Det är ganska exakt två dygn sedan J lämnade min lägenhet. I två dygn har jag knapt kunnat andas. Det känns som att jag är på väg att drunkna. Att bara gå och vänta på att han hör av sig gör mig tokig. Jag skulle inte hoppas, ville inte men det gick inte att låta bli. Inom mig har något slags hopp väckts. Det gör det bara så mycket svårare eftersom jag vet att jag kommer bli totalt förkrossad och slagen i spillror när han hör av sig och väl säger att han tänkt och känner att det inte är någon idé att ge förhållandet en sista chans.
Jag är rädd för att jag kommer att börja hata honom då. Att jag kommer att hata honom för att han fick mig att hoppas, för att han inte tycker att jag är värd en chans till och för att han bara kastar bort allt vi är och har varit. 
Jag vet inte vad som är värst. Att vara så ledsen och förtvivlad som jag varit den senaste veckan eller att hata den man älskar.

Jag har ingen matlust. Jag mår illa så fort jag tänker på att jag måste äta. Det har resulterat i att jag tappat nästan två kilo sedan i torsdags. Vågen visar 71,6kg och jag borde vara glad, men det var inte på det här sättet jag ville gå ner i vikt. Jag skulle hellre ta tillbaka alla 24 kilon jag gått ner om jag slapp genomleva detta helvete.

Varför gör det så ont?