En dag Ett liv

När jag var 14 år blev ju förhållandena något mer seriösa på det fysiska planet, men jag tror att det var där någonstans det gick snett. Jag tyckte så väldigt mycket om att ha förhållanden att jag gick direkt från ett förhållande in i ett annat. Jag hade ett enormt bekräftelsebehov så det handlade mest om att jag ville känna mig omtyckt. Jag var nog aldrig riktigt kär.

Olyckligt kär har jag däremot varit många gånger, väldigt många gånger. Jag var liksom den där tjejen som killarna inte ville ha utan istället utnyttjade för att komma åt mina vänner. Så medan jag var olyckligt kär var det mina vänner som fick drömprinsarna och jag fick liksom "nöja" mig med det som blev "över". (situationstecken är roliga, men det kan gå till överdrift).

För att vara sådär läskigt romantisk vill jag ju säga att J är min första riktiga, sanna kärlek, men jag är rädd att jag kanske ljuger lite för mig själv då. Fast å andra sidan är han den första som verkligen uppskattat mig och tyckt om mig som jag är och som jag känt en sån otrolig gemenskap med. Han är dessutom supersnygg och i mina ögon det läckraste som går i ett par M90-kängor.

Attraktionen är oslagbar. Jag känner nu att det jag tidigare trodde var kärlek endast var bekräftelsebehov från min sida. Nu vet jag vad sann, äkta kärlek är och det är vad jag har med J.

Nä nu var jag sådär äckligt romantisk. Bäst jag väger upp det med att knäppa en öl och rapa lite.

Jag måste väl ändå utse en vinnare, och om jag inte får välja J så blir det nog Calle Adolfsson i klassen över mig som jag trånade efter så länge, men som jag sedan tydligen dumpade för hans kompis. Eller kan han ha dumpat mig? Nä, jag tror inte det...