En dag Ett liv

Just idag känns livet meningslöst. Jag är trött, ledsen och skakar ständigt i hela kroppen. Kan knappt trycka på tangenterna för att mina händer är så skakis, men jag fryser inte. Jag tror bara att jag är lite skärrad, och framför allt besviken.

Hur mycket jag än försöker och hur gärna jag än vill blir jag aldrig mer än en tapetblomma. Jag finns där men ingen lägger riktigt märke till mig. Alla talar över mitt huvud och glömmer bort att jag faktiskt kan ha åsikter.

Jag vet att jag är smart, jag vet att jag har ett högt IQ, högre än de flesta till och med, men ändå känner jag mig så oerhört korkad. Jag vet inte varför människor tror att jag inte klarar av saker, att jag ständigt behöver hjälp. Jag får liksom aldrig ens chansen att visa att jag är betydelsefull.

Med J är det annorlunda. Han ser mig och vill gärna höra mina åsikter. Han är stolt över mig och berömmer mig för mina prestationer. Men eftersom han inte finns i min vardag räcker det inte alltid till.

Åh vad jag önskar att jag fick krypa upp i någons famn och bara gråta, gråta som ett barn. Men det finns en morgondag och jag måste glömma, gå vidare och samla kraft för att orka med den också. Förhoppningsvis blir den dagen bättre, trots att J inte kommer hem. Men imorgon är det bara en vecka kvar och det känns lite bättre.