berättade att de hade -30 grader och att det var helvetiskt där uppe. Han skrev att han skulle höra av sig mer i helgen. Men ingenting...
Antagligen har han inget batteri kvar i telefonen då extrem kyla gör att batteriet tar slut på nolltid. Eller så är han helt enkelt för upptagen. Men jag kan inte låta bli att bli orolig ändå. Jag hade massor att plugga idag men kan inte koncentrera mig, vill bara ha hem honom igen så att jag kan berätta hur mycket han betyder för mig. För jag har tänkt en hel del den senaste tiden och har kommit fram till mycket bra saker. Men det har också varit en väldigt jobbig vecka med stalkers och annat hemskt. Men veckan är slut och imorgon börjar truckutbildningen. Jag längtar med skräckblandad förtjusning.
Håll tummarna för att mitt hjärta har det bra där uppe!
Det händer konstiga saker i mitt liv. Det skrämmer.
I måndags fick jag sms av en kille som trodde att han hade numret till någon annan. När jag förklarade att han måste ha fel nummer fortsatte han ändå att sms:a med mig en bra stund. Han ville veta vem jag var o så. Det kändes väldigt skumt.
Idag hände det åter igen att en okänd man började sms:a mig. Han hade läst min novell som jag vann en tävling med i oktober 2009 och undrade om jag skrivit något mer. Jag blev livrädd först. Rädslan har hållit i sig nästan hela dagen. Minnena från den tiden kommer tillbaka. Alla problem den där jäkla novellen ställde till med. Jag hoppade nästan av skolan för att de ansåg det väldigt fel av mig att skriva något sådant och ifrågasatte mitt omdöme. Men det värsta var nog att jag inte längre var välkommen i Kumla-anstaltens besöksgrupp som jag trivdes så väldigt bra i. Någon hade tydligen smugglat in tidningen novellen publicerades i och internerna skickade runt den mellan avdelningarna vilket gjorde att de inte kunde garantera min säkerhet. Jag förstår det eftersom anstalten är full av sexualbrottslingar och andra galningar. Men det var synd, jag trivdes. Det skapade också en rädlsa inombords. Tänk om någon söker upp mig?! Både namn och bild fanns i tidningen och adress är ju inte så svårt att luska ut. Men efter en tid glömde jag bort rädslan. Så idag när jag fick sms:et blev jag rädd igen. Tänk om det är någon från anstalten? Fast det är väl inte så troligt. Det är nog bara någon som läst och uppskattat mitt "mästerverk" och tagit reda på mitt nummer. Men ändå känns det konstigt. Varför gör man sig det besväret? Internet är ju fyllt av liknande noveller, det är väl bara att läsa något annat.
Jag tycker inte om det där med att mitt telefonnummer finns att hitta hur lätt som helst. Men att få skyddat nummer är nog både svårt och dyrt. Kanske borde jag skaffa ett oregistrerat kontantkort istället. Men för tillfället får det vara som det är.
Det är nog bara den vanliga paranojan som gör sig påmind. Men jag önskar så att J var kontaktbar. Han skulle kunna lugna mig, det är jag säker på. Men istället är han ute i snöyran och försöker överleva, utan mobil.
Mitt hjärtas fröjd och glädje befinner sig norröver för två veckors vinterutbildning. Det är mörkt, kallt och han är dessutom inte frisk. Jag tycker så oerhört synd om honom. Jag vet ju hur mycket han hatar vinter och snö och att dessutom behöva genomlida det när man är förkyld?! Ingen hit!
Men i mitt hjärta bor det bara glädje och värme. Nog finns det lite saknad i ett hörn men det är bara positivt. Efter allt tjafs och bråk känns det helt underbart, trots att han inte kommer hem på två veckor och vi knappt kan höras. Saknaden känns positiv istället för mörk och negativ som innan. Jag vet vart jag har honom och hur han tänker så det kan nästan inte bli bättre.
J är ingen romantiker, han försöker oftast inte ens. Men imorse fick jag ett sms där det stod Puss, inget annat bara Puss. Det kanske låter konstigt men för mig är det romantik. Ett helt oväntat litet Puss och det gjorde min dag mycket ljusare. Så han kan om han vill...
På måndag börjar truckutbildningen!!! Nervös som få och orolig för att det kommer att ske en allvarlig olycka med mig bakom ratten. Jag som knappt kan styra en cykel. Men detta ska jag bara klara. Så är det!
Skolångest. Jag är så galet skoltrött. Jag har inte gjort annat än plugga hela mitt liv. Det känns inte roligt längre. Men vad är alternativen? Det finns ju inga jobb... Förhoppningsvis blir det truckutbildning om en vecka men jag har inte hört något. Kursledaren skulle skicka ut papper men inget har kommit, så jag tror jag ska skicka ett mail och fråga för säkerhets skull. Det vore hemskt om det inte blev av för nu ser jag verkligen fram emot det. Så fort jag har truckkortet i handen ska jag börja söka jobb. Får jag ett jobb har jag bestämt mig för att lägga skolan på is. Men hur lätt är det att få jobb då? Fast jag är ju så klart beredd att flytta på mig och då kanske det är lättare. Dock skulle en flytt innebära problem för mig och J. Men inget som inte går att lösa. Det känns som att vi klarar allt just nu.
Jag känner mig så lycklig att jag har J och att vi har löst problemen. Det känns som att vi kommer att klara detta nu när vi lagt korten på bordet och förhoppningsvis kan vi undvika fler missförstånd.
På måndag börjar skolan igen. Jag vill faktiskt inte gå dit. Men jag kan inte hoppa av innan jag har en reservplan så tills dess måste jag försöka kämpa och hänga med. Så nu ska jag skriva klart mitt arbete om självskadebeteende. Ett mycket intressant och lärorikt arbete om ett viktigt ämne. Men det är svårt och tungt. Jag har grävt upp en del gamla minnen som gör ont. Men det kanske är bra, de kanske får en chans att läka ordentligt nu.
Önskar er allt gott där ute. Speciellt alla underbara soldatfruar som kämpar på. Ni är starka!
Julafton kändes bra. Den var riktigt mysig och ganska lagom julig. Tyvärr har minnet av julen fått en dimma över sig då jag och J bråkade ganska rejält på juldagen och pratade inte med varandra på flera dagar. Det var nog de jobbigaste dagarna jag varit med om. Jag åt inte, sov inte och orkade inte träffa en människa. Istället städade jag som en tok. Min lägenhet har nog aldrig varit så fin som den är nu. Vi har nog löst de mest akuta problemen oss emellan men vi lär nog stöta på svårigheter längre fram. Efter långa hjärtskärande samtal bestämde vi oss o varje fall för att inte ge upp riktigt än. De flesta av våra problem verkar vara baserade på missförstånd så nu ska vi försöka köra med öppna kort och tala om hela tiden hur vi känner och tänker. Att det ska vara så svårt...
Såhär såg i varje fall min jul ut:
Julfrukost med älskling
Tomten kom på besök
Städmanin började...
Varje eftermiddag har jag spenderat i fönstret för att se solnedgången...
Nu är det ett nytt år. Nästa vecka börjar skolan och jag har förhoppningsvis en truckutbildning att se fram emot snart också. Efter den ska jag besluta mig för om jag verkligen vill bli fritidsledare eller om jag vill försöka få ett jobb som truckförare, om det är möjligt dvs. Jag vill så gärna börja jobba. Tjäna mina egna pengar och kunna göra vad jag vill.
Jag har en konstant smärta i mitt bröst. Det vägrar släppa. Det är inte en såndär smärta som egentligen känns men den finns där. Den kan nog kallas för sorg.
Jag har sorg för allt som gått snett i mitt liv. Jag har sorg för att när äntligen något bra händer lyckas jag förstöra det.
De senaste dagarna har känts så oändligt långa. Jag lovade tid och jag gav tid men varje sekund gör ont i hela mig.
Jag försöker underhålla mig själv genom att städa. Jag har städat varje liten vrå i lägenheten. Rensat ut fyra pappkassar med onödiga papper och burit ner saker i förrådet. Jag gör allt för att slippa tänka men ändå är det det enda jag gör.
Någonstans på vägen försvann även min matlust. Jag blir bara äcklad när jag tänker på mat men tvingar mig själv att äta så pass mycket att jag orkar leva. Igår var det dock på gränsen när jag körde dubbelpass på gymmet. Hela kroppen skakade och var svag. Det är nog inte så nyttigt. Men jag har gått ner i vikt och börjar närma mig minus 20 kilo vilket jag bara drömt om tidigare. De säger att de sista tio är värst men jag tror inte det kan bli mycket svårare än det varit. Från minus 13 tills nu har varit fruktansvärda. Jag tycker att jag gjort allt rätt men ändå har det stått still. Så det blir intressant att se när jag nått min 20 om det blir ännu värre efter det. Men jag ska lyckas. Helt klart. Fast jag skulle ju vara glad om det skedde på ett hälsosamt sätt och utan hjärtesorg och ensamhet. Men är det mitt öde får det väl gå ändå...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Julen är över. Den blev ganska trevlig. Det har aldrig riktigt känts som jul utan mer som en helg med familjen. Vi slutade med julklappar redan när jag var 20 år och flyttade hemifrån så det är nog en stor anledning till att det aldrig känns som jul.
Jag bryr mig inte om att få en massa saker, men jag saknar känslan och bekräftelsen det ger. Någon ger mig något för att personen faktiskt älskar mig och bryr sig om mig. Det kan behövas ibland.Men nu är det skönt att det är över. Tyvärr slutade julen med ett ganska stort gräl mellan mig och J på juldagskvällen. Jag orkade inte vara stark längre. Jag är så trött på att försöka låtsas som att allt är bra. Så jag bröt ihop. Jag sa massa saker som jag ångrar och nu är inget sig likt längre. Jag har gråtit konstant sedan dess. Börjar se ut som en knarkare.... Jag har gråtit för saknaden, för ensamheten och för alla gånger jag velat dela glädjen med J men han inte funnits där. Glädjen blir ingenting värd om jag inte får dela den med personen som betyder mest för mig. Jag har gråtit för att jag känner mig misslyckad och svag. Jag avundas alla soldatfruar där ute som klarar det. Jag hatar mig själv för att jag är självisk. Jag vet vad som vore bäst men det gör för ont. Istället plågar jag J med mina krav och måsten. Jag tror att alla utom han själv vet att han skulle ha det bättre utan mig. Utbildningen skulle gå bättre, han skulle ha tid för sina vänner och för bandet. Istället lägger han all tid på mig och jag bara klagar.
Det får inte hända igen. Om det inte redan är för sent.
Om han inte redan gett upp ska jag göra allt jag kan för att det ska bli bättre.
Men just nu kan jag bara gråta. Jag lovade honom tid för sig själv och det ska han få. Kanske behöver jag också tid, tid att gråta. Jag är dålig på att låta mig själv gråta. För jag ska vara så stark hela tiden. Jag tänker sluta med det. Fram tills på torsdag ska jag vara svag. Sedan får vi se vad som händer...
Jag har två syskon. En helbror som är 28 år och en halvsyster som är 35 år. Så jag är yngst i familjen. Vi är ganska olika både till utseende och sätt vilket har gjort att vi aldrig varit speciellt tajta, men det har gått i perioder. När brorsan fortfarande bodde i Örebro och jag hade gångavstånd dit var jag där säkert en gång i veckan. Nu blir det inte så ofta längre tyvärr. Jag saknar mina syskonbarn väldigt mycket och kontakten jag hade med min bror. Vi har ändå ett väldigt stort intresse gemensamt, militärhistoria. Min bror har nog närmare 150 krigsfilmer och massor av böcker så vi brukar ha en del att diskutera. Även brorsans sambo och jag har haft väldigt fin kontakt och jag ser nog henne mer som vän än som svägerska.
Med syrran har det varit svårare eftersom vi inte växt upp under samma tak och åldersskillnaden är stor. Men med åren har det blivit bättre. Det är inte längre så betydande att hon är 9 år äldre.
En gång i tiden hade jag även en fosterbror, en lillebror. Jag hade ofta tjatat om att jag ville ha ett syskon, men det fick jag bittert ångra. Fy vad vi bråkade. Det var rena rama slagsmålen mellan oss. Fast det var ändå roligt att ha någon att "bossa" lite över.
Det är svårt det där med syskon och när jag ser hur dålig kontakt mina föräldrar har med sina syskon blir jag rädd. Är det så det kommer att sluta? Det vill jag inte...
Idag har jag och J besökt gallerian med stort G, Marieberg. Det kunde ha varit en katastrof, men eftersom vi förutsåg eftermiddagens folkmassor var vi där redan kl 11. Vi kunde i godan ro gå runt och titta på alla fina saker och sedan äta lunch innan det började välla in folk.
Äntligen tog jag mig för att köpa nya batterier till min kamera så nu hoppas jag bara att det är det som är fel och inte att kameran faktiskt är trasig för då kommer jag att gråta blod. Bilderna med mobilkameran är inte av den bästa kvalitén och jag älskar att fotografera. Men jag har varit utan kamera hela hösten och abstinensen är stor.
Jag gjorde även ett litet besök på favvoaffären Gina Tricot för att se om klänningen jag trånat efter i flera veckor fanns kvar. Tur i oturen fanns bara väldigt små storlekar kvar så då sparade jag de pengarna. Men vi gjorde även ett besök på Ur & Penn för att J skulle kolla klockar. Det bidde ingen klocka till J men det bidde tre par örhängen till mig =) När alla örhängen kostar 29:- är det svårt att låta bli.
De kostade egentligen 49:-, 59:- och 79:- så det var riktiga fynd! =D
Vi begav oss sedan till helvetet på jorden ToysRus för att inhandla julklappar till våra syskonbarn. Jag skulle tippa på att vi irrade omkring minst 1.5 timme där inne. Det var en djungel av leksaker, allt från skräp till riktigt fina saker. Men så svårt att välja. Det slutade i varje fall med att jag var riktigt nöjd över det jag hittat och J var sur och tomhänt.
Jullovet har faktiskt börjat helt ok. Vi spenderade helgen hos mina föräldrar ute på landet. Lantluft och brasmys funkar alltid.
Som vanligt var jag tvungen att nörda lite när jag var där. Jag älskar fåglar och mina föräldrar har satt upp en massa fågelmat i träden utanför köksfönstret så jag spenderade nog en och annan timme stirrandes ut genom fönstret med kikare. J kallar mig för nörd bara för att jag gillar fåglar så mycket. Men när en rovfågel, närmare bestämt en duvhök, dök ner i trädgården och försökte få sig en småfågel till middag var minsann han också framme och tittade. Det var riktigt häftigt att se, men som tur var blev duvhöken utan mat.
Imorgon ska jag umgås lite med mina kära mor och handla julklappar till mina älsklingar Ronja och Birk. Det är ju jul för dem också.
J och jag bestämde att vi skulle strunta i julklappar till varandra och gå på bio istället. Vi får se om det blir imorgon eller om vi väntar till mellandagarna. Mys...
Just nu ser jag faktiskt fram emot julen. Kanske mest för att jag älskar att se de glada barnen öppna sina paket och jag tror att min julklapp till brorsonen kommer slå alla andras. Den är så häftig. Bara han inte blir rädd för den istället. Fast det kan vara ganska kul det med. Mohaha...
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
Julfrukost med älskling
Tomten kom på besök
Städmanin började...
Varje eftermiddag har jag spenderat i fönstret för att se solnedgången...
