I onsdags åkte jag, J och hela min familj till Kolmården. Eller inte hela för syrran följde tyvärr inte med, men mamma, pappa och brorsan med familj var med. Det skulle bli en fantastisk dag. Den skulle bli allt det där jag längtat efter, drömt om och hoppats på. Fast det blev den inte...

Vi hade jättetrevligt, verkligen. Vi såg massa djur och åkte linbanan i safariparken. Det hade kunnat vara hur romantiskt som helst. Jag och J ensamma i en vagn svävandes över alla vilda djuren. Men det fanns ingen romantik. Det fanns bara jag och J som vänner. Två kompisar som upplevde något fantastiskt tillsammans.

På kvällen åkte vi två vidare till Linköping medan de andra åkte hem. Efter att ha checkat in på hotellet gick vi ut för att äta. Det hade också kunnat vara hur romantiskt som helst, men det var det inte.
Dagen efter åkte vi till Flygvapenmuseet och gick runt där hela dagen, vi åt lunch och fikade. Sedan var vi en stund på hotellet. Jag gjorde mig fin, hade långklänning på mig. Vi gick ut för att äta. En kinarestaurang. Sedan gick vi tillbaka till hotellet och J somnade medan jag tittade på TV.

Den där resan som skulle vara början på något nytt, något bra. Den där resan som jag hade hoppats så mycket på, den blev inte som jag ville. Men jag hade trevligt, det hade jag verkligen. Fast jag kan inte släppa känslan av att jag förstört allt. Om vi inte bråkat, om jag inte gjort slut, hade det varit en fantastisk resa. Nu var den bara väldigt trevlig. En trevlig resa tillsammans med en vän.

Hjärtat är fyllt av ångest. Det gör ont att behöva umgås med J utan att få vara nära på riktigt. Jag saknar honom varenda sekund vi är tillsammans. Jag saknar hans kramar, kyssar, hans doft och hans nakna hud emot min. Det gör så ont att veta vad som kunde ha varit och vad som faktiskt blev.

Men jag hade trevligt, verkligen...