En dag Ett liv

Det går väldigt mycket upp och ner just nu. Börjar bli åksjuk och vill hoppa av men hur hoppar man av livets karusell och ställer sig och tittar på? Omöjligt...

 

Nästa vecka får jag återse Stockholm i några dagar. Två anställningsintervjuer är inbokade och sovplats har jag hos den där som mitt hjärta slår lite extra för. Tyvärr har vi pratat och det verkar som att endast vänskap mellan oss är möjlig. Men jag är glad för det lilla. Jag är glad så länge jag får vara en del av hans liv. 

 

Jag känner mig fortfarande väldigt låg. Jag är ledsen över att min älskade tjockis inte finns mer. För det är just vad jag kommit fram till att jag måste tro. Jag klarar inte av att hoppas på att finna honom längre. Men det gör så oerhört ont. Ibland blir smärtan fysisk. Det känns som att varje kroppsdel, varje muskel sörjer. Ibland kan jag inte sluta gråta. Men jag måste gå vidare. Jag måste börja leva.

 

För första gången i mitt liv känns det som att jag kan börja leva på riktigt. Det känns som att jag sitter i flygplanet och snart ska kasta mig ut utan att veta om fallskärmen kommer att vecklas ut, men det är spännande. Det bubblar och pirrar i magen och jag känner mig nyfiken på framtiden. Men jag är också skräckslagen. Jag är livrädd för att steget är för stort. Att mitt psyke inte ska palla. Men jag måste ta chansen. Jag måste försöka våga.

 

Det är nu eller aldrig mitt liv ska börja....