Jag är tillbaka i stan. Nu måste jag börja leva igen...
Från och med nu måste jag försöka skapa ett nytt liv utan J.
Men vad fyller man tomheten med?
Det känns som ett gift, en drog som jag måste vänja mig av med.

I fredags träffades vi en stund. Vi satt mest bara och pratade om väder och vind. Jag försökte vara som vanligt. Försökte vara mitt normala, icke sörjande jag. Men det fungerade bara en liten stund.
All sorg och smärta fanns där hela tiden och jag gjorde mitt bästa för att förtränga dem. Jag ville inte prata om det som varit. Jag ville inte att han skulle berätta varför han inte längre tycker om mig. Varför jag inte är värd hans känslor trots att jag kämpat så.
Det känns som att det är försent. Det har nästan gått 4 veckor sedan han berättade. 4 veckor av fruktansvärd smärta och ångest. Jag kan inte tillåta att allt rivs upp igen. Jag tror faktiskt det är bättre att jag inte förstår. Samtidigt kan vi nog aldrig riktigt vara vänner om jag alltid kommer undra vad som gick fel. Men jag är osäker på om jag vill vara hans vän. Efter att ha sårat mig så mycket som han gjort känns vänskap som ett slag i ansiktet. Men jag har inte gett upp än och jag kommer att fortsätta höra av mig till honom men kanske dröjer det innan jag vill ses igen.

Jag är så oerhört rädd för att han ska träffa någon ny. Förr eller senare kommer det att ske men jag vill inte behöva hantera det nu. Jag kan inte be honom vänta. Den rätta kanske står där redan imorgon. Men jag kommer att be honom vara ärlig. Jag vill välja själv om jag ska vara vän med honom eller inte när han träffat en ny. Tyvärr vet jag nu att ärlighet inte är hans starka sida så jag är inte ens säker på om jag kan lita på att han verkligen berättar.

Jag vet varken ut eller in...
Jag vet bara att livet måste börja nu, annars kanske det blir försent...