Har just varit ute på en 50-minuters löprunda. Har aldrig sprungit så länge i sträck i hela mitt liv så jag jublar inombords. Dock blev det kanske inte så långt för jag springer inte fort. Men det viktiga just nu är att jag orkar springa konstant så pass länge.
Nu efteråt känns allt fantastisk. Jag är euforisk. Alldeles upprymd av lyckokänslor och det känns som att jag skulle kunna be J fara och flyga utan att bry mig. Men jag vet att det antagligen bara är endorfinerna efter löprundan. Senast i förmiddags så grät jag så det är väl egentligen inte bättre.

How I met your mother
På kvällarna försöker jag fördriva tiden med roliga serier och ovan nämnda är min favorit. Jag inbillar mig att de ska få mig på bättre humör men så gick jag på en riktig nit för ett par kvällar sedan.
Avsnittet handlade om när Lily dumpar Marshall för att leva livet i Frankrike. Hon vill uppfylla sina ungdomsdrömmar om att bli konstnär och bo i Paris. 
Marshall är helt förstörd och hans vänner gör allt för att få honom att glömma henne. De släpar med honom på fotboll, strippklubbar och diverse andra aktiviteter men inget hjälper. Istället vältrar han sig i sin självömkan och plågar sig själv genom att dofta på Lilys gamla parfym och gör andra patetiska saker som man gärna gör när man blivit dumpad. Jag led verkligen med honom i min egen missär. Jag kände hans sorg eftersom jag känner precis likadant. Men när programmet var slut kunde jag inte låta bli att bli riktigt jävla skitförbannad och tycka ännu mer synd om mig själv, för jag vet ju hur det slutar.
Lily kommer tillbaka, de blir tillsammans igen, så småningom gifter de sig och skaffar barn.
Om ändå jag kunde veta hur mitt liv slutar.
Jag vet i varje fall att jag inte vill vältra mig i självömkan lika länge som Marshall gör i serien. Det tar honom exakt 67 dagar innan han kan skratta igen, innan han kan se ljuset i tunneln och innan hans vänner har lyckats. Och då kommer Lilly tillbaka.

J kommer inte tillbaka. Det är bara att inse.