Jo jag vill be om ursäkt redan nu för de framtida inlägg jag kommer att skriva. De kommer inte att vara varken glada eller roliga. De kommer antagligen att vara fruktansvärt patetiska, arga, ledsna och troligtvis inte ens värda att läsa.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med denna blogg. Tanken med den var ju att den skulle vara en hjälp för mig att få kontakt med andra "soldatfruar". Jag kände att jag behövde prata med andra i liknande situationer. Men nu är jag ingen "soldatfru" längre och kommer väl aldrig att bli det heller. Försvarsmakten har förstört så oerhört mycket, inte bara för mig utan för väldigt många andra i liknande situationer. När jag tänker tillbaka på hur J var innan han började sin utbildning och hur han är nu känns han närmast hjärntvättad. Men det är väl så FM vill ha det. De vill ha soldater som lyder deras minsta vink och inte har några starka band till något annat. Så varsågod! Ni har lyckats!

Idag har jag och J känt varann i exakt 1 år och 9 månader. Hur mycket av den tiden har jag egentligen varit lycklig? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det har varit 1 år occh 9 månader av mycket sorg och saknad. Jag fattar inte varför jag ställt upp och stått ut så länge som jag gjort. Känner mig som en idiot. Så mycket som jag offrat och så lite som jag fått igen. 1 år och 9 månader av ensamhet, av känslan av att aldrig vara nummer 1. Nu är det slut. Nu finns bara jag...

Jag är hos mina föräldrar ute på landet. Vill inte vara ensam, men samtidigt vill jag det. Jag vill helst lägga mig ner och sluta existera. Upphöra att finnas. Så mycket enklare det vore. Men jag måste fortsätta. FM kanske har tagit J:s liv men de ska inte få ta mitt. Nu menar jag ju inte att J är död och att FM dödade honom. Men för mig skulle det nog lika gärna kunnat vara så. 

Ändå vill jag fortfarande göra Grundläggande Militär Utbildning. Vad är det för fel på mig?