Jag skickade in mitt arbete i sommarkursen för en liten stund sedan och plötsligt känns allt så tomt. Luften har totalt gått ur mig. Som jag kämpat...
Den här veckan har jag pluggat från morgon till sen kväll, till och med till midnatt vissa dagar. Nu är det över.
Gårdagen är även den förbi och jag överlevde utan en tår. Kanske mest för att jag var tvungen att ta mig samman så att jag kunde plugga. Men vad gör jag nu? Nu när jag har all tid i världen att bryta ihop, nu känns det försent. Jag vill inte gråta över spilld mjölk och nu när bröllopet har varit och chansen att vi ändå skulle hitta tillbaka till varandra och gå på det tillsammans är borta. Nu är det väl bara den där balen kvar som jag har att gräma mig över. Jag gick aldrig på min egen studentbal så det betydde så mycket att jag skulle få gå på hans avslutningsbal i november. Jag hade redan bestämt vilken klänning jag skulle ha och min kusin hade lovat att sy den åt mig. Men jag lär väl aldrig få gå på någon bal.

För bara en halvtimme sedan var jag hemma hos honom för att hämta lite grejer. Det slog mig just att vi inte längre har någon som helst anledning att ses. Vi behöver inte höras mer och jag ser väl ingen anledning till att vi skulle göra det heller. Men han vill att vi ska vara vänner och jag har sagt att han får höra av sig om han vill. Så det känns som att det är upp till honom nu. Jag som så gärna ville vara den som hade makten. Jag vill inte vänta och hoppas längre men kan inte låta bli. Känner mig så dum...

Imorgon börjar skolan igen men jag har bestämt mig för att inte gå dit. Jag väntar tills på tisdag så jag slipper höra om hur trevligt alla haft det i sommar. Jag känner mig inte redo än...