Mycket händer just nu. Så mycket att jag inte riktigt orkat eller hunnit skriva om det.
Efter fjällresan har jag omvärderat mitt liv. Jag har insett vad som är viktigt och vad som betyder något.
Jag har förlorat min strävan efter att lyckas inom Försvaret. Jag har insett att det helt enkelt inte är värt allt slit. Kanske kommer min brinnande längtan tillbaka någon gång men just nu är den bortblåst. 
Det finns så mycket annat som är viktigt här i livet. 
Jag orkar inte längre träna till varje pris. Jag orkar inte räkna varje kalori jag stoppar i mig. Istället lever jag livet som det kommer. Jag tränar när andan faller på och äter det jag har lust med. Det får vara så en period.
Kan det bero på att jag gått och trillat dit?
Jag har fallit!?
Jag har träffat någon... Någon som får mitt hjärta att slå lite extra. Någon som får mig att le tills mina kinder inte orkar längre. Är det inte så det ska vara?
I 1,5 år har mina mungipor pekat neråt. Jag var sällan lycklig egentligen. Men jag trodde hela tiden att det skulle vända. Därför stannade jag.
Nu har jag träffat någon som fått mig att inse att jag faktiskt är en bra människa, en fin människa och mitt självförtroende börjar repa sig. Jag får höra minst 20 gånger om dagen att jag är söt och vacker. Under 1,5 år fick jag aldrig någonsin höra det. Vilken skillnad. Det är ju såhär det ska vara!
Men självklart finns det ingen kärlek utan hinder. Vi bor inte i samma stad. Vi kan inte ses när vi vill. Jag vet inte ens om vi kommer kunna ses överhuvudtaget på väldigt lång tid framöver på grund av ekonomin. Men nästa helg ska vi i varje fall träffas och då ska jag njuta varje sekund.

1 november åker jag till Israel. Jag är nervös. Mest för att flyga tror jag. Men också för att det är ett väldigt oroligt land där vad som helst kan hända.

På onsdag ska jag göra något som jag drömt om i många år. Men också något som jag fruktar. Jag ska hålla en föreläsning om mobbning. Från början skulle det vara inför hela skolan men min praktik kom ivägen så det blir inför klassen. I 2 timmar ska jag berätta om mitt liv, min historia och hur jag ser på hanteringen av mobbning idag. Det känns svårt. Jag har aldrig verkligen pratat om det med någon. Jag har aldrig öppnat mig på det sättet. Nu ska jag göra det inför hela klassen. Men det är en dröm jag länge burit på. Att kunna använda mina erfarenheter för att hjälpa andra. Jag har länge velat bli föreläsare och resa runt på skolor och prata om mobbning. Försöka nå fram...
Håll tummarna för mig! Jag behöver all styrka jag kan få...