Jag har sovit på soffan sedan i torsdags. Det är för jobbigt att ligga ensam i sängen. Det är för tomt. Så istället ligger jag på soffan och låter TVn va på hela natten så att jag varje gång jag vaknar kan ockupera mig med den istället för att börja gråta. Men imorse kändes som ett hån när jag slog upp ögonen och såg att det var Armywives på TV. Allt påminde om det liv jag aldrig kommer få. Det liv med J som helt plötsligt tagit slut. Jag grät oavbrutet i flera timmar. Sedan kom J för att vi behövde prata. Vi pratade igår, fast egentligen grät vi mest. Men han sa att han bestämt sig, att det är bäst såhär. Jag höll inte med. Jag ville lägga mina armar om hans hals och aldrig släppa. Men jag bara stod där och grät. När han gått var jag så förtvivlad som jag aldrig någonsin varit. Jag kunde inte fatta att det var slut eller ens varför. Så jag skickade ett sms och skrev att jag inte kunde förstå varför han inte kunde ge oss en sista chans. Vi bestämde att vi skulle träffas idag och prata. Jag ville så gärna få honom att förklara så att jag förstod varför det var bäst såhär.
I över tre timmar satt vi bara och grät och höll om varandra och pratade. Jag har nog aldrig känt mig så nära honom förut men samtidigt visste jag att det var slut. Egentligen var allt ett missförstånd. Egentligen gjorde vi slut för att jag flippade ur när han sa att han ska flytta 1 september. Men han sa fel. Så jag gjorde slut, jag bad honom att gå och aldrig komma tillbaka på grund av en felsägning. Och någonstans på vägen kände han att han inte orkade mer. Att det fick vara nog nu. Så trots att vi pratat massor idag och jag näst intill bett på mina bara knän att han ska ångra sig verkar han ha bestämt sig. Jag gav honom tid. Jag gav honom all tid han behöver för att fundera. Så nu får jag bara gå och vänta. Jag vågar inte hoppas. Jag är rädd att det kommer att kännas som om han gör slut igen om jag börjar hoppas och han inte ändrat sig. Men jag vill så gärna hoppas. Jag vill så gärna att vi ska ge förhållandet en chans till. Jag behöver det.
Men bara han vet hur det kommer att bli. Jag känner mig så maktlös...