Det har gått fem veckor. Jag kan inte riktigt smälta att det faktiskt gått så lång tid och att jag ändå inte mår ett dugg bättre. Alla människor som tjatat om att det blir bättre, "du ska se det blir bättre" "snart har du glömt honom", hur lång tid menade de att det skulle ta innan det blev någon förbättring överhuvudtaget? Det lät ju som att det skulle gå så jävla fort och jag ville tro på dem men innerst inne kunde jag inte. Jag känner mig själv för väl för att veta att detta är något jag bara kommer över hur som helst.

Jag var i skolan idag. Vi började igår egentligen men jag orkade inte gå dit. Jag orkade inte gå dit idag heller, somande inte förrän vid halv fyra-fyra inatt, men jag var tvungen. Vi skulle gå igenom schemat och de nya kurserna. Trodde att jag skulle orka. Trodde att jag kunde bita ihop. Men det gick inte. Istället satt jag inne hos lärarna och grät floder. Jag berättade inte om J utan bara om hur struligt det är med CSN och att jag inte sover. Skolans kurator sa att det såg ganska hopplöst ut är det gällde CSN men hon var villig att ringa dem och göra ett försök. På något sätt, jag har ingen aning om hur, så lyckades hon få prata med en chef som hon kunde övertala att låta mig få pengar trots att sommarkursen inte är klar. Hon var min räddande ängel! Jag vet att jag får pengar och det förhoppningsvis ganska snart. Ändå är jag inte glad...

Jag hatar att må så här. Allt jag vill är att sova men om det är något jag inte kan göra så är det just det. Jag skulle ge vad som helst för att få sova en hel natt, få somna in utan alla tankar som förföljer mig.

J finns i mina tankar hela tiden. Jag kan inte låta bli att undra vad han gör, hur han mår och om han någonsin tänker på mig. Jag tror faktiskt inte att han gör det, tänker på mig alltså. Den enda han tänker på är sig själv...

Jag orkar snart inte längre...