En dag Ett liv

Men imorse fick jag ett sms som gjorde mig glad och varm. De var så många sjuka i plutonen att de blev tvungna att avbryta övningen. Det stod även att han skulle ringa mig ikväll redan så då blev jag väldigt glad. Jag slipper oroa mig och vi kan talas vid. Jag behöver verkligen höra hans röst.

Men jag känner mig hemsk. Det ligger en hel drös människor sjuka i Skövde och jag är glad. Jag är jätteglad! Helt plötsligt känns inte veckan så lång.

Men sedan när jag funderat ett tag insåg jag vilka konsekvenser detta kan medföra. Det skulle ju kunna bli så att befälen bestämmer att de måste göra övningen vid ett annat tillfälle och eftersom de redan har ett så späckat schema kanske de lägger in det en ledig helg.
Men jag försöker tänka kortsiktigt och vara glad i nuet. Det är bara dumt att vara ledsen för sånt som skulle kunna hända. Om det inte händer har man ju slösat energi i onödan.

Jag har gjort det alldeles för många gånger. Speciellt när det gäller J. Jag har tänkt på alla hinder som troligtvis kommer att komma i framtiden. Som att han måste flytta till Linköping, att han ska åka på utlandstjänst och allt vad det innebär.
Men vad tjänar det till att oroa sig redan nu? Om vårat förhållande inte fungerar när han flyttat, ja då får vi ta det då.

Fast när det gäller hans sambo önskar jag att jag varit mer förberedd. Han sa att chansen fanns att han kunde få bo ihop med en tjej och jag sa lite skämtsamt att då gör jag slut. Men sedan viftade jag bort de tankarna och intalade mig själv att Försvaret inte kunde vara så grymma. Att Försvaret säkert tänker på oss stackars flickvänner på hemmaplan, men ack så fel jag hade. Jag har lärt mig nu att jag existerar inte i deras ögon. Jag får kämpa varje dagen med vetskapen om att han är sambo med en annan kvinna. Att han delar vardagen med en annan kvinna. En vardag vi kanske aldrig kommer att få.
Men hur mycket jag än förberett mig på att det skulle kunna hända hade det nog gjort lika ont ändå. Jag hade nog hatat situationen lika mycket för det. Men det hade nog varit lättare om vi pratat igenom det mer innan.
Istället kom det som ett knytnävslag den där dagen när han ringde och berättade det. Jag har inte accepterat det än och kommer kanske aldrig att göra det. Vilket känns jobbigt. Speciellt när alla runt mig frågar hur jag kan vara tillsammans med någon som bor ihop med en annan kvinna. De kallar mig naiv. Men jag försöker se det som att jag är stark.

Nä nu blev jag lite låg när jag tänker på "sambon". Glömma, glömma, glömma....

Tar lite kaffe istället och pluggar anatomi.