Jag har två syskon. En helbror som är 28 år och en halvsyster som är 35 år. Så jag är yngst i familjen. Vi är ganska olika både till utseende och sätt vilket har gjort att vi aldrig varit speciellt tajta, men det har gått i perioder. När brorsan fortfarande bodde i Örebro och jag hade gångavstånd dit var jag där säkert en gång i veckan. Nu blir det inte så ofta längre tyvärr. Jag saknar mina syskonbarn väldigt mycket och kontakten jag hade med min bror. Vi har ändå ett väldigt stort intresse gemensamt, militärhistoria. Min bror har nog närmare 150 krigsfilmer och massor av böcker så vi brukar ha en del att diskutera. Även brorsans sambo och jag har haft väldigt fin kontakt och jag ser nog henne mer som vän än som svägerska.
Med syrran har det varit svårare eftersom vi inte växt upp under samma tak och åldersskillnaden är stor. Men med åren har det blivit bättre. Det är inte längre så betydande att hon är 9 år äldre.
En gång i tiden hade jag även en fosterbror, en lillebror. Jag hade ofta tjatat om att jag ville ha ett syskon, men det fick jag bittert ångra. Fy vad vi bråkade. Det var rena rama slagsmålen mellan oss. Fast det var ändå roligt att ha någon att "bossa" lite över.
Det är svårt det där med syskon och när jag ser hur dålig kontakt mina föräldrar har med sina syskon blir jag rädd. Är det så det kommer att sluta? Det vill jag inte...
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
