En dag Ett liv

Jag bryr mig inte om att få en massa saker, men jag saknar känslan och bekräftelsen det ger. Någon ger mig något för att personen faktiskt älskar mig och bryr sig om mig. Det kan behövas ibland.Men nu är det skönt att det är över.
Tyvärr slutade julen med ett ganska stort gräl mellan mig och J på juldagskvällen. Jag orkade inte vara stark längre. Jag är så trött på att försöka låtsas som att allt är bra. Så jag bröt ihop. Jag sa massa saker som jag ångrar och nu är inget sig likt längre.
Jag har gråtit konstant sedan dess. Börjar se ut som en knarkare....
Jag har gråtit för saknaden, för ensamheten och för alla gånger jag velat dela glädjen med J men han inte funnits där. Glädjen blir ingenting värd om jag inte får dela den med personen som betyder mest för mig.
Jag har gråtit för att jag känner mig misslyckad och svag. Jag avundas alla soldatfruar där ute som klarar det.
Jag hatar mig själv för att jag är självisk. Jag vet vad som vore bäst men det gör för ont. Istället plågar jag J med mina krav och måsten. Jag tror att alla utom han själv vet att han skulle ha det bättre utan mig. Utbildningen skulle gå bättre, han skulle ha tid för sina vänner och för bandet. Istället lägger han all tid på mig och jag bara klagar.

Det får inte hända igen. Om det inte redan är för sent.

Om han inte redan gett upp ska jag göra allt jag kan för att det ska bli bättre.

Men just nu kan jag bara gråta. Jag lovade honom tid för sig själv och det ska han få.
Kanske behöver jag också tid, tid att gråta. Jag är dålig på att låta mig själv gråta. För jag ska vara så stark hela tiden. Jag tänker sluta med det. Fram tills på torsdag ska jag vara svag. Sedan får vi se vad som händer...