Frusen stod jag och väntade på bussen. En lång dag med både jobb och skola var över. Hemma väntade min varma säng och jag längtade efter att få lägga ner min värkande rygg mot den mjuka madrassen. 
Plötsligt såg jag bussen komma i fjärran. Folk började hopa sig vid påstigningsplatsen. Det blev trångt och stressande.
Plötsligt stannade tiden, plötsligt såg jag dig. Jag stod alldeles bakom och såg din nacke, ditt bakhuvud, din rygg. Det var du! Det måste vara du! Fast innerst inne visste jag att det var omöjligt. Mitt hjärta brast i samma stund du vände huvudet åt sidan och jag såg en annan människa. Men likheten var så slående att jag inte ville erkänna för mig själv att jag stod och stirrade på en annan man. Allt var så likt. Mannen klev på bussen och jag placerade mig snett bakom fortfarande inte helt övertygad. Han ringde ett samtal och jag hörde på rösten att den inte var din. Han lät snällare. Men ändå, ni var så lika. Han hade svarta mysbyxor på sig och en svart luvtröja med en svart jacka utanpå. På ryggen hängde en svart ryggsäck. Det var så likt dig.
Jag hoppades innerligt att mannen inte skulle gå av vid min hållplats, men när bussen närmade sig och jag sträckte ut armen för att trycka på stop-knappen hann han före. Fan... Är det du?
Jag gick mot dörren samtidigt som han reste sig upp. I ögonvrån såg jag att han tittade på mig men utan att reagera. Du hade väl åtminstone reagerat. Visst hade du gett dig till känna? Jag stirrade ner mot mina fötter tills bussen stannat helt och dörrarna for upp. Jag tänkte gå fort för att få honom bakom mig och slippa se honom igen men min rygg värkte för mycket och efter bara några steg hade han hunnit om mig. Till och med den egensinniga gångstilen var din. Hur kunde det vara möjligt? Jag ville bara hem och kämpade så mycket jag kunde för att gå fort. Han gick bara några meter före och gick av någon underlig anledning åt samma håll som mig. Åt samma håll där du en gång bodde. Samtidigt som jag tänkte tanken att det kändes som att jag förföljde denna främling vände han sig om och stirrade på mig med en blick som talade om att han tänkte detsamma. Men så äntligen svängde han av åt ett annat håll. Äntligen var han försvunnen, du var försvunnen.
Du försvann ur mitt liv för länge sedan, ändå påminns jag om dig hela tiden. Jag oroar mig. Tänk om den här mannen bor i mitt område, tänk om jag kommer att reagera likadant varje gång jag ser honom. Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna hindra mitt hjärta från att sluta brista? Jag önskar att jag kunde sudda ut minnet av dig. Jag önskar att du aldrig funnits...