Jag älskar en man som inte älskar mig. En man som bara vill ha mig som en vän. Vart finns logiken i det?

Varför är det så att man kan vara olyckligt kär? Jag önskar att det bara var så att det fanns de som var rätt och de blev man kär i och de kände likadant.

Hur kan det vara så att för mig är J hela min värld. Han skulle bli min framtid, vi skulle dela hela livet tillsammans. Han sa till och med själv för en månad sedan när jag gjorde slut att han trodde att det skulle vara vi för alltid. Varför försvann hans känslor? Och framför allt vart tog de vägen?

Det som jag har svårast att förstå är nog just det att känslor bara kan försvinna. Poff! Borta!
Han sa ju faktiskt att han tyckte om mig och att han ville försöka igen. Nu påstår han att han bara tycker om mig som en vän. Vad hände? Jag börjar känna mig ganska övertygad om att han inte riktigt talade sanning. Att han visste redan då att han inte kände samma sak som jag men han var väl kanske förblindad av sorgen över att förlora mig för alltid eftersom jag vägrar att vara hans vän. Det var ju precis så vi blev tillsammans. Jag sa ifrån och ville inte att vi skulle vara bara vänner längre, att jag tyckte om honom för mycket för att det skulle fungera. Så när han funderat ett par dagar kom han fram till att han ville att vi skulle försöka på riktigt. Men var det bara så att han inte ville förlora mig som vän så han fick panik och framkallade känslor som egentligen inte fanns? Det är en tanke som jag levt med under hela vårat förhållande. 

En annan fråga jag går och grubblar på är hur lång tid det tar att komma över någon?
Jag skulle önska att det fanns ett enkelt svar, eller en enkel lösning. Ett piller man kunde svälja som raderade ut alla känslor. Jag vill att jag ska vakna imorgon och glömma att J någonsin existerat. Men jag förstår att det kommer att ta tid. Mitt senaste förhållande tog 2 år att komma över och då var det ändå jag som gjorde slut.
Visst var det jag som sa denna gång att det inte är någon idé längre så rent krasst gjorde jag väl slut den här gången också. Men jag ångrade mig i samma stund jag sa det, fast då var det försent. Då hade han bestämt sig för att det var rätt. Sedan ångrade han sig också och vi försökte börja om. Men nu känns det som att det är jag som är dumpad.
Min gissning är att det kommer inte börja kännas bättre förrän skolan börjat om en månad. Då kanske jag slutar gråta dagligen. Men annars tror jag det kommer ta minst lika lång tid som vi känt varann och risken finns nog att om vi fortsätter hålla kontakten kan jag aldrig gå vidare. Det är i varje fall så det känns.