Det finns inte mycket jag hatar mer än fredagsångest. Den kryper sig på redan i mitten av veckan. Börjar göra sig påmind ungefär runt onsdagen. Då kommer paniken över att jag kommer få sitta ensam hela helgen. Jag börjar höra mig för med mina vänner men alla har förhållanden, alla är lyckligt upptagna. Alla utom jag.

När måndagen kommer och frågan ställs: Vad gjorde du i helgen? blir alltid svaret ingenting, tog det lugnt, pluggade lite, städade... Reaktionen blir alltid densamma: Åh va skönt! Jag älskar såna helger när man bara kan ta det lugnt och göra lite vad man känner för. Jag HATAR de helgerna!! Jag skulle göra vad som helst för att få vara upptagen en hel helg. Jag vill festa, träna, fika, umgås, mysa, shoppa, ta en lunch på stan eller bara en långpromenad. Men inte ensam... Alltid ensam...

Min föreläsning om mobbning gick bra förra veckan. Det var inte alls så jobbigt som jag hade väntat mig. Men efteråt var det som om världen rasade samman för mig. All stress och press inför föreläsningen försvann och allt kändes tomt. Så tomt... Jag hade nog hoppats att det skulle ha en terapeutisk inverkan att prata om det men tyvärr blev det nog snarare tvärt om. Just nu kan jag inte tänka på mycket annat än min barndom och hur den hela tiden förföljer mig...

Jag vill att någon eller någonting ska göra mig glad. Men jag är inte ens glad över att åka utomlands. Jag har alltid velat resa, drömt om att resa till annorlunda platser. Israel och Palestina är väl det om något, men just nu är jag inte glad. Bara stressad...

Tror det är dags för ett Mamatalk. Den enda personen som kan få mig glad när jag är riktigt nere är min bästa vän, min idol, min mamma...