En dag Ett liv

Men det går aldrig bättre. Att prata i telefonen är förknippat med sådan ångest att det har blivit ett handikapp. Men ingen tar mig på allvar. Jag är ju vuxen, varför skulle inte jag våga ringa ett samtal?

Men det går inte och jag kan inte be om hjälp heller eftersom jag bara får höra hur löjlig jag är.

Nu har mitt handikapp satt käppar i hjulet för mig igen. Vecka 6 ska vi gå ut på praktik och jag har ingen praktikplats. Jag har en vecka på mig att ordna en men ju längre tiden går desto svårare blir det att ringa. Jag funderar till och med på att hoppa av utbildningen enbart för att slippa ringa. Det är helt sjukt och jag förstår inte varför det är så, men det har alltid varit såhär för mig.
När jag var yngre var det helt ok att be mamma ringa mina samtal men nu fungerar inte det längre.
Jag är liksom fast i mitt handikapp.
Om jag kunde ringa skulle jag säkert till och med haft ett jobb vid det här laget, men det är totalt omöjligt för mig att ringa till företag och fråga om jobb. Istället skickar jag brev och mail men får aldrig något svar.

Jag önskar att det var en sjukdom jag hade som gick att bota med ett enkelt piller. Men istället känns det som något jag själv hittat på, något som jag använder som ursäkt för att slippa ta ansvar. Men det är inte så, jag lider verkligen. Men ingen förstår...

Men jag klarade truckkortet i varje fall och om några timmar kommer min älskling hem och vi ska på fest. Kanske kan jag glömma praktiken för en stund och ha kul istället.

Trevlig helg!