Jahopp. Nu känner jag mig handikappad på riktigt. Efter att ha spenderat en heldag på hjälpmedelscentralen har jag fått utbildning i talsyntes och andra hjälpmedel. Jag har även fått en scanner så att jag kan scanna in texter i datorn så att talsyntesen kan läsa upp det för mig så att jag själv slipper. Det känns så konstigt...
Ett helt liv har jag klarat mig utan hjälpmedel. Visst har det varit tufft, ibland fruktansvärt, men jag har klarat mig. Helt plötsligt är jag handikappad och behöver hjälpmedel. Det var inte riktigt vad jag hoppats på när jag ansökte om en logopedisk utredning. Jag vet att det är för att hjälpa mig, men ibland känns det ändå som ett hån. Mest för att det dröjde tills jag var 27 år innan jag fick hjälp. Problemen har ju alltid funnits där och jag har vetat om dem sen jag gick i mellanstadiet och förstod att jag inte var som alla andra.
Nu ska jag helt plötsligt lära mig att lyssna på mekaniska röster som läser åt mig. Jag ska använda ordprogram som näst intill skriver åt mig och jag ska få det lättare i skolan. Men det känns nästan som att det är för sent.
Jag tror att om problemen uppmärksammas i tidig ålder har man lättare att anpassa sig till hjälpmedlena men nu är det så grymt svårt. Jag tragglar mig nästan hellre igenom en text själv än lyssnar på Fröken Ur som läser för mig. Jo, för det är faktiskt Fröken Ur!! Har visserligen andra röster att välja mellan men den rösten känns mest behaglig. Dock är det något jag verkligen är glad över och som jag nästan kan bli gråtfärdig när jag tänker på. Det är att jag fått tillgång till tal- och punktskriftsbiblioteket. Närmare 90 000 böcker inlästa, de flesta av riktiga personer istället för dataröster. Det är himmelriket för mig! Fy vad jag älskar att läsa böcker, men det har samtidigt varit en sådan otrolig ångest då det tagit enorma krafter. Nu kan jag istället slappna av och läsa med öronen. Det är inte fusk, inte att läsa "på låtsas", utan det är så jag läser. Jag läser med mina öron!
Jag har också fått ett dataprogram som hjälper mig att skriva. Det är lite som T9 på telefonen. Jag kan skriva en eller ett par bokstäver och sedan får jag upp 9 förslag på ord som kan passa, om något stämmer trycker jag bara på den siffran där ordet står och så skrivs det ordet. Programmet lägger även på minnet vilka ord jag ofta använder så att det blir lättare och lättare ju mer jag använder programmet. Tanken är att jag till slut knappt skall behöva använda bokstäver och det ska gå väldigt mycket fortare att skriva, men just nu är det ganska segt.
Just nu känns allt ganska segt. Jag har ingen lust att acceptera mina hjälpmedel för då känns det som att jag accepterar att jag är handikappad. Jag vill inte...

Känner mig löjlig...