Jag måste sluta läsa anhörigbloggar. De gör mig bara ledsen. I början kände jag att det var viktigt för att förstå vad det är jag gett mig in i som flickvän till en blivande officer. Men nu vet jag mer än väl vad som väntar och jag kan inte sluta läsa.
Det är inte längre med nöje jag tittar på krigsfilmer och läser böcker om krig. Det är med fasa och bävan inför framtiden. Jag förstår så väl varför han vill göra det. Jag förstår så väl varför någon överhuvudtaget vill göra det eftersom jag själv skulle vilja göra det. Men jag vet inte om jag klarar av att vara den som väntar. Jag ser hur alla soldatfruar lider och hur illa de behandlas av det svenska försvaret och jag vet att det kommer att bli min tur. Om jag har otur är det dags redan om ett år. Jag vet också att han vill åka flera gånger och till olika platser vilket skrämmer mig. Hur mycket av mitt liv, vårt liv, kommer jag att få vara ensam?

Jag tror att jag har en dålig dag. Magen värker och jag känner mig ofantligt trött. Trött på allt, men bara just idag. Annars mår jag bra, annars är jag glad.

Men framtiden skrämmer. Älskling pratar om att han snart måste söka lägenheter i den där staden där han kommer att jobba. Det är nog det värsta. För jag vet ju så väl att det kommer att bli ännu svårare mellan oss då. Vi kommer att bo i olika städer och jag kommer inte kunna åka ifrån mina katter speciellt ofta. Jag kommer heller inte ha råd att åka speciellt ofta. Samtidigt kan han inte komma hit då han är allergisk mot mina små älsklingar. 
Varför ska livet vara så svårt för?
Varför kan vi inte bara få vara lyckliga tillsammans?

Älskling fnyser åt mig när jag säger att jag inte vill att han ska flytta. Ibland är han för hård. Ibland förstår han inte att det är för att jag tycker om honom så mycket. Han säger bara att jag hela tiden vetat om det och får acceptera det eller gå vidare. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.

Nu måste jag sluta läsa alla era anhörigbloggar. Men det betyder inte att jag inte tänker på er!