Jag tar mitt pick och pack och åker bort ett tag. Ut på landet där ingenting påminner om J. Men ändå känns det som allt jag gör, varje andetag jag tar påminner om honom.
Jag visste inte att det kunde göra så här ont. Hur ont gör det då när den man älskar dör? Eller när ens barn dör?
Kan det göra ondare än såhär? Kan man i så fall överleva det?

Mitt liv känns så tomt just nu. Ingen pojkvän, kanske ingen skola eftersom CSN strular, inget att se fram emot. Allt är bara tomt.

Det enda som glädjer mig är att den här sommaren snart är över. Den går nog till historien som den värsta någonsin...

Snart är det mörk, trist och regnig höst. Det passar min sinnesstämning bättre!