Jag har en vän som jag egentligen bara känt ett par år. Vi gick i samma klass i gymnasiet men umgicks aldrig. Men så för två år sedan träffades vi på krogen och började prata. Jag lovade att jag skulle höra av mig via Facebook vilket jag också gjorde.
Sedan dess har det blivit många och långa fikastunder. Igår var en sådan.
Både hon och jag har varit väldigt överviktiga, tror vi vägde ungefär samma som mest. Nu väger vi nästan lika mycket. Det har varit kul att dela den här viktresan med henne och kunna följa hennes framsteg. Igår satt vi och pratade om saker vi har märkt som kanske inte är så positivt med att vara smal. När vi nu mera slår oss gör det plötsligt mycket ondare då det inte finns ett skyddande fettlager som tar emot och i vissa ligg/sittställningar gör det ont på grund av ben som inte riktigt fanns där förut. Det var roligt att se att det inte bara är jag som upplever dessa konstigheter. Jag berättade för henne att det känns så konstigt när jag kliar mig på ryggen och känner revbenen, hon skrattade och sa att hon känner precis likadant.
Nu är vi båda träningsnarkomaner och satsar på att bli rejält fita.

Hon har ganska nyligen träffat sitt livs stora kärlek och jag är så glad för hennes skull. Jag är verkligen det, även om det gör ont att jag nyss förlorat mitt. Hon fick mig att längta lite efter att få känna sådär igen. Vara galet kär och veta att känslorna är besvarade. Jag visste aldrig det med J. Jag var galet kär, älskade honom över allt annat men eftersom han är totalt oförmögen att visa känslor, ibland undrar jag till och med om han ens kan känna överhuvudtaget, var jag aldrig säker på vårat förhållande. Jag vill aldrig ha den där oron igen. På ett sätt är det väl kanske bra då att jag nu vet att han inte tycker om mig för jag behöver aldrig tänka tanken att det kanske finns hopp ändå. Men jag kan inte låta bli. I mina svagaste stunder låtsas jag att det finns hopp ändå.
Jag kanske borde hoppas på att träffa en ny den rätta istället, nån som tycker att jag också är den rätta. Men det är svårt. Så svårt...