Gjorde en liten godisskål som gå bort-present på Valborg. Riktigt nöjd blev både jag och de som fick den. Tyvärr är bilden dålig men den är gjord av Hama-pärlor. Har även gjort en i pastell som jag ska försöka ta bättre bilder på.
Jag har mina återfall ibland. Tillfällen då jag bara vill skrika och gråta av saknad. Men de blir färre och färre. En vän sa till mig att det tar ungefär ett år att komma över någon, ett år för hjärnan att ställa om sig. Om två månader har det gått ett år. Kan inte riktigt fatta att tiden verkligen rusat iväg.
Jag är inte samma person längre. Jag har förändrats så mycket och så fort att jag knappt känner igen mig själv. Men saknaden finns kvar. Tror egentligen inte att det är dig jag saknar utan mer drömmen om dig. Jag saknar den jag trodde att du var. Men jag är nog glad att jag fick se ditt riktiga jag innan det tog slut. Jag är rädd att om drömmen om dig var sann hade jag aldrig kommit över dig.
Nu står jag stark på båda benen. Snart är jag klar med min utbildning, jag har tre jobb och livet känns fantastiskt. Men saknaden kan jag inte komma över. Tomheten och sveket bränner på min hud. Men jag känner mig stark. Det hade varit så enkelt att hämnas, att såra dig och utnyttja dig så som du gjorde mot mig. Men jag är stark. Jag förlåter dig eftersom du inte vet bättre. Jag förlåter dig eftersom jag vet bättre.
Nu ska jag bara glömma det sista av dig och gå vidare.
Jahopp. Nu känner jag mig handikappad på riktigt. Efter att ha spenderat en heldag på hjälpmedelscentralen har jag fått utbildning i talsyntes och andra hjälpmedel. Jag har även fått en scanner så att jag kan scanna in texter i datorn så att talsyntesen kan läsa upp det för mig så att jag själv slipper. Det känns så konstigt... Ett helt liv har jag klarat mig utan hjälpmedel. Visst har det varit tufft, ibland fruktansvärt, men jag har klarat mig. Helt plötsligt är jag handikappad och behöver hjälpmedel. Det var inte riktigt vad jag hoppats på när jag ansökte om en logopedisk utredning. Jag vet att det är för att hjälpa mig, men ibland känns det ändå som ett hån. Mest för att det dröjde tills jag var 27 år innan jag fick hjälp. Problemen har ju alltid funnits där och jag har vetat om dem sen jag gick i mellanstadiet och förstod att jag inte var som alla andra. Nu ska jag helt plötsligt lära mig att lyssna på mekaniska röster som läser åt mig. Jag ska använda ordprogram som näst intill skriver åt mig och jag ska få det lättare i skolan. Men det känns nästan som att det är för sent. Jag tror att om problemen uppmärksammas i tidig ålder har man lättare att anpassa sig till hjälpmedlena men nu är det så grymt svårt. Jag tragglar mig nästan hellre igenom en text själv än lyssnar på Fröken Ur som läser för mig. Jo, för det är faktiskt Fröken Ur!! Har visserligen andra röster att välja mellan men den rösten känns mest behaglig. Dock är det något jag verkligen är glad över och som jag nästan kan bli gråtfärdig när jag tänker på. Det är att jag fått tillgång till tal- och punktskriftsbiblioteket. Närmare 90 000 böcker inlästa, de flesta av riktiga personer istället för dataröster. Det är himmelriket för mig! Fy vad jag älskar att läsa böcker, men det har samtidigt varit en sådan otrolig ångest då det tagit enorma krafter. Nu kan jag istället slappna av och läsa med öronen. Det är inte fusk, inte att läsa "på låtsas", utan det är så jag läser. Jag läser med mina öron! Jag har också fått ett dataprogram som hjälper mig att skriva. Det är lite som T9 på telefonen. Jag kan skriva en eller ett par bokstäver och sedan får jag upp 9 förslag på ord som kan passa, om något stämmer trycker jag bara på den siffran där ordet står och så skrivs det ordet. Programmet lägger även på minnet vilka ord jag ofta använder så att det blir lättare och lättare ju mer jag använder programmet. Tanken är att jag till slut knappt skall behöva använda bokstäver och det ska gå väldigt mycket fortare att skriva, men just nu är det ganska segt. Just nu känns allt ganska segt. Jag har ingen lust att acceptera mina hjälpmedel för då känns det som att jag accepterar att jag är handikappad. Jag vill inte...
Många är de som säger att de förstår att det måste vara jobbigt med dyslexi. Många tror att de har koll och riktigt kan sätta sig in i hur det är att inte kunna läsa eller skriva. Men Bull Shit säger jag!!! Den enda som någonsin kan förstå hur jag har det är en annan dyslektiker. Att ha denna diagnos är så mycket mer än att inte kunna läsa eller skriva. Det påverkar hela min vardag. Men för att hjälpa er att förstå tänkte jag berätta om hur min morgon var idag, en typisk dysleximorgon. Jag gick upp extra tidigt eftersom jag skulle iväg och lämna min dator på hjälpmedelscentralen så att jag kan få lite fina program som ska hjälpa mig när min hjärna inte räcker till. Jag hade väldigt noga kollat busstidtabellen eftersom det skulle innebära 4 olika bussar innan jag var framme vid skolan. Först en buss upp på stan, sen byta till en buss ut till Ladugårdsängen, lämna in datorn, sen tillbaka in till stan för att byta buss till skolan. Den första bussen skulle gå 07.25 hemifrån mig. 07.25 kanske verkar vara en enkel tid att komma ihåg, men för mig är just detta en extremt svår tid att få till. I min hjärna finns ingen digital klocka utan en vanlig rund väggklocka, så för att jag ska förstå vad klockan ska vara när bussen går måste jag tänka om från digital klocka till analog. Men här blir det fel! I mitt huvud blir 07.25 istället fem över halv åtta när jag tänker om det till en vanlig klocka. Inte så praktiskt! Resultatet kan ni ju räkna ut själva. Jag missade bussen!! Jag fick snällt vänta på en annan buss. Men när jag väl satt där i sätet och funderade över vad som hänt var gråten så nära att jag nästan fick panik. Hur korkad kan man bli?? Jag är en vuxen människa, en intelligent människa(iq på 112) men jag kan inte ens klockan!? Det är så oerhört förnedrande och jag skäms oerhört mycket varje gång detta händer. Men jag kan inte rå för det. Jag lyckades i varje fall lugna ner mig själv och försökte tänka på annat. Det blev en kaosartad morgon på grund av ett så litet misstag. Bussen jag tog var ju inte rätt buss vilket resulterade i att jag fick gå en bit, sedan klev jag på fel buss ut till Ladugårdsängen och fick även där gå en bit i regnet. När datorn väl var inlämnad hade min första lektion redan börjat så efter många om och men kom jag 40 minuter försent till skolan. Det är tur att jag gillar att cykla så att jag slipper dessa busstidtabeller i annat än nödfall. För cykla kan jag!! Men gärna inte med en dator, i regnet!
Förstår du bättre nu att det inte bara handlar om att inte kunna läsa eller skriva?
Det är knepigt detta med vänner. Jag tycker att jag har mycket vänner. Visst har jag inga nära vänner men många ytliga och jag trivs ganska bra med det. Problemet är väl bara att det inte finns någon som bryr sig speciellt mycket när jag är ensam eller ledsen. De flesta vet väl inte ens om det. Just nu känner jag mig ensam och ledsen. Det är påsk. Ännu en högtid jag riskerar att spendera på egen hand. Jag finns liksom inte med i människors tankegångar och planeringar. Jag är trött på att bjuda in mig själv jämt så jag föredrar nog faktiskt ensamheten. Men det gör ont, speciellt när inte ens min egen familj vill umgås med mig. Idag är det skärtorsdag, reningens dag. Kanske är det dags för mig att rena mig från människor som bara gör mig ledsen?! Men det är svårt, det gör ont. Samtidigt tänker jag på det offer som påsken faktiskt innebär. Ibland kanske man måste offra en del av sig själv för att bli hel. Kanske måste jag lida för att lyckas. Till de som eventuellt ändå skulle bry sig: Jag mår bra! Mitt liv är underbart. Detta är bara en tillfällig svacka!
Idag fick jag min första GlossyBox och jag blev verkligen glad. Bara den vackra kartongen gjorde det värt pengarna. Det känns lite som att en okänd människa har skickat en present bara för att muntra upp mig. Sen att kostnaden dras från mitt eget bankkonto är strunt samma.
I min GlossyBox fanns detta:
Jag blev direkt galet kär i nagellacket från L'oréal och kände redan där att jag struntar i vad resten är för den färgen var så underbar att inget annat spelade någon roll. Men så fick jag se läppbalsamet från Gorilla & Friends med kokos-doft och jag var färdig på att smälla av. Kokos är utan tvekan det bästa jag vet och jag använder enorma mängder läppbalsam jämt så det var verkligen lycka!! Jag fick också en handkräm från L'Occitane som jag provade med en gång och det är i särklass den bästa handkräm jag haft. Tvärr är det endast ett prov så jag kommer att få använda den sparsamt. Jag fick även en nagelbandskräm från Burt's bees så det känns lite som att min låda hade temat "händer". Tyvärr har jag redan allt för många nagelbandskrämer så det kändes överflödigt men jag ska definitivt testa den och är säker på att den är superbra, den luktar väldigt gott ivf. Sist men inte minst fick jag en duschtvål från Mádara. Den luktar väldigt gott och förpackningen är liten och behändig, perfekt för resan. Dock tycker jag att det är svårt att avgöra om en duschtvål är bra när den endast räcker till 2-3 duschar. Inte att förglömma fick jag med en liten påse med ekorrens ekologiska smågodis, men den satte jag i mig fortare än kvickt så den finns inte förevigad.
Jag kan starkt rekomendera GlossyBox! Vill man ha lite vardagslyx och få känslan av att fylla år varje månad så är det helt perfekt!
Jag ligger nästan i fas med skolan. Dyslexiutredningen är klar och jag ska få hjälpmedel så att jag klarar av livet lite lättare. Jag har två jobb som jag älskar och på onsdag ska jag på intervju för ett sommarjobb som verkar helt fantastiskt, ledare på äventyrskollo. Jag hinner inte träna så mycket men det gör inget. Mitt liv är fyllt av annat. Ändå känns det tomt. Jag känner sådan enorm saknad. Inte bara efter J utan efter en vän som jag förlorade i samband med att J gjorde slut. Han hade hela tiden varnat mig för att J inte var bra för mig men jag lyssnade inte. Så när J gjorde slut slank massa hårda ord ur min mun och vi har inte pratat med varann sedan i somras. Jag skrev nyligen ett mail till honom men han svarar inte. Jag tror att vår 14 år långa vänskap är över för alltid. Det gör ont. En gång i tiden trodde jag att vi var ämnade för varandra men det blev aldrig av. Jag ville inte förstöra vänskapen. Nu ångrar jag det...
Jag är otroligt lycklig just nu. Men hjärtat är tomt. Fast det spelar ingen roll. Med skola på heltid och två jobb finns inga möjligheter att träffa någon och det kanske är bra. Mitt hjärta värker fortfarande efter J och efter min vän.
Jag kan inte låta bli att undra hur länge jag får vara lycklig denna gång. Mina erfarenheter säger mig att det snart kommer att hända något riktigt hemskt. Precis som det alltid gör när jag är lycklig. Jag undrar bara vad? Eller är det så att det faktiskt är min tur nu? Att mitt liv äntligen börjar, här och nu? Jag håller tummarna och andas lugnt. Hoppas...
Frusen stod jag och väntade på bussen. En lång dag med både jobb och skola var över. Hemma väntade min varma säng och jag längtade efter att få lägga ner min värkande rygg mot den mjuka madrassen. Plötsligt såg jag bussen komma i fjärran. Folk började hopa sig vid påstigningsplatsen. Det blev trångt och stressande. Plötsligt stannade tiden, plötsligt såg jag dig. Jag stod alldeles bakom och såg din nacke, ditt bakhuvud, din rygg. Det var du! Det måste vara du! Fast innerst inne visste jag att det var omöjligt. Mitt hjärta brast i samma stund du vände huvudet åt sidan och jag såg en annan människa. Men likheten var så slående att jag inte ville erkänna för mig själv att jag stod och stirrade på en annan man. Allt var så likt. Mannen klev på bussen och jag placerade mig snett bakom fortfarande inte helt övertygad. Han ringde ett samtal och jag hörde på rösten att den inte var din. Han lät snällare. Men ändå, ni var så lika. Han hade svarta mysbyxor på sig och en svart luvtröja med en svart jacka utanpå. På ryggen hängde en svart ryggsäck. Det var så likt dig. Jag hoppades innerligt att mannen inte skulle gå av vid min hållplats, men när bussen närmade sig och jag sträckte ut armen för att trycka på stop-knappen hann han före. Fan... Är det du? Jag gick mot dörren samtidigt som han reste sig upp. I ögonvrån såg jag att han tittade på mig men utan att reagera. Du hade väl åtminstone reagerat. Visst hade du gett dig till känna? Jag stirrade ner mot mina fötter tills bussen stannat helt och dörrarna for upp. Jag tänkte gå fort för att få honom bakom mig och slippa se honom igen men min rygg värkte för mycket och efter bara några steg hade han hunnit om mig. Till och med den egensinniga gångstilen var din. Hur kunde det vara möjligt? Jag ville bara hem och kämpade så mycket jag kunde för att gå fort. Han gick bara några meter före och gick av någon underlig anledning åt samma håll som mig. Åt samma håll där du en gång bodde. Samtidigt som jag tänkte tanken att det kändes som att jag förföljde denna främling vände han sig om och stirrade på mig med en blick som talade om att han tänkte detsamma. Men så äntligen svängde han av åt ett annat håll. Äntligen var han försvunnen, du var försvunnen. Du försvann ur mitt liv för länge sedan, ändå påminns jag om dig hela tiden. Jag oroar mig. Tänk om den här mannen bor i mitt område, tänk om jag kommer att reagera likadant varje gång jag ser honom. Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna hindra mitt hjärta från att sluta brista? Jag önskar att jag kunde sudda ut minnet av dig. Jag önskar att du aldrig funnits...
Jag stirrade mig blind. Varje morgon var jag tvungen att väga mig, men till vilken nytta? Det gav bara ångest. Så nu har vågen fått ta semester, men det betyder inte att jag ligger på latsidan. Istället har jag plockat fram måttbandet. Just nu tränar jag ganska hårt med styrketräning och då kan man lätt stå still eller till och med gå upp i vikt trots att man blir smalare, men som alla vet så väger ju muskler mer än fett. Från början, för ca 2,5 år sedan, hade jag ett midjemått på 93cm. Idag mätte jag och nu låg jag på 73,5cm. Nästan 20cm mindre midja. Det känns ganska bra. Men det är otroligt lockande att ställa sig på vågen. Jag vill så gärna nå mitt mål att förlora 30kg. Vid jul var det bara 1kg kvar till målet, men sen hamnade jag i en svacka och gick upp i varje fall 1 kg. Sen har jag inte vägt mig så nu vet jag inte. Men jag har satt ett nytt mål, det är ett riktigt drömmål och jag vet inte om jag någonsin kommer att nå det men jag tycker om att ha något att sikta på. Så mitt nya mål är att väga under 60 kg. Det räcker med att jag väger 59,9 kg så vore jag nöjd. Men det är en bit kvar. Vid jul stod vågen på 66,5 kg så det är minst 6,6 kg kvar beroende på vad jag väger just nu. Tidigare år har jag aldrig vågat tänka på sommaren, på bikinisäsongen. Men nu är det så otroligt nära. Nu kan jag nästan ta på målet. 6,6 kg skulle jag kunna minska på mindre än 2 månader om jag verkligen gick in för det. Beach 2012 är ingen omöjlighet och nu har jag det nästan som ett mantra för att peppa mig själv. Vågar inte ens tänka på besvikelsen jag kommer känna om jag inte lyckas. Så istället säger jag: Jag ska lyckas!! I år kommer det hända!!
Om någon skulle undra varför jag inte skriver så är det för att det finns för mycket att skriva. Kan helt enkelt inte välja och har inte tid att skriva allt jag vill och behöver få ur mig. Jag går i skolan på heltid, jobbar 25% och tränar 6 pass i veckan. Har helt enkelt inget liv längre, eller så är det just det jag har. Umgås inte så mycket med nån egentligen men ändå träffar jag människor hela dagarna. Det räcker bra för mig. Ibland går jag ut och dansar men kommer alltid hem ensam. Någonting gör ont inom mig. Något jag inte trodde skulle göra ont. Hela hösten gick bra, kanske för bra. Men nu har allt kommit tillbaka. Nu har jag värk i själen igen. Alvedon fungerar inte. Det enda som hjälper är sysselsättning, fullständig och total sysselsättning. Men fortfarande kommer jag hem till ensamheten och det är då det blir jobbigt. Annars är jag ganska lycklig. Annars mår jag ganska bra. Jag behöver bara leva i smärtan en stund, sen kommer den gå över, det har min psykologilärare sagt. Men det gör ont att leva med smärta så jag skjuter istället upp den till morgondagen och dagen därpå. Kanske skulle jag pröva att stanna upp och bara andas ett tag, det verkar nästan som att jag glömt det. Andas in, andas ut, andas in, andas ut...
Jag borde ha massor att skriva om. Jag borde berätta om resan till Israel, om praktiken jag har just nu eller om allt annat roligt som händer. Men jag har ingen lust... Jag vill ingenting.... Jag känner mig död inombords just nu. Mörkret förtär mig, men när väl solen skiner vill jag inte gå ut. Hur många gånger kan ett hjärta gå sönder och ändå läka? Nångång måste det ju ta slut?! Är det då man blir en galen psykopat som mördar den man inte kan få? Det kanske inte är så långt kvar för mig. Jag kanske snart står där med köttyxan i högsta hugg. Min förhoppning är att aldrig mer lita på en människa. Men det är så svårt, jag faller varenda gång och blir sårad varenda gång.
Jag undrar verkligen vad det är som gör mig till en så hemsk människa att man bara kan trampa på mig och strunta i mina känslor? Det kan inte längre vara slumpen eller ödets nyck. Det måste vara något allvarligt fel på mig, statistiken talar för det! Jag har verkligen försökt övertala mig själv om att ett liv i ensamhet kan vara nog så betydelsefullt. Att man inte måste vara två för att vara lycklig. Men i slutändan vet jag att jag inte vill leva ensam. Eftersom jag knappt har några vänner heller blir det ett liv i ensamhet i flera bemärkelser och jag vet att jag inte klarar av det. Vet varken ut eller inte... Vet inte vad jag ska göra längre... Hur länge jag ska orka...
Det finns inte mycket jag hatar mer än fredagsångest. Den kryper sig på redan i mitten av veckan. Börjar göra sig påmind ungefär runt onsdagen. Då kommer paniken över att jag kommer få sitta ensam hela helgen. Jag börjar höra mig för med mina vänner men alla har förhållanden, alla är lyckligt upptagna. Alla utom jag.
När måndagen kommer och frågan ställs: Vad gjorde du i helgen? blir alltid svaret ingenting, tog det lugnt, pluggade lite, städade... Reaktionen blir alltid densamma: Åh va skönt! Jag älskar såna helger när man bara kan ta det lugnt och göra lite vad man känner för. Jag HATAR de helgerna!! Jag skulle göra vad som helst för att få vara upptagen en hel helg. Jag vill festa, träna, fika, umgås, mysa, shoppa, ta en lunch på stan eller bara en långpromenad. Men inte ensam... Alltid ensam...
Min föreläsning om mobbning gick bra förra veckan. Det var inte alls så jobbigt som jag hade väntat mig. Men efteråt var det som om världen rasade samman för mig. All stress och press inför föreläsningen försvann och allt kändes tomt. Så tomt... Jag hade nog hoppats att det skulle ha en terapeutisk inverkan att prata om det men tyvärr blev det nog snarare tvärt om. Just nu kan jag inte tänka på mycket annat än min barndom och hur den hela tiden förföljer mig...
Jag vill att någon eller någonting ska göra mig glad. Men jag är inte ens glad över att åka utomlands. Jag har alltid velat resa, drömt om att resa till annorlunda platser. Israel och Palestina är väl det om något, men just nu är jag inte glad. Bara stressad...
Tror det är dags för ett Mamatalk. Den enda personen som kan få mig glad när jag är riktigt nere är min bästa vän, min idol, min mamma...
Kärlekslivet är kaos, skolan är kaos, humöret är kaos, men vikten är inte kaos. Jag var ganska säker på att all stress och allt trist som varit nu skulle få mig att gå upp i vikt men icke! Idag kom jag för första gången i ett par byxor i storlek 38! Helt galet!! Vikten ligger på 68,3kg vilket känns ok, varken upp eller ner. Men jag har ändå blivit smalare så någon nytta gör väl gympassen i varje fall. Jag försöker le och vara glad för att jag kommer i mina nya byxor. Men det är svårt när man inte har någon att dela glädjen med. Jag är hellre tjock och tillsammans med någon än smal och ensam. Men ensamheten verkar vara min ständiga följeslagare. Den hinner alltid ikapp mig.
Jag hade en trevlig helg iväg från all stress. Det kändes skönt att bara vara utan några krav. Vi var mest inne och mös, men en långpromenad blev det i höstsolen. Det var sådär perfekt och jag önskade att helgen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den...
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Ännu ett distansförhållande? Jag tror inte att jag orkar... Ska jag se det bara som några mysiga stunder med en fin person som jag aldrig mer kommer träffa? Tanken gör ont...
Men sanningen är den att varken han eller jag har ekonomin att resa fram och tillbaka. De närmaste veckorna finns det överhuvudtaget ingen möjlighet för oss att ses.
Jag orkar inte att gå runt och sakna och känna mig ensam. Det är precis vad jag gjort de senaste åren. 3 år som singel och efter det 1,5 år med en man som prioriterade allt annat än mig.
J har flyttat nu föresten. Det känns lite tomt. Helt plötsligt känns det som att vi aldrig existerade. Fast det gjorde vi kanske inte heller, inte på riktigt.
Mitt hjärta slår för någon annan nu. Men för min egen skull kanske jag ska låta bli att lyssna på hjärtat för en stund och bara prioritera mig själv.
Mycket händer just nu. Så mycket att jag inte riktigt orkat eller hunnit skriva om det. Efter fjällresan har jag omvärderat mitt liv. Jag har insett vad som är viktigt och vad som betyder något. Jag har förlorat min strävan efter att lyckas inom Försvaret. Jag har insett att det helt enkelt inte är värt allt slit. Kanske kommer min brinnande längtan tillbaka någon gång men just nu är den bortblåst. Det finns så mycket annat som är viktigt här i livet. Jag orkar inte längre träna till varje pris. Jag orkar inte räkna varje kalori jag stoppar i mig. Istället lever jag livet som det kommer. Jag tränar när andan faller på och äter det jag har lust med. Det får vara så en period. Kan det bero på att jag gått och trillat dit? Jag har fallit!? Jag har träffat någon... Någon som får mitt hjärta att slå lite extra. Någon som får mig att le tills mina kinder inte orkar längre. Är det inte så det ska vara? I 1,5 år har mina mungipor pekat neråt. Jag var sällan lycklig egentligen. Men jag trodde hela tiden att det skulle vända. Därför stannade jag. Nu har jag träffat någon som fått mig att inse att jag faktiskt är en bra människa, en fin människa och mitt självförtroende börjar repa sig. Jag får höra minst 20 gånger om dagen att jag är söt och vacker. Under 1,5 år fick jag aldrig någonsin höra det. Vilken skillnad. Det är ju såhär det ska vara! Men självklart finns det ingen kärlek utan hinder. Vi bor inte i samma stad. Vi kan inte ses när vi vill. Jag vet inte ens om vi kommer kunna ses överhuvudtaget på väldigt lång tid framöver på grund av ekonomin. Men nästa helg ska vi i varje fall träffas och då ska jag njuta varje sekund.
1 november åker jag till Israel. Jag är nervös. Mest för att flyga tror jag. Men också för att det är ett väldigt oroligt land där vad som helst kan hända.
På onsdag ska jag göra något som jag drömt om i många år. Men också något som jag fruktar. Jag ska hålla en föreläsning om mobbning. Från början skulle det vara inför hela skolan men min praktik kom ivägen så det blir inför klassen. I 2 timmar ska jag berätta om mitt liv, min historia och hur jag ser på hanteringen av mobbning idag. Det känns svårt. Jag har aldrig verkligen pratat om det med någon. Jag har aldrig öppnat mig på det sättet. Nu ska jag göra det inför hela klassen. Men det är en dröm jag länge burit på. Att kunna använda mina erfarenheter för att hjälpa andra. Jag har länge velat bli föreläsare och resa runt på skolor och prata om mobbning. Försöka nå fram... Håll tummarna för mig! Jag behöver all styrka jag kan få...
Min fredag blev minst sagt intressant. Den började bra med lite grupparbete och sedan BodyCombat. Bästa passet på länge! Jag kom hem, åt och duschade. Sedan satte jag mig vid datorn. En kille på msn hade skrivit till mig. Vet egentligen inte vem han är. Vi fick kontakt på en dejtingsajt för några veckor sedan. Men jag tyckte han var ganska jobbig. Han skrev hela tiden om hur ledsen han var för att hans tjej dumpat honom och han ville att jag skulle hjälpa honom att gå vidare. Det hade jag ingen större lust med men jag försökte ändå stötta honom och försökte övertala honom att glömma henne. Det gick tydligen inte så bra för igår skrev han att han inte ville leva längre och att han tänkte hänga sig. Jag skrev att han borde söka akuthjälp men det vägrade han. Jag gjorde några tappra försök att övertala honom att låta bli men han skrev att han tänkte göra det ikväll(igår). Sedan försvann han från msn och jag fick lite smått panik. Vad skulle jag göra? Om jag inte reagerade skulle jag kunna få hans liv på mitt samvete. En människa som jag egentligen inte bryr mig om överhuvudtaget. Men jag bryr mig om mig själv och vet att jag inte vill leva med att inte ha gjort något, så jag ringde 112. Först ringde jag polisens direktnummer men det var 5 minuters väntetid så jag tog det stora numret istället. Det jag aldrig ringt förut och hoppades att jag aldrig skulle behöva ringa. Kvinnan jag fick tala med först var väldigt knepig, hon sa hela tiden "ja det var ju lite tokigt det här". Hon trodde inte att det fanns något att göra men till slut kopplade hon mig till polisen i varje fall. Jag fick tala med en otroligt trevlig man som verkligen tog mig på allvar. Han lovade att de skulle skicka en bil direkt. Jag hade tyvärr ingen adress men genom att använda killens mailadress från msn kunde jag hitta honom på facebook och få fram hans riktiga namn samt stad. Konstigt nog fanns han inte på eniro men polisen lyckades i vilket fall som helst hitta honom. Han var oskadd! Polisen ringde mig efter ett par timmar och berättade att det inte var någon större fara men att de hade skjutsat honom hem till hans föräldrar. Kanske menade han inte allvar med sina hot. Kanske hade han bara inte hunnit. Jag vet inte och kommer antagligen aldrig få veta för jag tog bort honom från msn efter det. Jag vill aldrig mer behöva gå igenom det igen. Fy vilken panik jag hade. Men det kändes skönt att polisen verkligen tog mig på allvar. Jag tyckte till och med själv att det lät dumt.
Kanske räddade jag ett liv, kanske inte. Jag gjorde vad jag kunde i varje fall. Nu hoppas jag att han får den hjälp han behöver för jag kan inte göra mer nu.
Jag hoppas verkligen att fler därute tar såna här saker på allvar. Det är så många människor i vårat land som mår dåligt men aldrig får den hjälp de behöver. Så många människor som kunde ha räddats. Allt som behövs är att sträcka ut en hand!
Jag drömde mardrömmar inatt. Direkt när jag vaknade kände jag att något var fel. Det värkte galet mycket i min handled helt utan anledning och jag är livrädd att jag ska drabbas av samma skit som min mor. Reumatism! Har haft värk i handleden från och till i säkert ett halvår men idag är det värre än någonsin. Vill inte gå till läkaren... Vill inte veta vad som är fel. Jag tror inte att jag skulle klara av att få beskedet reumatism. Jag tror att jag skulle dö av sorg.
Idag är en tung dag av en annan anledning också. Min kusin skulle ha fyllt 19 år idag. Den vackraste, finaste, snällaste människan på jorden blev bara 12 år gammal och det gör ont varje gång jag tänker på det. Tiden har gått så fort och ändå minns jag henne som om jag såg henne igår. Så glad och full av liv trots att hon var så sjuk. Men jag vet att hon har det bra nu. Hon är hemma!
Tårarna vill inte sluta rinna... Det är bara en sån dag idag...
Förra lördagen blev det en del tjafs och bråk via sms mellan mig och J. Lika bra det för alla eventuella känslor som fanns kvar för honom rann av mig. Jag känner ingenting, inget alls. Jag vill bara att han försvinner ur mitt liv.
Jag är glad igen. Känner mig faktiskt lite lycklig. En euforisk känsla rinner i mina ådror. Den där fjälluften gjorde mig gott. Sedan finns det en person som faktiskt fått mig att inse att jag förtjänar så mycket bättre. Jag är helt klart värd middagar med rödvin och tända ljus, mys i soffan och långpromenader. Det är vad jag tänker sträva efter...
Hela kroppen värker och det känns som att jag festat i en vecka. Men så är icke fallet! Fyra dagar i vildmarken samt två nätter i en liggvagn på SJ:s skittåg är inte helt optimalt för kroppen. Men det var en fantastisk upplevelse. Bilder kommer sen...
Landade hemma för ca 2 timmar sedan och har hunnit ligga i badet 1 timme samt äta. Ska nog ta mig en öl och sedan vila lite. Ikväll blir det middag med rödvin samt en eller ett par filmer tillsammans med en nyfunnen vän. Hoppas jag inte somnar. Det vore något pinsamt sådär första gången =S
Jag kan i varje fall konstatera att jag definitivt vill vandra igen MEN inte sova i tält! Har sovit lika många timmar på tre nätter som man ska göra på en natt ungefär. Lite kämpigt när man går med tung packning hela dagarna och sedan ligga vaken hela nätterna, i storm dessutom.
Jag klev av tåget för tre timmar sedan men fortfarande gungar allt. Urs och fy för natttåg!
Jag var på krogen i lördags. Trodde faktiskt inte att jag skulle ha kul. Men va fel det kan bli. Det var helt grymt kul. Vi dansade loss och pratade med massa människor och hade bara allmänt jättetrevligt. Jag hade spanat in en kille som jag tyckte var riktigt fin, spanade i flera timmar men vågade inte göra något åt saken. Mina vänner tjatade och tjatade så till slut ville jag bara få tyst på dem. Så jag gick fram och började prata med denna otroligt snygga man, och det visade sig konstigt nog att han visste mycket väl vem jag var. Vilken chock! Jag tänkte vad har jag nu gjort mig ökänd för? Men så farligt var det inte. Det visade sig att vi gått i parallelklass i högstadiet men att han var en av de där tysta som man inte märkte av. Enligt honom var jag tydligen anarkistbruden med stort A som hängde utanför skolan och rökte varenda rast. Jag är förvånad att han inte bara gick i lördags! Men vi har alla förändrats sedan dess. Inte minst han! Vilken pudding! Vi spenderade resten av kvällen med att prata om allt mellan himmel och jord. Mycket gemensamt fanns det!
Kvällen fick en lite trist vändning ett tag dock. Träffade en vän till J som inte visste att det var slut, så jag blev tvungen att förklara det för honom. Hans svar var att jamen J byter ju flickvänner hela tiden så du borde inte bli förvånad. Tack för den! OM det är sant eller inte vet inte jag men J hävdar att det bara är skitsnack. Jag orkar inte längre! Han måste försvinna ur mitt liv. Han förstör bara allt som är bra.
I varje fall så försökte jag glömma bort det som hänt och koncentrera mig på den extremt heta karln jag ännu inte skrämt iväg. Det blev en sen kväll. När krogen stängt stod han och jag och bara pratade en lång stund. Jag var inte hemma förrän 03.30. Kanske inte helt smart eftersom jag hade tusen saker att göra igår inför fjällvandringen som startar från och med att tåget går 18.30 ikväll.
Men det var värt det!
Vi bytte nummer så nu har vi smsat en jäkla massa fram och tillbaka och det känns väldigt skönt att han inte blir skrämd av min dåliga humor. Han tyckte till och med jag var lite rolig. Det där med humor är ett kapitel för sig!
Jaja, vi ska ses och se på film så fort jag kommit hem(om jag överlevt björnar, stup och minusgrader).
Kanske är det vänskap! Kanske något mer. Det får tiden utvisa. Det är ju inte direkt så att jag känner mig varken redo eller beredd för något nytt, men det är lite svårt att bestämma över sånt. Jag hade i varje fall en galet kul kväll och det är vad som räknas!
Detta är jag i ett nötskal! Ibland glad, ibland ledsen. Försöker inte dölja mina fel och brister utan acceptera dem istället och kanske om det går, göra något åt dem.
