En dag Ett liv

Pratade en kortis med J sent igår kväll. Jag skulle precis somna och var inte alls upplagd för att prata men jag ville så gärna höra hans röst. Han var inte så glad, han var trött och sliten.

Jag har så svårt att förstå varför han utsätter sig för detta. Är det verkligen värt det? Kan någon som förstår förklara det för mig?

Från och med idag och troligtvis fram till på torsdag ska de bo i en betongbunker och frysa halvt ihjäl. Så jag kommer inte få höra något från honom förrän tidigast torsdag kväll. Jag som skulle behöva hans kloka ord just nu.

Jag oroar mig för helgen. Jag oroar mig för att han ska komma hem och vara helt utsliten och inte orka umgås. Jag oroar mig för att bli besviken. Jag försöker allt jag kan för att förstå men det går inte. Jag förstår inte ens varför jag själv utsätter mig för allt detta. Sadisten i mig har tagit över...

Skolan blir bara värre och värre. Jag har ingen ork att hänga med och speciellt inte när vissa sitter och stör under lektionerna. Hur kan man som lärare stå ut med elever som rapar, svär och hela tiden småpratar under lektionerna? Människor som inte ens vill vara där men som antagligen tycker att det är bekvämt att få bidrag från CSN. Det gör mig förbannad men jag tycker inte att det är min sak att säga till. Det är väl ändå lärarnas ansvar?

Jag har tagit sikte på jullovet och räknar nästan ner timmarna fram till den 17e.

Men jag längtar också till januari. Till truckutbildningen och förhoppningsvis kan jag få ett extrajobb eller, om det blir för jobbigt med skolan, ett heltidsjobb.

Men vill jag verkligen hoppa av?

Just nu vill jag bara kramas, och kramas är vad jag ska göra nu. Med mina katter...