Jag ligger nästan i fas med skolan. Dyslexiutredningen är klar och jag ska få hjälpmedel så att jag klarar av livet lite lättare. Jag har två jobb som jag älskar och på onsdag ska jag på intervju för ett sommarjobb som verkar helt fantastiskt, ledare på äventyrskollo. Jag hinner inte träna så mycket men det gör inget. Mitt liv är fyllt av annat. Ändå känns det tomt.
Jag känner sådan enorm saknad. Inte bara efter J utan efter en vän som jag förlorade i samband med att J gjorde slut. Han hade hela tiden varnat mig för att J inte var bra för mig men jag lyssnade inte. Så när J gjorde slut slank massa hårda ord ur min mun och vi har inte pratat med varann sedan i somras.
Jag skrev nyligen ett mail till honom men han svarar inte. Jag tror att vår 14 år långa vänskap är över för alltid. Det gör ont. En gång i tiden trodde jag att vi var ämnade för varandra men det blev aldrig av. Jag ville inte förstöra vänskapen. Nu ångrar jag det...

Jag är otroligt lycklig just nu. Men hjärtat är tomt. Fast det spelar ingen roll. Med skola på heltid och två jobb finns inga möjligheter att träffa någon och det kanske är bra. Mitt hjärta värker fortfarande efter J och efter min vän.

Jag kan inte låta bli att undra hur länge jag får vara lycklig denna gång. Mina erfarenheter säger mig att det snart kommer att hända något riktigt hemskt. Precis som det alltid gör när jag är lycklig. Jag undrar bara vad?
Eller är det så att det faktiskt är min tur nu? Att mitt liv äntligen börjar, här och nu?
Jag håller tummarna och andas lugnt.
Hoppas...