Jag började redan i onsdagskväll att skriva ett mail till J. Det har tagit mig tre dagar och blev fyra sidor långt. Jag har förklarat allt vad jag känner och hur jag känt hela tiden. Det blev mycket ilska och hårda ord. En del partier fick jag helt radera ut eftersom de var för hårda och arga. Men jag vill vara ärlig och jag vill att han ska veta vad jag gått igenom för hans skull.
Jag har ingen aning om när eller ens om han kommer att läsa det. Idag har han åkt tillbaka till sitt andra hem och han ska spendera helgen i Göteborg tillsammans med vänner. Så om han ens läser det lär det inte bli förrän efter helgen, om ens då. Jag kanske aldrig får veta ifall han inte svarar. För honom kanske det är enklare att bara glömma och gå vidare. Men jag känner att det fortfarande finns så mycket obesvarat.

Igårkväll satt jag och chattade med en mentor på Invidzonen. Jag berättade precis hur jag känner och allt som hänt. Hennes uppfattning var att vi definitivt behöver träffas och prata mer. Att det finns för många frågor som är obesvarade. Jag håller med men samtidigt vill jag helst bara glömma allt. Jag vet att det kommer bli väldigt svårt och göra väldigt ont att ses igen. Men om han ens vill det efter att ha läst mitt brev så lär det nog dröja tills vi kan prata. Jag kanske åker bort nästa helg om det går att få till och sedan vet jag inte när han är hemma nästa gång. Han har så mycket framför sig nu.

Jag pendlar hela tiden mellan hat och total uppgivenhet och sorg. Om det ändå kunde sluta svänga så. Om jag ändå kunde få tyst på alla tankar i huvudet så att jag kunde slappna av, men det går inte. Jag är i varje fall glad att det finns sömntabletter så att jag kan sova bort delar av dygnet.

Jag är, oavsett vad som händer, fast besluten att ta mig igenom detta. Jag vägrar låta det förstöra allt jag byggt upp och allt jag kämpat för.
Jag ska och jag kan, men just nu vill jag inte....