Det var för bra för att vara sant.
Hur vi träffades, alla hinder vi har tagit oss över, alla ensamma timmar, allt var förgäves. För han känner inte samma sak. Han tycker inte längre om mig mer än som en vän.
Den slutliga kniven i ryggen kom igår och han var inte sen med att vrida om den. Under hela tiden som jag trott att vi hållt på att hitta tillbaka till varandra har han försökt hitta tillbaka till sina känslor, men förgäves. De finns inte där. Jag finns inte i hans hjärta längre, om jag nånsin funnits där. Just nu känns det som att allt han tänker på är sitt jävla jobb i försvarsmaktshelvetet och sin nya framtid, sin nya lägenhet och allt annat som kommer vara nytt om några månader. Jag fick väl helt enkelt inte plats i hans värld.
Jag hoppas faktiskt att han en dag inser vad han förlorat på grund av försvaret. Han har gett upp mig, flyttar från sina vänner och sin familj och kommer med största sannolikhet att sluta i bandet han spelat med i flera år. Kanske vaknar han en dag upp i sjuksängen med amputerade ben och inser att det inte var värt det. Men då är det försent...

Jag hatar mig själv nåt så gruvligt just nu. Jag hatar mig själv för att jag tillät mig att lita på en annan människa. Jag hatar mig själv för att jag var så naiv och blåögd och trodde att det faktiskt fanns någon som kunde älska mig.
Jag hatar mig själv för att jag låtit honom förstöra hela min sommar, han har förstört sommarkursen och nu kommer jag antagligen inte klara den så att jag blir skyldig CSN en jäkla massa pengar.
Jag hatar mig själv för att jag inte har någon framtid, för att jag aldrig vågat satsa på det jag verkligen vill.
Jag hatar J för att han fick mig att tro att jag faktiskt var någon av betydelse och att jag kunde något.

Så full av hat...