Strange(rs)
Kategori: Allmänt
I måndags fick jag sms av en kille som trodde att han hade numret till någon annan. När jag förklarade att han måste ha fel nummer fortsatte han ändå att sms:a med mig en bra stund. Han ville veta vem jag var o så. Det kändes väldigt skumt.
Idag hände det åter igen att en okänd man började sms:a mig. Han hade läst min novell som jag vann en tävling med i oktober 2009 och undrade om jag skrivit något mer.
Jag blev livrädd först. Rädslan har hållit i sig nästan hela dagen. Minnena från den tiden kommer tillbaka. Alla problem den där jäkla novellen ställde till med. Jag hoppade nästan av skolan för att de ansåg det väldigt fel av mig att skriva något sådant och ifrågasatte mitt omdöme. Men det värsta var nog att jag inte längre var välkommen i Kumla-anstaltens besöksgrupp som jag trivdes så väldigt bra i. Någon hade tydligen smugglat in tidningen novellen publicerades i och internerna skickade runt den mellan avdelningarna vilket gjorde att de inte kunde garantera min säkerhet. Jag förstår det eftersom anstalten är full av sexualbrottslingar och andra galningar. Men det var synd, jag trivdes. Det skapade också en rädlsa inombords. Tänk om någon söker upp mig?! Både namn och bild fanns i tidningen och adress är ju inte så svårt att luska ut.
Men efter en tid glömde jag bort rädslan. Så idag när jag fick sms:et blev jag rädd igen. Tänk om det är någon från anstalten? Fast det är väl inte så troligt. Det är nog bara någon som läst och uppskattat mitt "mästerverk" och tagit reda på mitt nummer. Men ändå känns det konstigt. Varför gör man sig det besväret? Internet är ju fyllt av liknande noveller, det är väl bara att läsa något annat.
Jag blev livrädd först. Rädslan har hållit i sig nästan hela dagen. Minnena från den tiden kommer tillbaka. Alla problem den där jäkla novellen ställde till med. Jag hoppade nästan av skolan för att de ansåg det väldigt fel av mig att skriva något sådant och ifrågasatte mitt omdöme. Men det värsta var nog att jag inte längre var välkommen i Kumla-anstaltens besöksgrupp som jag trivdes så väldigt bra i. Någon hade tydligen smugglat in tidningen novellen publicerades i och internerna skickade runt den mellan avdelningarna vilket gjorde att de inte kunde garantera min säkerhet. Jag förstår det eftersom anstalten är full av sexualbrottslingar och andra galningar. Men det var synd, jag trivdes. Det skapade också en rädlsa inombords. Tänk om någon söker upp mig?! Både namn och bild fanns i tidningen och adress är ju inte så svårt att luska ut.
Men efter en tid glömde jag bort rädslan. Så idag när jag fick sms:et blev jag rädd igen. Tänk om det är någon från anstalten? Fast det är väl inte så troligt. Det är nog bara någon som läst och uppskattat mitt "mästerverk" och tagit reda på mitt nummer. Men ändå känns det konstigt. Varför gör man sig det besväret? Internet är ju fyllt av liknande noveller, det är väl bara att läsa något annat.
Jag tycker inte om det där med att mitt telefonnummer finns att hitta hur lätt som helst. Men att få skyddat nummer är nog både svårt och dyrt. Kanske borde jag skaffa ett oregistrerat kontantkort istället. Men för tillfället får det vara som det är.
Det är nog bara den vanliga paranojan som gör sig påmind. Men jag önskar så att J var kontaktbar. Han skulle kunna lugna mig, det är jag säker på. Men istället är han ute i snöyran och försöker överleva, utan mobil.
Saknaden börjar göra sig påmind...
