En dag Ett liv

Jag har sorg för allt som gått snett i mitt liv. Jag har sorg för att när äntligen något bra händer lyckas jag förstöra det.

De senaste dagarna har känts så oändligt långa. Jag lovade tid och jag gav tid men varje sekund gör ont i hela mig.

Jag försöker underhålla mig själv genom att städa. Jag har städat varje liten vrå i lägenheten. Rensat ut fyra pappkassar med onödiga papper och burit ner saker i förrådet. Jag gör allt för att slippa tänka men ändå är det det enda jag gör.

Någonstans på vägen försvann även min matlust. Jag blir bara äcklad när jag tänker på mat men tvingar mig själv att äta så pass mycket att jag orkar leva. Igår var det dock på gränsen när jag körde dubbelpass på gymmet. Hela kroppen skakade och var svag. Det är nog inte så nyttigt. Men jag har gått ner i vikt och börjar närma mig minus 20 kilo vilket jag bara drömt om tidigare. De säger att de sista tio är värst men jag tror inte det kan bli mycket svårare än det varit. Från minus 13 tills nu har varit fruktansvärda. Jag tycker att jag gjort allt rätt men ändå har det stått still. Så det blir intressant att se när jag nått min 20 om det blir ännu värre efter det. Men jag ska lyckas. Helt klart.
Fast jag skulle ju vara glad om det skedde på ett hälsosamt sätt och utan hjärtesorg och ensamhet. Men är det mitt öde får det väl gå ändå...

Jag ska aldrig mer bli sån här i varje fall: