Det gör lite ont i hjärtat att erkänna det men allt är inte riktigt som det ska just nu. Jag mår inte så bra. Stressen äter upp mig inifrån och ensamheten förtär.
Det är väl inte direkt så att jag är ensam på riktigt men jag känner mig ensam. Jag har ingen jag kan prata med om allt som tynger mig just nu. J är ganska upptagen när han är hemma och det blir mest att vi tittar på film och käkar mat, sedan sover vi och sen ska han iväg på något. Vi hinner aldrig prata. Jag får aldrig chans att berätta om allt jag är med om i mitt liv eller de saker som tynger mig. Han hinner oftast med att dra en snabb genomgång av vad de gjort i veckan men det finns inte tid för mig. I veckorna får jag nöja mig med några sms om jag har tur. Kan inte minnas senast han ringde mig.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka att alltid vara andra till lags. Det känns som att jag vill fly ifrån allt men jag har ingenstans att ta vägen.
Om tre veckor är det slut på terminen och förhoppningsvis får jag chans att andas då. Men kanske inte ändå. Jag ska plugga hela sommaren. En universitetskurs på 15 poäng ska hinnas med i ämnet Andra världskriget från ett underifrånperspektiv. Intressant men tufft.

Imorgon och på lördag ska jag jobba på Metallsvenskan med att sälja -shirts. Det blir långa, tuffa pass och antagligen väldigt lite pengar då jag endast får 5% av det jag säljer för, men jag behöver alla pengar jag kan få. Det värsta är väl att jag inte kommer att hinna träffa J då jag börjat imorgon när han kommer hem och slutar 01 och på lördag börjar jag 10. Han ska åka iväg på en fest ute på landet och kommer inte hem på söndag utan sover kvar och åker direkt till tåget.

Jag förstår så väl att han vill åka på den här festen men jag hade verkligen behövt honom nu. Dock skulle det kännas alldeles för själviskt att be honom stanna hemma. Jag kan inte göra så. Därför gör jag som jag alltid gjort, Jag biter ihop och låtsas som att allt är hur bra som helst. Men hur länge orkar jag med det?

Skit är vad det är just nu...