Vemod...
Kategori: Allmänt
Jag känner bara vemod och oro.
Jag har längtat så efter de kommande tre veckorna med J hemma. Men snart inser jag att när de veckorna är över kommer det dröja ett halvår innan han är ledig mer än ett par dagar igen. et känns som att jag inte gör annat än väntar och längtar, men för vad?
Jag är livrädd att dessa tre veckor inte blir som jag hoppats. Att J inte kommer att ha tid eller lust att ses så mycket som jag önskar. Jag vill ju att dessa tre veckor ska bli en försmak av hur vårt liv tillsammans kommer att bli efter utbildningen. Men jag börjar förstå att vi aldrig kommer att få något normalt liv tillsammans. Vårt liv kommer att kantas av utlandstjänster, dygnsövningar och resor hit och dit. Det kommer aldrig att bli normalt.
Jag lovade mig själv att kämpa till efter jul för att se om det känns bättre och jag ska kämpa. Men jag börjar vackla inför framtiden. Det känns som att jag måste ge upp allt, ge upp mina drömmar och mina mål om det ska fungera mellan oss. Jag kommer alltid att vara den som måste anpassa sig. Är det värt det?
Jag önskar verkligen att jag hade någon att prata med, någon som går igenom samma sak. Men vår situation är nog väldigt unik med tanke på "sambon" och jag hoppas nog att ingen annan behöver gå igenom det. För det tär...
Jag har längtat så efter de kommande tre veckorna med J hemma. Men snart inser jag att när de veckorna är över kommer det dröja ett halvår innan han är ledig mer än ett par dagar igen. et känns som att jag inte gör annat än väntar och längtar, men för vad?
Jag är livrädd att dessa tre veckor inte blir som jag hoppats. Att J inte kommer att ha tid eller lust att ses så mycket som jag önskar. Jag vill ju att dessa tre veckor ska bli en försmak av hur vårt liv tillsammans kommer att bli efter utbildningen. Men jag börjar förstå att vi aldrig kommer att få något normalt liv tillsammans. Vårt liv kommer att kantas av utlandstjänster, dygnsövningar och resor hit och dit. Det kommer aldrig att bli normalt.
Jag lovade mig själv att kämpa till efter jul för att se om det känns bättre och jag ska kämpa. Men jag börjar vackla inför framtiden. Det känns som att jag måste ge upp allt, ge upp mina drömmar och mina mål om det ska fungera mellan oss. Jag kommer alltid att vara den som måste anpassa sig. Är det värt det?
Jag önskar verkligen att jag hade någon att prata med, någon som går igenom samma sak. Men vår situation är nog väldigt unik med tanke på "sambon" och jag hoppas nog att ingen annan behöver gå igenom det. För det tär...
Kanske är det bara för att julen närmar sig som jag känner mig låg. Jag har alltid hatat julen. Det är då ensamheten är som värst. I år är jag inte ensam. Jag har ju J. Men allt som oftast känner jag mig ensam i vårt förhållande och jag hyser inga större förhoppningar om att den här julen blir speciellt unik eftersom vi ska vara på varsitt håll.
Det känns lite som att J är gift med försvarsmakten och jag är hans älskarinna som han kommer till på helgerna för att ha lite skoj.
Ibland kan jag tycka att det är roligt och kittlande men för det mesta får det mig att känna mig patetisk.
Som alla de kvinnor som träffar gifta män och verkligen tror att de någon gång skall lämna sina fruar, men det händer aldrig och det slutar alltid med att de blir lämnade istället.
Ibland kan jag tycka att det är roligt och kittlande men för det mesta får det mig att känna mig patetisk.
Som alla de kvinnor som träffar gifta män och verkligen tror att de någon gång skall lämna sina fruar, men det händer aldrig och det slutar alltid med att de blir lämnade istället.
Jag måste försöka rycka upp mig. Trots allt är jag glad att han kommer hem om några timmar. Men det är vemodigt. Tre veckor går så fort. Så oerhört fort...
