Jag hade en trevlig helg iväg från all stress. Det kändes skönt att bara vara utan några krav. Vi var mest inne och mös, men en långpromenad blev det i höstsolen. Det var sådär perfekt och jag önskade att helgen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den...

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Ännu ett distansförhållande? Jag tror inte att jag orkar...
Ska jag se det bara som några mysiga stunder med en fin person som jag aldrig mer kommer träffa? Tanken gör ont...

Men sanningen är den att varken han eller jag har ekonomin att resa fram och tillbaka. De närmaste veckorna finns det överhuvudtaget ingen möjlighet för oss att ses. 

Jag orkar inte att gå runt och sakna och känna mig ensam. Det är precis vad jag gjort de senaste åren. 3 år som singel och efter det 1,5 år med en man som prioriterade allt annat än mig. 

J har flyttat nu föresten. Det känns lite tomt. Helt plötsligt känns det som att vi aldrig existerade. Fast det gjorde vi kanske inte heller, inte på riktigt.

Mitt hjärta slår för någon annan nu. Men för min egen skull kanske jag ska låta bli att lyssna på hjärtat för en stund och bara prioritera mig själv.

Varför är allt så svårt?