Orken är på villovägar...
Kategori: Allmänt
Förra veckan var min älskling hemma heeela veckan. De hade hemstudier och jag fick förmånen att träffa honom dagligen. Jag hade aldrig kunnat gissa att det skulle kännas så bra att ha honom hemma. Det kändes verkligen som ett vardagsliv. Jag gick i skolan som vanlig och när jag kom hem umgicks vi. Jag fick verkligen en försmak av framtiden. Samtidigt som jag vet att vår framtid kommer att vara kantad av långa perioder ifrån varandra. Men den dagen den sorgen.
Nu känns det riktigt tomt igen. Jag vill ha honom här. Jag hade verkligen behövt en kram idag. Men ett telefonsamtal från honom gjorde det i varje fall lite bättre.
Imorse var jag hos farbror doktorn. De tog en massa blodprover och han klämde på min mage. Det gjorde så grymt ont. Han misstänker att det är något med min tjocktarm då det gjorde ont precis där den sitter. Provsvaren kommer nästa vecka och då vet jag om det blir fortsatt utredning, vilket innebär kolonoskopi =( eller om de hittat felet i provsvaren. Han nämnde glutenintollerans som en möjlig orsak och jag kände direkt gråten komma. Men jag bet ihop.
Glutenintollerans är en av mina värsta mardrömmar då jag vet att man inte har någon chans att komma in på någon av försvarets utbildningar om man har det. När jag mönstrade i våras var det en kille med där som var glutenintollerant och mönstringsförrättarna var väldigt förvånade över att han överhuvudtaget hade fått åka på mönstringen. Det lät ugnefär som att de aldrig varit med om att en glutenintollerant ens fått mönstra och de visste inte vad de skulle göra med honom. Jag vet inte hur det gick men jag gissar att även om hans mönstringsresultat var jättebra fick han inte fortsätta. Jag fick ju inte gå GSUn på grund av min laktosintollerans bland annat så det är nog grymt svårt. Men än har jag inte gett upp helt.
Men jag känner mig låg, nedslagen och väldigt trött. Skulle helst av allt ha min älskling här så vi kunde ligga i sängen och bara hålla om varandra i en evighet och lite till. Men snart är helgen här, snart...
Nu känns det riktigt tomt igen. Jag vill ha honom här. Jag hade verkligen behövt en kram idag. Men ett telefonsamtal från honom gjorde det i varje fall lite bättre.
Imorse var jag hos farbror doktorn. De tog en massa blodprover och han klämde på min mage. Det gjorde så grymt ont. Han misstänker att det är något med min tjocktarm då det gjorde ont precis där den sitter. Provsvaren kommer nästa vecka och då vet jag om det blir fortsatt utredning, vilket innebär kolonoskopi =( eller om de hittat felet i provsvaren. Han nämnde glutenintollerans som en möjlig orsak och jag kände direkt gråten komma. Men jag bet ihop.
Glutenintollerans är en av mina värsta mardrömmar då jag vet att man inte har någon chans att komma in på någon av försvarets utbildningar om man har det. När jag mönstrade i våras var det en kille med där som var glutenintollerant och mönstringsförrättarna var väldigt förvånade över att han överhuvudtaget hade fått åka på mönstringen. Det lät ugnefär som att de aldrig varit med om att en glutenintollerant ens fått mönstra och de visste inte vad de skulle göra med honom. Jag vet inte hur det gick men jag gissar att även om hans mönstringsresultat var jättebra fick han inte fortsätta. Jag fick ju inte gå GSUn på grund av min laktosintollerans bland annat så det är nog grymt svårt. Men än har jag inte gett upp helt.
Men jag känner mig låg, nedslagen och väldigt trött. Skulle helst av allt ha min älskling här så vi kunde ligga i sängen och bara hålla om varandra i en evighet och lite till. Men snart är helgen här, snart...
