Enligt statistiken är det många som läser min blogg. Varför?
Är det roligt att läsa om min totala missär?
Är det roligt att läsa om hur synd jag tycker om mig själv?
Eller läser ni för att det är intressant att följa någons olycka?
Jag har faktiskt ingen aning eftersom ingen kommenterar. Jag vet bara att jag tänker fortsätta skriva och jag tänker fortsätta tycka synd om mig själv. Så om ni njuter av det, Varsågod!

Idag har varit en riktig skitdag. Gårdagen var bra, jag grät bara en gång och trodde faktiskt att jag kanske började må bättre. Men idag har jag brytit ihop vid flera tillfällen. Jag har gråtit som ett litet barn i min mammas famn. Inget går upp mot mammas famn när man är ledsen! 

J svarade på mitt mail redan idag. Det hade jag inte väntat mig. Jag blev chockad, ledsen och även upprörd. Hans svar var precis lika känslokallt som han har varit så länge. Det kändes mer som att han skrev till en myndighetsperson än till mig som han faktiskt en gång älskade. Jag vill gärna tro att jag förtjänar mer än så.
Men han höll i varje fall med om att vi behöver träffas och prata. Dock vill han vänta några veckor tills vi båda lugnat ner oss. Han blev tydligen väldigt upprörd över det jag skrev. Men jag vet inte om jag kan vänta, jag vet inte om jag är beredd att försöka gå vidare och sedan behöva riva upp allt igen. Men vad ska man göra?

Jag har i varje fall lyckats träna lite idag. 1 timmes promenad, 60 crunches på boll, 45 rygglyft på boll, 20 vanliga armhävningar och 20 armhävningar för triceps. Känns skönt att veta att jag kommer ta mig ur detta utan att gå upp i vikt och bli förslappad, istället kommer jag bli smalare än jag någonsin varit eftersom jag inte har någon matlust. Vägde mig förut och vågen stannade på 71 kilo. När vägde jag det senast? Högstadiet kanske. Men jag vägde mig med kläder på och dessutom var det eftermiddag så det finns en chans att jag väger ännu mindre. Jag bara längtar tills vågen visar under 70.

Just nu längtar jag till den dag då jag inte gråter längre. Den dag då jag kan se framåt och faktiskt se någon ljusning. Men när den dagen kommer vet bara gudarna. Det känns som att det dröjer...